Uppsala - Nordens äldsta universitet

Text: Erik Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Recentiorstidning 1992
Denna artikel är skriven Uppsala studentkårs "Recentiorstidning" 1992

Dagens studenter är en del av en lång tradition som ringlande sträcker sig tillbaka till medeltiden. Följ med på ett strövtåg genom universitetets 500-åriga historia!

Uppsala universitet grundades under stor hast den 2:a juli 1477. Hösten innan hade det kommit till kännedom här i Uppsala att påven Sixtus IV givit Köpenhamn tillstånd att grunda ett universitet. En av förgrundsfigurerna i Uppsala universitets tidiga historia, ärkebiskop Jacob Ulvsson, fann det mycket snöpligt att dänerna var på väg att grunda Nordens första universitet, och för att grusa deras planer sändes en ilkurir, en doktor Rangvald Ingemundson, till Rom, för att snabbutverka ett tillstånd för Uppsala. Med expressfart skrevs eller snarare kopierades stadgarna efter mönster från Paris, konsistorium och rektor tillsattes, och slutligen hann man två år före Köpenhamn. På sensommaren utfärdar Jacob Ulvsson ett öppet brev i vilket han lovar alla som vill disputera, undervisa eller lära platsgaranti till alla kurser, och den 7:e oktober 1477 hölls den första föreläsningen över ämnet kanonisk rätt (kyrkorätt).

Universitetet var ursprungligen den katolska kyrkans läroanstalt, och under 1500-talets reformation kom det av naturliga skäl att föra en allt mer tynande tillvaro. Vissa tider låg antagligen undervisningen helt nere, men det finns dock under hela århundradet strövisa rapporter från bl.a. tyska universitet om studenter och doktorer som har avlagt sin grundexamen i Uppsala. På Uppsala möte 1593 beslöt man sig en gång för alla, efter nästa ett århundrade av reformering, att slutligen anta den Augsburgska trosbekännelsen. Samtidigt beslöt man att blåsa nytt liv i Uppsala universitet.

1600-talet och den svenska stormaktstiden innebar det första stora uppsvinget för Uppsala universitet, såväl intellektuellt och kulturellt som volymmässigt. 1599 grundades Södermanlands nation efter föredöme från nationslivet i Paris, och under de följande årtiondena grundades de övriga nationerna i rask takt. Många andra inslag i dagens studentliv, såsom Valborgsfirandet och promotionscermonin har även de sina rötter i 1600-talet. Det liv som stormaktstidens studenter förde var inte alltid uteslutande ägnat åt förkovran. Tvärt om fick ofta stadens många krogar ersätta föreläsningssalen. Man söp och slogs mellan de intellektuella övningarna i en omfattning som saknar motstycke i universitetets historia. Vid Södermanlands nations Valborgskonvent 1673 konsumerades t. ex. motsvarande 1288 flaskor öl och 60 flaskor vin, trots att det vid den tiden blott var en handfull södermanlänningar inskrivna vid akademin. Det var även vid den här tiden som nollningen av nyinskrivna studenter började. Den tidens recentiorer kallades delinkventer, och vid sin ankomst till Uppsala försågs de med en fadder som kallades tuktomästare, som med hjälp av sin tuktopåk skulle hjälpa dem tillrätta i den nya akademiska världen. Vid själva nollningen eller depositionen kläddes delinkventen ut i kläder av lappar och säckväv och han sotades i ansikte. Vidare satte man åsneöron på huvudet och svinbetar i mungiporna. Utstyrda på detta vis drevs delinkventerna med hugg och slag på alla fyra som en fårskåck runt i stan. Slutligen samlades man i Gustavianum till en depositionscermoni. Själva utklädningen av delinkventen symboliserade den råhet och okunnighet, han var iklädd när han kom till akademin, och ceremonin gick sålunda ut på att med allehanda obskyra instrument, såsom tång och hyvel, avkläda honom denna utklädnad. Karl XI, som i många avseende var en hyvens konung, passade på att förbjuda depositionsceremonin 1691, i samma veva som han förbjöd häxprocesserna.

Under 1700-talet var det i mångt och mycket upplysningstidens ideal som genomsyrade det intellektuella klimatet i Uppsala. Detta kulminerade i den franska revolutionens efterdyningar. Både i Lund och Uppsala hölls antirojalistiska demonstrationer och krav på republik restes. Detta kom emellertid, som så ofta i historien, att snabbt svänga om. Sedan Sverige hade förlorat sitt sista krig och Wasadynastin hade gått i graven behövdes något av en mental revansch. Romantiken stod för dörren och rojalism och patriotism kom att fira jättelika triumfer. I lärdomsstaden tog sig tidens strömningar de mest absurda uttryck, som när Karl XV föddes i maj 1826. Man hade i månader talat om den nye hjältekonungens födelse, och när beskedet väl kom, samlades pengar in till en guldklocka till den hedervärde kurir som hade bragt dem den historiska nyheten. På kvällen utbröt spontana gasquer på stadens alla nationer. Något senare på kvällen samlades ett mer än salongsberusat kuratorskonvent till ett urtima sammanträde. Det beslöts att varje nation skulle sätta upp ett antal deputationer, till de andra nationerna, så att alla nationer sinsemellan och ömsesidigt skulle kunna gratulera varandra till den världsnyhet som timat. Professor Geijer kom på så vis att ingå i Wermlands deputation till Östgöta. På slaget elva trädde han in i Östgötas festsal. Hans gång var något osäker och med svävande stämma utropade han "Ock jag är svensk!", varpå han hällde ut ett glas punsch över bröstet.

Studentromantiken var i antågande. Den bild folk ofta har av en klassisk student är en sorglös yngling i frack och vit studentmössa. Han har antagligen mustasch och rör sig i en atmosfär mättad av punschångor och tobaksrök. Han skriver poesi och sjunger serenader under sin älskandes balkong, och han bekymrar sig inte särskilt mycket om en avlägsen examen, utan har insett att studierna och studentlivet i sig har ett egenvärde. Denna märkliga figur föddes runt 1840 och representerades av storheter som skalderna Johan Nybom och Gunnar Wennerberg. Nybom var inskriven mellan 1835 och 1852, men kom aldrig i närheten av någon examen. Istället söp han skrev dikter och höll mängder av tal. När han blev utslängd efter modesta 34 terminer gav han sig ut på en landsomfattande turné. Han uppträdde på landets alla marknader som student i frack och vit mössa. Han reciterade sina egna alster, drack punsch inför publik och berättade anekdoter från "den eviga ungdomens stad". Det är nog mycket honom vi har att tacka för den bild gemene man har av studenten än i dag.

Skandinavismen, med ett slags Skandinaviens EU som mål, var ett viktigt inslag i studentromantikens Uppsala. Rörelsen tog fart med det första stora studentskandinavistiska mötet här i Uppsala pingsten 1843, med 700 studenter från Nordens alla universitet. Uppsalastudenterna skulle fungera som värdar, stå för husrum och eskortera gästerna mellan högtidsråd och gasquer. För att gästerna lätt skulle känna igen Uppsalastudenterna lät dessa inför mötet sy upp mössor i vit sammet. Under midsommarhelgen 1845 ägde nästa studentskandinavistiska möte rum, och då i Köpenhamn. Till detta möte dammad Uppsalastudenterna av sina mössor, och sydde dessutom på den blågula kokarden, för att det skulle synas att de var svenskar. En lång rad storvulna skandinavistiska idéer framfördes, och enbart på avskedsbanketten på Tivoli hölls inte mindre än 247 tal, men det enda praktiska resultatet av mötet blev att man beslöt att införa den uppsaliensiska mössa som studentmössa vid Nordens alla universitet.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.