Stormaktstidens studenter

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Stockholms nations jubileumsbok 1999
Denna artikel har skrivits till jubileumsboken i samband med Stockholms nations 350 års jubileum. Den bygger till stor del på tidigare artiklar publicerade i Ergo, som skrivits om något och klippts ihop.

Hur var det liv de första landsmännen vid Stockholms nation levde för 350 år sedan? Hur var studierna upplagda och vad läste man för ämnen? Var bodde man och vad åt man, och hur tedde sig vardagen? Här tecknar vi en allmän bild av hur livet var för studenterna i Uppsala under nationens allra första tid.

Studier och examina

Man kan tro att den kunskapens källa stormaktstidens studenter öste ur mest var full av vigvatten. Nästa sju av tio skulle efter sina studier i Uppsala komma att följa prästkallet, och universitetet var under 1600-talet i mångt och mycket ett prästseminarium. De nyinskrivna studenterna började i regel sina studier vid filosofiska fakulteten, vars ämnen ansågs vara grundläggande för högre studier. På schemat stod bland annat latin, grekiska, skolastik och Aristoteles. Man läste de antika författarna och lärde sig olika tänkares tolkningar av dem utantill. I studierna ingick även aritmetik, astronomi, historia och geografi. Efter några terminer vid filosofiska fakulteten kunde de som så ville studera vidare vid teologiska, juridiska eller medicinska fakulteten - de tre s.k. högre fakulteterna.

Flertalet ämnen man läste var föga anpassade till det kommande yrkeslivet som präst utan syftade snarare till att bibringa studenterna en klassisk bildning. Adliga studenter som inte ens skulle bli präster utan siktade på en framtid inom statsförvaltning och diplomati, var än mindre betjänta av skolastiken och de grekiska dramerna. I ett försök att skapa en mer ändamålsenlig utbildning för denna grupp grundlades Exercitiegården 1663. På denna institution undervisades de unga adelsmännen i bland annat fäktning, ridning, sång, dans och moderna språk, vilket ansågs vara nyttiga discipliner för den som ville göra karriär i staten.

Undervisningen på 1600-talet bestod mest av föreläsningar vid vilka professorn långsamt dikterade sanningarna och studenterna ordagrant skrev av. Normalt höll varje professor fyra offentliga föreläsningar i veckan på måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar; onsdagar och lördagar var däremot av hävd föreläsningsfria. Parallellt med de offentliga föreläsningarna höll flertalet professorer även privata föreläsningar eller s.k. kollegier, för vilka de tog betalt. Dessa kunde locka uppåt hundra studenter, och blev ofta av stor ekonomisk betydelse för professorn. Det språk som det förelästes och undervisades på var under stormaktstiden ännu uteslutande latin; först vid 1700-talets mitt började några få professorer, såsom fysikern Celsius och språkvetaren Ihre, att undervisa på svenska.

Vid sidan om föreläsningar och kollegier intog de många disputationerna en viktigt plats i det akademiska livet. Disputationen under 1600-talet handlade inte om att försvara egna vetenskapliga resultat, utan hade en mer pedagogisk funktion. Respondenten fick försvara en gammal tes eller en redan skriven avhandling, och disputationen blev således mest en övning i retorik och olika vetenskapliga teorier. Som opponent fungerade disputationens preses, som satt vid en kateder symboliskt något högre placerad än respondentens.

Tentamen hölls normalt efter varje termin med förhör på det studenten läst under terminen, men avslutande examen som ledde fram till en titel efter fullbordade studier hörde emellertid till ovanligheten. De allra flesta nöjde sig med att ligga några år i Uppsala och bland adelssöner var det även vanligt att man bara formellt var inskriven ett antal år utan att egentligen studera alls. För den som ville ta en riktig examen var filosofie kandidatexamen den som först kom i fråga. Detta var den i särklass vanligaste examen och fungerade under 1600-talet som den egentliga universitetsexamen. Kraven var tämligen hård på den som ville ta sin fil. kand., och under tidigt 1600-tal krävdes minst sex års studier. Tre professorer behövdes som gick i borgen för examinandens kunskaper i samtliga fakultetens ämnen. Först hölls en offentlig gradualdisputation och därefter en privat examen. Vid den sistnämnda som pågick fyra timmar var såväl dekanus såsom fakultetens samtliga professorer närvarande och förhörde examinanden. Även vid de tre högre fakulteterna gick det att ta kandidatexamen följd av licentiatexamen. Den högsta examen var doktorspromotionen som bara kunde avläggas vid de tre högre fakulteterna; vid filosofiska fakulteten motsvarades den i viss mån av magisterpromotionen. Doktorspromotioner hörde emellertid till ovanligheten och föranledde mycket pompa och ståt med processioner, offentliga orationer, klockringning i domkyrkan, körsång och kanonsalut.

Kost och logi

Att bo och äta har i alla tider varit dyrt för studenten. Redan 1316 instiftade domprost Anders And ett kommunitet för Katedralskolans elever på en halvö i Fyrisån. Det skedde antagligen med förebild från Uppsala nation i Paris, som And själv varit med och grundat 1296. Kommunitetet kom vid universitetets grundande 1477 att omvandlas till studentbostäder, och halvön, som Upplandsmuseet nu ligger på, kallades ända in i moderna tid för Studentholmen. En bit in på 1600-talet hade emellertid Anders Ands hus förfallit så pass mycket att man rev huset och istället flyttade kommunitetet till Academia Carolina - en huslänga på domkyrkans sydsida vid nuvarande Riddartorget.

Universitets expansion under stormaktstiden krävde allt fler studentbostäder och bara ett fåtal privilegierade kunde få plats i kommunitetet. Det vanligaste under 1600-talet blev att hyra ett rum eller en sovplats hos någon av stadens borgare. Studenter från de högre samhällsklasserna kunde hyra hela våningar eller hus och hålla sig med egna s.k. studentkokerskor och passoppojkar. De mindre bemedlade fick nöja sig med en s.k. nattstuga, d.v.s. en sängplats de delade med en eller flera andra studenter. Att inhysa studenter blev en viktigt sidoinkomst för stadens borgare. De flesta gårdar hade åtminstone någon student inneboende, och vissa satte det i system och byggde regelrätta studentbostäder. I mitten av 1600-talet betalade man runt 10 daler för nattstuga under ett helt läsår.

Hungern och törsten har alltid varit viktiga drivkrafter för den uppsaliensiska studenten. Därmed menas inte enbart vetenskapshungern och törsten efter visdom. Endast ett fåtal av studenterna hade råd att alltid äta på krogar och gästgivargårdar. Flertalet studenter lagade sin mat själva eller lät studentkokerskor göra det. En stor del av de livsmedel som behövdes hade studenten med sig hemifrån vid terminsstarten i form av s.k. matsäck. Den bestod av bröd, smör, ärtor, rotfrukter, sill och fläsk, vilket kunde bli hela vagnslaster med mat.

När Gustav II Adolf gjorde sina stora donationer till universitetet på 1620-talet instiftade han även stipendier i forma av kost och logi för framstående men mindre bemedlade studenter. Vindskuporna på Gustavianums övervåning inreddes till studentrum för först 40 och senare 100 stipendiaterna. I stipendiet ingick kläder och gratis mat i en kantin som inrättades i Gustavianums källare. Allt stipendiaten behövde betala för mat och husrum under ett helt år var blott en daler, vilket måste betraktas som ett rent symboliskt pris. Kungen tillsköt de pengar som behövdes och kocken i Gustavianums kantin sattes att ekonomiskt administrera stipendiefonden. 1635 uppdagades det emellertid att kocken hade svältfött studenterna på enbart välling och utspädd soppa, och istället stoppat de pengar som skulle gå till mat i egen ficka.

En stat i staten

Uppsala universitet var under stormaktstiden något av en stat i staten, eller snarare en stat i staden. De två så kallade "societeterna" - akademiker och borgare - levde nära inpå varandra men samtidigt i två olika världar med olika lagar, privilegier och status. Det är naturligt att uppdelningen mer än en gång ledde till tvister.

De flesta europeiska universiteten hade under renässansen egen jurisdiktion. Även Uppsala universitet hade en sådan, och i och med ett privilegiebrev utfärdat 1625 blev den egna jurisdiktionen mer reglerad. Studenter och lärare vid Uppsala universitet fick ett slags juridisk immunitet, så att de inte kunde bli gripna av de vanliga statsvakterna och rannsakade i rådstugan utan bara av universitetets ordningsvakt och med konsistoriet som domstol. Det fastställdes att universitetets lagar skulle gälla medlemmar av akademistaten på upp till en dagsfärds avstånd från universitet. Vidare ansågs universitetets jurisdiktion överordnad den civila. Om två personer var i en juridisk tvist med varandra och den ena tillhörde akademistaten och den andra var borgare så skulle tvisten avgöras av konsistoriet. Man får anta att det fanns en viss risk för jäv. Från universitetet i Rostock som hade ett liknande juridiskt system berättas det att några studenter fick åtalseftergift efter att ha slagit ihjäl en bonde på en markand. Det ansågs ha skett i studentikost syfte.

Status och rang hade naturligtvis en mycket stor betydelse i ståndssamhället, och en betydande del av de många tvisterna mellan de båda societeterna gällde just rangfrågor. Var en student mer värd än en borgare och var en professor mer värd än borgmästaren? I dagens samhälle är rang något ganska abstrakt men 1626 lagstiftade faktiskt Gustav II Adolf om den exakta rangordningen i Uppsala. I grova drag bestämdes ordningen till: professor, borgmästare, rådsmedlem, student och borgare. Att bli placerade efter studenterna retade naturligtvis gallfeber på borgare med eget burskap och det kom ofta till rena handgripligheter som t.ex. när man skulle bänka sig i rangordning i domkyrkan.

Den mest infekterade och segslitna tvisten mellan de båda societeterna gällde rätten att bruka åkermark. I och omkring Uppsala fanns runt 1000 tunnland åker som sedan medeltiden hade brukats av stadens borgare. Bara borgarna hade rätt att förvärva jorden, och när en ny borgare fick sitt burskap ingick ofta både åker och betesmark. Professorerna hade tidigare fått sin lön in natura men från och med 1620-talet började lönen istället betalas ut i kontanter och detta ledde märkligt nog till att de var tvungna att se sig om efter åkerjord; markandsekonomin låg ännu i sin linda. 1633 lyckades professorerna få rättighet att köpa statsåker, men stadens magistrat var ganska framgångsrikt med att sätta käppar i hjulet då det ägde rätt att godkänna alla affärer. I början av 1660-talet bedrev universitetet en veritabel lobbyverksamhet vid hovet och lyckades till slut få högre ort att göra utfästelser om att något eller några tunnland rimligen borde kunna tas från statsåkern för att försörja professorsänkor. Så kom då dråpslaget 1667 - 200 tunnland statsåker exproprierades av konungen och uppläts åt akademistaten. Mycket av den osämja som har rått mellan akademiker och borgare ända in i modern tid har sina rötter i 1600-talets åkertvister som enligt borgarna själva ledde till ren hungersnöd i vissa gårdar. Tvisten förstärktes genom att donationsbrevet var tämligen vagt formulerat och endast gav universitetet rätt att successivt ta över åkermarken allteftersom de som brukade den dog eller avyttrade sina burskap. Mer än ett sekel senare på 1780-talet pågick ännu trätan och universitetet hade inte lyckats få ut alla 200 tunnland.

En till åkerjorden näraliggande fråga var privilegiet att få mala. Ända sedan 1200-talet hade borgerskapet i Uppsala tillsammans drivit kvarnen i nuvarande Upplandsmuseet, med ensamrätt att mala i staden. Det var en av de största inkomstkällorna för staden, och när nu akademistaten själva hade börjat med åkerbruk fick staden en god möjlighet att ta tillbaka lite av det den hade förlorat genom att ta hutlöst betalt för att mala universitetets säd. Vid ett besök drottning Kristina gjorde 1647 lyckades emellertid universitetet förmå henne att donera såväl kvarnen som privilegiet att få mala i Uppsala till universitetet. Det var ett mycket kännbart avbräck för staden som inte bara gick miste om inkomsten men nu alltså även måste börja betala till universitetet för att få sin säd mald. Förtvivlat kämpade magistratet i ett och ett halt sekel innan man först 1788 fick rätt att bygga en egen väderkvarn. Då hade universitetet verkligen gjort sitt yttersta för att förhindra varje kvarnbygge. Man hade t.o.m. åberopat den risk för sämre fiske i Fyrisån som en ny vattenkvarn påstods medföra.

Privilegierna att tillverka varor och ägna sig åt handel höll dock magistratet styvnackat på, och lyckades behålla dessa, sånär som på en rad mindre undantag. Universitetet fick rätt att hålla sig med en egen timmerman, skräddare, skomakare, smed och byggmästare. När skräddaren skaffade sig en hantlangare 1644 ingrep emellertid magistratet resolut, och lät häkta gesällen för olaga burskap. Nu var förvisso studenter som inkräktade på burskapet ett reellt problem Åtskilliga studenter konkurrerade med borgarna som "bönhasar" vilket innebar att de drev näringar i olika former utan tillstånd från respektive skrå. Den juridiska immuniteten gav dem skydd, då universitetet ofta såg mellan fingrarna. Bl.a. klagade magistratet upprepade gånger på att "nationskarlar bönhasade som perukmakare", och just en samling perukmakare tycks ha skrivit in sig som studenter enbart för att kunna arbeta i lugn och ro i Uppsala.

Som nämndes ovan brukade studenterna ta med sig terminsmatsäck, vilket kunde bli hela vagnslaster med livsmedel. Detta bruk upprörde borgarna mycket och de klagade högljutt i ett flertal hemställningar till konsistoriet. Dels fick handlarna i staden inte sälja lika mycket livsmedel till studenter med terminsmatsäckar. Dels påstod borgarna att många studenter tog med sig mer än de själva kunde äta, och finansierade sina studier genom att sälja den medtagna maten till andra studenter. Det förra var bara irriterande men det senare var direkt olagligt då det inkräktade på borgarskapets handelsprivilegier.

Även universitetet slog grinigt vakt om sina privilegier. Det hade ensamrätt på att bedriva undervisning i staden, och det kan ju förefalla rimligt. Mot slutet av 1600-talet drev man emellertid detta till sin spets och insisterade på att även de allra yngsta barnen i Uppsala skulle betraktas som studenter så fort de mottog någon som helst undervisning. Det var antagligen inte enbart av omtanke om undervisningens kvalité utan det var nog även inskrivningsavgiften man var mån om att få. 1697 fanns det en borgare som privat lät sina fyra söner få den allra mest grundläggande undervisningen i rättskrivning och räkning, och vägrade att erlägga inskrivningsavgiften till universitetet eftersom han själv stod för både informator och lokal. Universitet skickade då sin ordningsvakt för att hämta de fyra pojkarna och förde dem till rektors ämbetsrum för inskrivning. Där fick de plita sina namn i matrikeln trots att de yngsta knappt ännu kunde skriva. För att garantera att inskrivningsavgiften verkligen betalades passade vakterna på att ta med två bolster samt några tennfat och tallrikar som pant.

Depositionsceremonin

Det faktum att studenterna åtnjöt juridisk immunitet, ledde till ett behov av att veta exakt när en student blev student. Var det när han anlände till Uppsala eller när han gick på sin första föreläsning? Eller var det först när han hade hunnit skriva in sig i matrikeln? Om en student hann begå ett brott under sin första tid i Uppsala fanns risken att han skulle hamna i ett juridiskt vakuum, med oklarhet om han skulle lagföras i konsistoriet eller rådhuset. Detta ledde till att rektorn vid Uppsala universitet redan 1595 anbefallde att en speciell s.k. depositionsceremoni skulle hållas för nyantagna studenter i vilken de skulle "deponeras" vid akademin under sin studietid. Först när det gått igenom denna ceremoni betraktades de som fullvärdiga studenter.

På den tiden kallades inte den nye studenten recentior utan delinkvent (ur lat. delinquens, 'den som sviker sina plikter'). När han kom till Uppsala för att påbörja sina studier försågs han med en äldre kamrat, ett slags fadder som skulle hjälpa honom till rätta i den nya akademiska världen. Denna person som kallades tuktomästare hade en käpp som insignium och pedagogiskt verktyg.

Själva depositionsceremonin gick av stapeln i ett speciellt rum för ändamålet i det nybyggda Gustavianum. Där samlades delinkventerna anförda av sina tuktomästare för att styras ut. De kläddes i kläder av lappar och säckväv och svärtades i ansiktena med aska och sot. De fick hattar med horn och åsneöron och i mungiporna sattes galtbetar. Sedan drevs den med hugg och slag runt på alla fyra på Uppsalas gator som en skock får.

När de så hade skändats lagom mycket återvände församlingen till Gustavianum för att fortsätta ceremonin. Depositionsmästaren höll först ett långt tal på latin, tryfferat med en massa påhittade nonsensord, för att skrämma delinkventerna som ju förväntades behärska latin när det kom till universitetet. Därefter hölls muntlig examination på innehållet i talet. Frågorna som ställdes var t.ex. "Hur många loppor gå i sked?" och "Har du haft en mor?" Den förvirrade och skrämde respondenten kunde knappt mumla fram något hörbart svar eftersom han hade munnen full av galtbetar och vad han än svarade rättades han snabbt med barska förmaningar om att "Loppor gå icke i sked - de hoppa" och "Du har inte haft en mor din skälm - det är hon som har haft dig" ackompanjerat av örfilar och slag med påkar. Depositionsmästaren hade också en träyxa till sitt förfogande för att kunna hugga av träskallar, om han skulle få några sällsynt dumma svar.

Efter examinationen var det dags att steg för steg avkläda delinkventerna. Munderingen skulle symbolisera den råhet och brutalitet och alla de ungdomliga laster som delinkventerna ansågs besitta och som de nu allegoriskt måste avkläda sig innan de kunde upptas som fullvärdiga akademiska medborgare. Sålunda symboliserade galtbetarna i mungiporna omåttlighet och glupskhet, hornet förvildning och åsneöronen dumhet. Tyvärr får man väl lov att säga att hela ceremonin snarare symboliserade den råhet och brutalitet som deras äldre kamrater aldrig hade lyckats avkläda sig när de själva var delinkventer. Depositionsmästaren plockade fram en väldig tång ur en säck. Denna kopplade han runt halsen på delinkventen och skakade och ruskade till dess galtbetarna föll ur munnen. Sedan fick delinkventen krypa fram på golvet för att avhyvlas med en stor rubank så att öron och horn lossnade. Han kläddes av naken och slutligen var det dags att torka honom ren i ansiktet. För detta ändamål hade depositionsmästaren en synnerligen otrevlig trasa full med träck och exkrementer. Här hade delinkventen förvisso en möjlighet att undgå misshandeln. Han kunde bistå depositionsmästaren med en egen näsduk, och då bli försiktigt avtorkad med vatten, men depositionsmästaren accepterade bara näsduken om det var ett mynt av tillräckligt stor valör inknutet i ett av hörnen på näsduken. När så alla attributen var avlägsnade och delinkventen stod där naken och ren döptes han i vin och upptogs som en fri akademisk medborgare.

Under 1680-talet tog sig dessa depositionsceremonier allt mer groteska uttryck och många delinkventer blev grovt misshandlade under akten. Det var ett föga studievänligt klimat för den som var hågad att påbörja sin allvarliga och ambitiösa förkovran vid akademin. Det dåliga rykte som hade spritts över landet om depositionen i Uppsala inverkade också negativt på nyrekryteringen av studenter. Situationens allvar insågs av Karl XI som i många avseenden var en resonabel och förståndig konung. Slutligen förbjöd han depositionsceremonin 1691.

Redan samma läsår som förbudet kom ertappades en samling studenter med att bryta mot det och ordna en egen depositionsceremoni. Depositionsceremonin hade ersatts med nattvardsgång i domkyrkan, och efter denna var det ett antal äldre studenter som bjöd hem sina nya landsmän för att dela en tunna öl, och det måste ju sägas vara ett föredömligt sätt att ledsaga nationens juniorer. Väl hemma i studiekammaren, fångade i fällan, blev tonen emellertid en annan. Det visade sig att de yngre landsmännen inte alls skulle få vara med och dricka öl utan bara passa upp, och för att ha en ändamålsenlig klädsel kläddes de upp i delinkventutstyrseln. Med horn och galtbetar och delinkventkappa av lappar fick de krypa runt och servera och tvangs under öldrickande att utföra en burlesk och bisarr exercis. Allt detta kom dock till akademiska konsistoriets kännedom och anstiftaren till samkvämet, Arvid Finke, straffades hårdast. Han tvingades att under en hel termin gå omkring i delinkventutstyrseln.

Fest och samkväm

Det liv som studenterna förde i Uppsala under stormaktstiden var många gånger inte uteslutande ägnat åt förkovran. Tvärtom fick ofta krogen ersätta föreläsningssalen och bli det vattenhål vid vilket ny kraft och inspiration hämtades mellan de akademiska övningarna. Otaliga är berättelserna om studenternas vilda framfart i det Uppsaliensiska kroglivet. Särskilda begivenheter var att dricka kornutöl och pennalöl. Alla nyinskrivna studenter var tvungna att bjuda alla sina äldre landsmän på s.k. kornutöl - en krogrunda vid vilken den nyinskrivna stod för alla kostnader. Efter kornutölen blev den nye landsmannen pennal, alltså den som kunde pennaliseras. När denna prövotid, som vanligtvis pågick under ett år, var över, så var det dags för honom att återigen bjuda samtliga äldre landsmän på krogrunda - denna gång pennalöl. Med 15-20 nya landsmän och lika många pennaler per år måste det ha blivit dylika krogrundar var och varannan vecka. Denna tradition som intimt förknippas nationslivet förefaller emellertid vara äldre än själva nationsväsendet. Redan under 1600-talets första decennier, långt före nationernas tillblivelse, var traditionen med kornutöl och pennalöl allmänt spridd och brukades inom olika kamratkretsar och kotterier.

Det myckna supandet bland studenterna fick då liksom nu myndigheterna att förfasa sig. I ett brev till Axel Oxenstierna 1638 anhöll rektor och konsistorium om att få skärpa den rådande lagstiftningen för att få bukt med svinerierna. Bland annat ville man kunna bötfälla de krogar som sålde öl eller vin till studenterna efter 9 på kvällen samt de som lät studenterna pantsätta sina böcker och kläder för att köpa öl och vin. Man anhöll även om att universitetsvakten "må i bruket av övervåld synnerligen privilegierad varda".

De nöjen stormaktstidens studenter ägnade sig åt vid sidan om krogen var ofta av tämligen bullrig natur. Ett populärt nöje var att "löpa grassatim" sena nätter på väg hem från krogen. Som en gräshoppssvärm drog man genom Uppsala och störde nattfriden för de stackars borgarna. Man skränad och skrek och kallade borgarna för "bälghundar", "skavare" och "brackor". Man sparkade in dörrar och krossade fönster, och man avlossade pistoler och gevär i luften. Oskicket att skjuta i luften nattetid fick sådan utbredning att myndigheterna till slut anslog en offentlig varning i vilken studenterna gjordes uppmärksamma "på den stora farlighet som därmed följer när loden utsläppas utan någon nöd och trångmål". Kanske var det i ett fromt försök att minska risken för vådaskott som Rudbeck lärde studenterna att göra smällare och fyrverkeripjäser, men resultatet blev dessvärre att studenterna utrustades med ännu ett effektivt verktyg under sina grassatim för att störa borgarnas nattsömn. Nu stördes emellertid inte bara borgarna. I vanmod och förbittring klagade universitetets rektor vid ett tillfälle över dessa "fridens och vilans fiender, med sitt dryckenskap, sitt svirrande, skränande och bölande och sitt helvetiska, ja nästan djävulusiska tjutande".

Inom nationsväsendet var landskapen eller de så kallade konventen de mest högtidliga sammankomsterna. Vanligen höll man till i en förhyrd lokal t.ex. en krog eller ett gästgiveri när man skulle ha landskap. Några nationshus fanns ännu ej. Först under 1700-talet började nationerna hyra rum eller lägenheter och dagens nationshus är från 1800-talet. Under 1600-talet förvarandes alla nationens tillhörigheter och matrikel i en kista kallad "fiscus" och denna kista fanns vanligen i förvar hos inspektorn mellan sammankomsterna. Den viktigaste sammankomsten under året var högtidslandskapet på Valborgsmässoafton. Det var på detta landskapet man valde kuratorer för det kommande läsåret och hade bokslut för det gångna läsåret. Detta var antagligen i sin tur ett arv från det medeltida bysamhället i vilket man årligen avhöll valborgsstämma för att välja förtroendevalda och justera byns ekonomi. Nu begränsade man sig ingalunda enbart till dammiga formalia på nationernas högtidslandskap. Tvärt om tycktes tillställningarna till stor del ha varit fokuserade på taffel, dryck och fest. Ur Södermanlands nations räkenskaper från 1673, framgår t.ex. att det till valborgskonventet detta år konsumerades motsvarande 1288 flaskor öl och 60 flaskor vin, trots att det vid denna tid blott fanns ett tiotal södermanlänningar vid akademin. Gissningsvis hände det att en och annan student blev något påstruken vid dylika tillställningar. I bokföringen finns det nämligen även en post "sönderslaget" som bland annat tar upp 130 ölglas, 1 slagbord, 5 pinnstolar, 7 fönsterrutor och 1 tennljusstake.

Stundom hände det onekligen att studentfesterna blev något väl uppsluppna. Legendarisk är den avskedsfest de tre bröderna Julin ordnade 1663 efter att ha blivit relegerade för misshandel. Efter generösa förfriskningar, även med stormaktstidens mått mätt, steg alla studenter till häst. Sedan red man i vild galopp i flera timmar runt i Uppsala under trumpetstötar och pistolskott och med tända facklor i händerna. Landshövdingen fick till slut sätta i dragoner från Upplands regemente för att fånga in de genstörtiga bröderna. Det muntra upptåget ledde till att universitetsvakten förstärktes med fjorton man och att en reservtrupp av humlegårdsdrängar och timmermän mobiliserades. Vidare kompletterades stridsutrustningen med trettio bardisaner, tio musköter samt ett ansenligt antal stålhattar och bröstvärn.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.