"Kvinnan kan, om hon vill, med framgång täfla med mannen"

Text: Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Stockholms nations jubileumsbok 1999
Denna artikel har skrivits för jubileumsboken i samband med Stockholms nations 350 års jubileum.

För svenska kvinnor skulle drömmen om lärdomens värld bli verklighet först 1873. Då fick de rätten att studera vid universitetet och att avlägga högre examina förutom teologiska och högre juridiska. Sedan dess har Sveriges kvinnliga studenter gått en lång väg från marginalisering till erkännande. Att erövra männens slutna akademiska miljö var en process som sträckte sig över flera decennier. Den handlade om att steg för steg vinna rätten till alla högre examina, till den vita studentmössan och slutligen till statliga tjänster. De första kvinnor som skrev in sig vid Uppsala universitet ville inte kallas för "studentskor" av rädsla för att rubriceras som ett kuriöst och tillfälligt fenomen, helt väsenskilt från (den manliga) studenten. Med detta inte menat att kvinnorna enbart såg sig själva som offer i universitetets starkt patriarkaliska värld. Vid sidan om den målmedvetna kampen för utbildning levde de nämligen en vardaglig och glad studenttillvaro med föreläsningar, föreningsliv, teaftnar, baler och utflykter.

Vad hon drömt om Upsala och lyckan
att få ingå i lärdomens värld och deltaga i det
andliga liv som pulserar där!


(Gunhild Tegen, En fattig studentska, 1934)

Bland nationens landsmaninnor på 1870- och 1880-talen fanns fler av de som skulle skriva kvinnors tidigaste universitetshistoria med guldbokstäver. Redan höstterminen 1873 blev den 19 åriga Johanna Lewysohn nationens första landsmaninna och en av de tre första kvinnor som skrev in sig vid universitetet. Hon antogs vid filosofiska fakulteten och bodde inackorderad vid Kungsgatan 61, men försvann från Uppsala efter bara två terminer. Hösten 1877 skrev den 22 åriga Ellen Fries in sig vid nationen. Hon skulle bli den första kvinnliga filosofie doktor i Sveriges historia. 1879 blev Karolina Widerström nationsmedlem och student vid medicinska fakulteten för att som första kvinna i landet ta med. lic.-examen 1888. Hösten 1882 kom Elsa Eschelsson, sedermera Sveriges första kvinnliga docent i juridik. 1887 blev Gulli Rossander medlem vid nationen för att disputera i experimentell fysik 1900. Bland nationens kvinnliga medlemmar inskrivna 1905 och 1906 fanns de blivande författarna Ellen Landquist och Greta Beckius, två unga flickor med intellektuella ambitioner och tankarna fulla av drömmen om Den Nya Kvinnan, om kvinnligt skapande och om den sexuella jämställdheten med mannen.

För alla av dem var vägen till ett självständigt kvinnoliv lång och kantad av sociala tabun och höga stängsel. När Ellen Fries 1874 tog studentexamen som privatist vid Stockholms gymnasium tillsammans med tre andra flickor väckte hon stor sensation i skolan. Inskrivningsproceduren vid universitetet och vid nationen var inte mindre invecklad. Som kvinna fick Fries endast uppsöka rektorn och nationen i sällskap med en äldre manlig släkting och hon fann dessa besök mycket prövande. Sitt första möte med rektor Sahlin och några av professorerna som försökt sätta käppar i hjulet för hennes inskrivning kommenterade hon med "De goda gubbarna förefalla mig ytterst löjliga i sin stränga formalism". På Stockholms nation fick Ellen närmast en chock då hon på väg till kuratorsexpeditionen "måste passera genom en sal av full af rökande och tidningsläsande studenter" och utsätta sig för deras blickar. Under de första fyra terminerna i Uppsala studerade Fries allt från filosofi, historia, rätts- och samhällslära till nordiska språk, estetik och botanik och blev klar med sin fil. kand- examen redan vårterminen 1879. Hon var en mycket flitig student och andra sysslor än läsning hade hon inte heller, eftersom hon som kvinna var helt utestängd från studentlivet. Hon fick inte delta i nationsfester och universitetshögtider eller ens visa sig på gatan utan sin tjänsteflicka som "förkläde". Valborgsfirandet fick hon beskåda genom fönstret, vilket fick henne att känna sig "som i ett fängelse". Kontakterna med de manliga lärarna generade henne och fick noga inrapporteras till föräldrarna. "Att gå upp och söka professorer och än mer docenter, det är i mitt tycke det plågsammaste här i Uppsala, för när man kommer in till personen i fråga, träffar man honom ofta i en ställning och en toalett, som ej var avsedd att skådas av en ung dam" klagar Ellen i ett brev till familjen.

Under hela 1870-talet fanns det aldrig fler än fyra kvinnliga studenter inskrivna under en och samma termin bland ca 1500 totalt inskrivna vid universitetet. Den tappra kvinnliga truppen fick lida av utanförskapet i den mansdominerade studentmiljön. "Den allmänna bildning som studentlifvet skänker, gå vi kvinnliga studenter miste om. Med oss kvinnor pratar man litet strunt, om man ens bevärdigar oss med ett samtal", noterar Ellen Fries och tillägger, att hon i Uppsala känner sig "ensam som ett får bland getter, som en anka bland gäss". Sina erfarenheter dokumenterade Ellen i brev och dagböcker som idag utgör en personlig källa till kunskap om kvinnornas studenthistoria. Där fick även sådana original bland Uppsalaprofessorer som filosofen Ribbing och "gubben" Svedelius var sin släng av sleven i form av humorfyllda anekdoter. Efter examen fortsatte Ellen Fries med forskarstudier i historia i Uppsala och Stockholm och blev med tiden så pass uppskattad att hon 1881 valdes till seniorsmedlem i nationen och till ledamot i diverse föreningar. 1883 tog hon sin licentiatexamen och några månader senare disputerade hon för doktor sgraden på avhandlingen Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering. Disputationen ägde rum i Gustavianum och den första kvinnliga doktoranden drog mycket publik. Som nybliven doktor hyllades Ellen Fries både före och under promotionen av studentkamrater och lärarkåren. Tyvärr gavs den tidens kvinnliga doktorer ingen möjlighet till en fortsatt forskarkarriär inom universitetet. Ellen Fries fortsatte därför med historisk, kultur- och kvinnohistorisk forskning på egen hand samt med populärvetenskapligt författarskap. Till hennes mest betydande verk räknas biografin över rikskansler Erik Oxenstierna, det kulturhistoriska verket Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider och samlingen Märkvärdiga kvinnor. Så småningom blev Ellen Fries lärare och studierektor vid gymnasierna Wallinum och Åhlinum i Stockholm. Som engagerad kvinnosakskvinna verkade hon bl.a. inom Fredrika Bremer-förbundet och i Svenska kvinnors nationalförbund. Trots att hon dog i blindtarmsinflammation bara 44 år gammal hann hon med sin forskning bevisa att "kvinnan kan, om hon vill, med framgång täfla med mannen äfven på det område, som denne hittills ansett såsom uteslutande sitt, lärdomens och vetenskapens".

Som ytterligare bevis för detta blev Karolina Widerström den första kvinnliga läkarstuderande som tilläts närvara vid anatomilektionerna vid Karolinska institutet. Hon blev också amanuens där trots att kvinnor varken tilläts forska eller inneha statliga tjänster. 1888 tog hon sin läkarexamen därstädes och blev därmed Sveriges första utexaminerade kvinnliga läkare. Senare blev hennes handbok Kvinnohygien. Om de veneriska sjukdomarna och deras bekämpande en bästsäljare och trycktes om i flera upplagor ända in på 1930-talet. Widerströms verksamhet som sexualupplysare och specialist i veneriska- och kvinnosjukdomar kan knappast underskattas ens idag.

Liksom Widerström avlade juristen Elsa Eschelsson sin examen med slutbetyget "Laudatur" ("berömlig"). 1897 disputerade hon på avhandlingen Om begreppet gåfva enligt svensk rätt och blev därmed den första kvinnliga rättsteoretikern i Sverige. Som en lovande forskare blev direkt förordnad till en docenttjänst i civilrätt vid juridiska institutionen. Den egna institutionen med professor Ernst Trygger i spetsen uppskattade och stödde henne. Samtidigt med docenturen 1897 blev hon vikarierande professor i processrätt och 1898 försökte institutionen även utverka ett förordnande för henne när professuren i civilrätt blev ledig. Tyvärr fick hon som kvinna inte bli ordinarie professor och fick nöja sig med det vikariat i processrätt hon haft tidigare, dock utan examinationsrätt. Som den första kvinnliga universitetsläraren i Sverige höll Elsa Eschelsson föreläsningar i process- och civilrätt och agerade även som fakultetsopponent.

Hennes arbeten om besittning, skuldebrev och civiläktenskap ansågs på sin tid vara betydande inom den svenska rättsvetenskapen. Hon medverkade också vid ett franskt arbete om skandinavisk civilrätt ( Eléments de droit civil scandinave, 1901) Försiktig i sina uttalanden om kvinnosaken och jämställdheten, blev hon icke desto mindre en av grundarna till ABKF, Akademiskt bildade kvinnornas förening. Hon försvarade också likalönsprincipen. Uppskattad som lärare och forskare, hade hon goda utsikter för en lysande vetenskaplig karriär, hade en sådan varit möjlig för den tidens kvinnor. Endast femtio år gammal avled Eschellsson 1911 av en för hög dos sömnmedel. Bakom denna försiktiga rubricering dolde sig ett självmord, vars verkliga orsaker direkt väckte kontroverser i Echelssons närmaste omgivning. Enligt en teori skulle den förlorade professorsstriden ligga bakom hennes död. Eschelsson ansågs därför av somliga vara ett exempel på de hinder som de första kvinnliga akademikerna stötte på i sin yrkesutövning. Enligt andra skulle Eschelssons misslyckande inte primärt bero på att som kvinna särbehandlades och underskattades, utan på en rad oberoende omständigheter. Utifrån denna tes har antingen själva självmordet ifrågasatts, eller skyllts på andra orsaker, bl.a. på att Eschelsson misstänkte att hon led av levercancer.

Fries, Widerström och Eschelsson stöttade inte bara varandra under sin studietid. De blev också viktiga förebilder för de andra kvinnliga studenterna. Bland de allra första som skrev in sig i Uppsala var det 41 stycken som aldrig avlade någon till examen. I kvinnliga studenters dagböcker och memoarer från denna tid hittar vi många kuriosa berättelser från deras studenttid. Den bild av deras situation i universitetsmiljön som där kommer fram är ingalunda entydig. Förvisso fick kvinnorna tillgång till undervisningen och gavs en sportlig chans att tentera och avlägga examina. Det höga antalet 112 utexaminerade bland de 153 kvinnor som studerat i Uppsala mellan 1873 och 1914 vittnar om detta. Av dem fortsatte hela tio stycken (eller kanske endast tio, beroende på hur man ser det) till doktorsgraden. Det är emellertid inte svårt att föreställa sig att en del av den tidens manliga lärare var skeptiska till kvinnors studier. De mest framgångsrika bland de kvinnliga studentpionjärerna lät sig inte avskräckas av de höga kraven, av kritiken, pikarna och de pikanta skämten om Kvinnan. Ellen Fries uppfattning om de mest konservativa bland lärarna som 'goda gubbar, ytterst löjliga med sin stränga kvinnosyn' delades säkert av fler bland de kvinnliga studenterna. Trots allt försvann ett flertal nyinskrivna kvinnor från universitetskataloger och matriklar efter bara en eller två terminer. Detta kan ha haft sin orsak i att kvinnorna stötte på motstånd och utsattes för särbehandling. Så även de kvinnliga akademiker och författare som senare kom att skildra sin egen studenttid i romaner om Uppsala. Uppenbarligen kände många av de första kvinnliga akademikerna ett behov av att skildra kvinnliga studenters utsatthet och deras kamp mot könsfördomar.

Anledningarna till att idén om kvinnors studier väckte motstånd inom akademin och bland borgerskapet var många. En 'vetenskapligt' underbyggd misstro mot kvinnors intellektuella förmåga präglade samhällets syn på kvinnliga studenter. Ännu under sent 1800-tal höjdes röster om att den kvinnliga hjärnan inte kunde mäta sig med mannens. Kvar fanns fördomen om att intellektuell ansträngning var direkt skadlig för kvinnokroppen och att högre studier i värsta fall kunde leda till hormonrubbningar och sterilitet hos unga kvinnor. 1903 skulle österrikaren Otto Weiningers bok Geschlecht und Charakter ("kön och sinnelag") nå Sverige i originalversion och få viss genomslagskraft bland landets studenter. I denna bok som var en egendomlig blandning av kvinnofientligt och rasistiskt tänkande lanserade Weininger en bild av kvinnor som av naturen berövade all individualitet och skaparkraft. Kvinnor saknade enligt honom viljan att tänka självständigt. De skulle vara oförm7ögna att lära in och memorera och att skilja på sanning och lögn. I dag är det svårt att förstå den genomslagskraft som boken fick bland studenter och intellektuella. I synnerhet en del manliga studenter svalde Weiningers kvinnobild med hull och hår. Som motvikt fungerade å andra sidan Ellen Keys skrifter ur vilka unga kvinnor hämtade tankar om kvinnors inneboende kraft och deras särskilda etiska missioni samhället. Också

Det fanns även andra orsaker till att sekelskiftets kvinnliga studenter betraktades av samhället som ett ovanligt fenomen. På den tiden var det fortfarande ytterst få flickor ur borgerliga familjer som fick studera eller skaffa någon yrkesutbildning överhuvudtaget. Äktenskapet var den självklara, för att inte säga den enda, karriärmöjligheten för kvinnan. De unga kvinnor som var djärva nog att skriva in sig vid universitetet och börja ett eget liv fjärran från familjehemmet betraktades därför av många som utmanande och utan moral. I bästa fall misstänkte man att deras egentliga mål med studierna i Uppsala var att fånga en äkta man. På den punkten betraktades de som farliga konkurrenter till stadens ogifta borgardöttrar. Av de manliga studenterna betraktades kvinnliga studenter ofta som ett mellanting mellan "anständiga" flickor som man gifte sig med och de mindre anständiga som man flörtade med för att förgylla den dagliga tillvaron. För resten av samhället framstod de kvinnliga studenterna som ytterligare en bekräftelse på sedernas förfall bland den studerande ungdomen. De dömdes ännu hårdare än de manliga studenterna, eftersom det ansågs dubbelt så fel för en kvinna än för en man att leva en fri studenttillvaro. Den vanliga fördomen var att framställa studentskan som en lustans demon, med kortklippt hår och en cigarett i ena mungipan, av vilka åtminstone det förstnämnda aldrig förekom bland sekelskiftets studerande kvinnor, om man ska tro samtida berättelser. En studentska ansågs a priori vara förespråkare för den fria kärleken, i motsats till den oskuldsfulla borgardottern. Och lyckades hon behålla sitt goda rykte kunde hon ändå komprometteras genom att slå följe med en student "mitt på blanka dagen". Samtidigt gav det ständiga umgänget mellan kvinnorna och männen en anledning till en större frispråkighet och öppen kamratskap, vilket kunde sluta med för den tiden ovanligt fria kärlekshistorier. För att hitta balansen mellan det fria umgänget med männen och faran att stämplas som "lössläppta" tog studentskorna ofta på sig en kavat och morsk uppsyn. Då stämplades de i sin tur som okvinnliga av sina manliga kamrater. Att betrakta studerande kvinnor som "könslösa" ingick länge i den allmänna föreställningen om att lärdomen fråntog kvinnan en del av hennes "naturliga kvinnlighet".

I början av 1890-talet angreps den nya kvinnotypen som Uppsalastudentskan representerade även i en tysk studenttidning, Akademische Blätter i Leipzig. De svenska studentskorna svartmålades av en anonym västgötastudent som framställde dem som manhaftiga nihilister, vilka med sin frigjorda livsstil bragde det "evigt kvinnliga" i vanrykte. Dessvärre var "det evigt kvinnliga" ett lika luddigt begrepp på den tiden som det är idag. Detta hindrade inte den kyske västgöten från att utgjuta sig över studentskor som "svärmade omkring på gatorna" och "förde ett babylonsk leverne" där de drack på nätterna med manliga studenter. Det okvinnliga hos studentskorna framhävdes också då de ansågs kompromettera hela kvinnosläktet med sina böjda ryggar, pincenez och påstådda kortklippta frisyrer. Angreppet var så nergörande att den unge Nathan Söderblom på den tiden ordförande i Uppsala studentkår, ryckte ut till studentskornas undsättning. Även självaste rektor magnificus skrev ett torrt brev till Akademische Blätter, vilket slutade med att tidningen bad de svenska studentskorna om ursäkt och publicerade den bevingade frasen "Wir verbeugen uns vor der svenska flicka" (Vi bugar oss inför den svenska flickan). Att kämpa mot samhällets fördomar skulle studentskorna hur som helst behöva göra ända in på 1920-talet. Att vara kvinnlig student var en svår balansgång. En balansgång mellan självständighet och tvåsamhet, mellan yrkesarbete och äktenskap, mellan intellektuell verksamhet och 'kvinnlighet', men också mellan känslan av en total identifiering med akademin och av ett könsmässigt utanförskap i densamma. Det innebar att å ena sidan ingå i studentkollektivet gentemot brackorna, och å den andra dömas och dömas ut av kollektivets män lierade med brackorna själva. Som grupp hörde det sena 1800-talets studentskor därför inte riktigt hemma någonstans, varken i universitetsvärlden eller bland borgerskapet. De fick inte delta till fullo i universitetets ceremonier och i nationslivet. Även de professorer som förordade kvinnans rätt till utbildning gjorde en klar åtskillnad mellan de kvinnliga och de manliga studenterna. På föreläsningar var pikar och skämt om de kvinnliga studenterna inte ovanliga. I mitten av 1890-talet behövde studentskorna inte längre något kvinnligt "förkläde" för att överhuvudtaget få vistas på gatan eller delta i en föreläsning. Med detta inte menat att kvinnorna var välkomna på alla studentaktiviteter. På gasquer och nationsbaler fick kvinnliga studenter delta i sittningen, men sedan gavs de en diskret vink om att de borde avlägsna sig innan "den riktiga festen" började, något som ansågs opassande för en kvinna att åskåda, ännu mindre att deltaga i. Vinken kunde bestå i att nationsinspektorn och de andra herrarna tog av sig kavajerna, något som signalerade början på en exklusivt manlig fest. Uttrycket "Klockan är nio, nu ska studentskan Andersson gå och lägga sig" var också väl känt från baler och gasquer i den tidens Uppsala.

Känslan av att vara en "annorlunda" minoritet gjorde annars att de kvinnliga studenterna desto mera umgicks med varandra över nationsgränser och skapade ett kvinnligt kotteri. Kotterriets slagord var kamratskap kvinnorna emellan och tron på kvinnors behov av akademisk bildning. 1892 grundade de Upsala Kvinnliga Studentförening och gav på så sätt sina diskussionsmöten och sitt umgänge en mer formell prägel. Bland föreningens medlemmar skulle många med tiden bli kända namn inom forskning, litteratur, journalistik och politik. Där skulle också det kvinnliga spexet födas så småningom, som ett svar på det av traditionen exklusivt manliga dito. Samma trupp åstadkom ett verkligt genombrott på Valborgsmässoafton 1892 genom att som de första kvinnliga studenterna vågade bära sina studentmössor offentligt. Den kvinnliga "mösspåtagningen" var ett tydlig feministisk manifest och den slutade med succé. Sedan dess har inga kvinnliga studenter behövt bära sin vita mössa gömd i en pappåse som tidigare var brukligt. Föreningens lyckade aktion visade också att allmänhetens fördomar mot kvinnliga studenter ibland var mindre än vad de sistnämnda befarade. Här var Stockholms nation ett undantag eftersom den sedan 1870-talet hade flest antal kvinnliga medlemmar bland nationerna. T.o.m. år 1900 hade Stockholms hunnit ha totalt 85 kvinnliga medlemmar, medan de andra nationerna inte kunde skryta med fler än sex till tio inskrivna kvinnor på 1800-talet. Redan på 1890-talet ökade Stockholmskorna i antal genom en spinn-off effekt; även flickor som inte hade stockholmsanknytning skrev in sig vid nationen , förmodligen lockade av det redan existerande kvinnliga umgänget därstädes. Stockholms landsmaninnor utgjorde ett eget litet kotteri, eller nätverk, av den typen som de enstaka kvinnorna på de andra nationerna inte kunde drömma om.

Sakta steg emellertid antalet kvinnliga studenter inskrivna i Uppsala från knappa tre, fyra på per termin på 1880-talet till mellan 25 och 45 per termin vid seklets slut. När Stockholmsstudenten och kyrkoherdedottern Ellen Landquist kom till Uppsala vårterminen 1905 fanns det 59 kvinnor inskrivna vid universitetet av totalt 1544 studerande. Omkring 1910 var de knappt 200. Även då tillhörde majoriteten av dem Stockholms nation. Ellen Landquist, systern till litteraturkritikern och filosofen John Landquist, samt hennes vänner Greta Beckius och Lisa Rolf förde en studenttillvaro olik den på Fries och Eschelssons tid. Antalet aktiviteter kvinnorna kunde vara med på hade ökat betydligt. Studenternas idrottslokaler erbjöd gymnastik för kvinnor, Upsala Kvinnliga Studentförening och Kvinnliga diskussionsföreningen hade växt sig starka, de kvinnliga studenterna hade varje år ett eget Valborgsfirande, ja till och med en egen hockeyklubb som bildades 1908.

Debatten kring kvinnliga studenters vara eller icke vara verkar vid den tiden ha mist mycket av sin kraft. De hade hunnit utarbeta en egen jargong och egna strategier för att både kunna hävda och freda sig i studentmiljön. Nu var de sysselsatta med Den Nya Kvinnan och hennes jämställdhet med mannen på kärlekens och erotikens område. Många representerade åsikten att männen inte svarade på kvinnornas förväntningar. En del kvinnliga akademiker valde bort männen och äktenskapet, eftersom de ansåg att livet tillsammans med andra kvinnor var bättre och mer stimulerande för deras utveckling än de ständiga försöken att anpassa sig till patriarkala värderingar och normer. Detta återspeglas i Ellen Landquists roman Suzanne från 1915, en historia om kvinnliga studenter i sekelskiftets Uppsala. Redan som student umgicks Ellen Landquist med planerna att skriva en roman om en stockholmsflicka som kommer till Uppsala för att studera och där möter kärleken samt stöter på fördomar mot kvinnliga studenter. Den påbörjade romanen hälsades med entusiasm av tidskriften Idun såsom Sveriges första 'studentskeroman sprungen ur studentskorna egen krets'. I verkligheten hann Landquist både avsluta sina studier och bli journalist i Stockholm innan hon fullbordade texten med hjälp av sin svägerska, författarinnan Elin Wägner. Suzanne kom att handla om en studentska som upplever en besvikelse i såväl studierna som kärleken och blir en bricka i manliga studenters erotiska spel. Räddningen för Suzanne blir att uteslutande viga sig åt studiearbete och på så sätt vinna oberoende och personlig integritet. Intressant nog var det inte bara huvudpersonen Suzanne utan även de manliga karaktärerna som sades vara offer för den tidens dubbelmoral och sexuella hyckleri. Den färdiga romanen rubricerades som osedlig och misstänktes skildra verkliga Uppsalastudenter under en alltför lätt förklädnad. Den förblev Ellen Landquists enda verk; endast 33 år gammal avled hon i leukemi.

En ansats till en liknande roman om en studentskas erotiska utsatthet gjorde även Greta Beckius. 1911 påbörjade hon romanen Marit Grene, en historia om en Uppsalastudentska som utnyttjas sexuellt av en manlig student hon svärmar för. Boken förelåg som ett blyertsskrivet manuskript på ca niohundra ark när Greta Beckius begick självmord i huset Fågelsången i Uppsala i januari 1912, endast 26 år gammal. Hur romanen skulle ha sett ut i sin helhet får vi aldrig veta. De få inom Gretas närmaste omgivning som tagit del av manuskriptet ansåg det nämligen vara så pass provocerande, avslöjande och osedlig att det mesta av manuskriptet förstördes så sent som 1969. Av de dryga hundra sidor som har bevarats kan man gissa att romanen skulle ha blivit en för sin tid ovanligt ärlig och frispråkig kärleksskildring. Av allt att döma var den självbiografisk. Bakom Greta Beckius till synes sociala och glada tillvaro i Uppsala dolde sig uppenbarligen en personlig tragedi. Under sin studenttid i Uppsala levde hon en intensiv tillvaro där engagemanget för kvinnosaken blandades med högt ställda intellektuella ambitioner. Redan under studietiden försökte hon publicera essäyer inom litteratur och filosofi. Utåtriktad, social och omsvärmad deltog hon samtidigt i nationslivet tillsammans med väninnorna Ellen Landquist och Lisa Rolf. I de på varandra följande förälskelserna i väninnornas bröder, John Landquist respektive Bruno Rolf såg Greta hur drömmen om den jämställda och fria kärleken mellan kvinnan och mannen gick i kras. I förhållandet med Landquist sökte Greta Beckius ömsesidigt intellektuellt utbyte och ömhet på jämställda villkor men fann endast erotik på mannens premisser. På den punkten hade de kvinnliga studenternas idéer om jämställdhet mellan könen långt föregripit verkligheten. Och eftersom handlingarna i det privata som kärlek, erotik och moral sällan går att skilja från det offentliga, befann sig de kvinnliga studenterna även som intellektuella sig i en utsatt position. Liksom den stympade romanen får historien om de första generationerna kvinnliga studenter ibland läsas mellan raderna. Mycket av hur det kändes att både tillhöra akademin och vara en outsider i dess korridorer har fortfarande förblivit osagt.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.