Studentmötet 1875

Studentromantiken gick hand i hand med skandinavismen som var både en kulturell rörelse och en politisk ideologi. Man ville ena de nordiska länderna politiskt och militärt och man lyfte fram och odlad den gemensamma kulturen och det ”nordiska språket”.

Rörelsen hade sina rötter i Danmark och uppstått under tidigt 1800-tal under konflikten om Slesvig-Holstein. Man var i desperat behov av en nordisk allians för att rå på Preussen och lanserade därför Ejderprogrammet i vilket floden Ejder lyftes fram som en ”gemensam urnordisk gränsflod” mot det Tyska förbundet. Skandinavismen kom ursprungligen från Köpenhamns universitet, började gro när Köpenhamnsstudenterna den stränga vintern 1838 gick över isen till Lund för att träffa Lundastudenter, och slog slutligen ut i full blom vid det första studentskandinavistiska mötet i Uppsala 1843. Det var nu plötsligt såväl en rättighet som en skyldighet för alla nordens studenter att få försvara den nordiska kulturen, det nordiska folket och den nordiska gränsen. Skandinavismen blev därför i första hand en rörelse som drevs av akademikerna, och av central betydelse för rörelsen var ”studentmötena” till vilka samtliga studenter från Uppsala, Köpenhamn, Lund och Kristiania inbjöds; de finska studenterna från Åbo var förvisso också välkomna, men hade belagts med reseförbud av Tsaren. På mötena förbrödrades man, lovprisade varandras lärosäten och länder, och fick gåshud vid blotta tanke på de första nordiska urinvånarna som mödosamt odlat upp det land där inlandsisen legat.

Skandinavismens och studentromantikens mest extatiska höjdpunkt sammanföll med februarirevolutionen i Frankrike 1848. Rörelsen var i grunden liberal och stod både i Danmark och i Sverige i opposition till konungen och etablissemanget, och upphetsningen blev enorm vid Nordens alla universitet när studenterna på vårvintern 1848 nåddes av budskapet om februarirevolutionen som utbrutit i Paris. I Uppsala rusade yra studenter ut på gatorna och gastade ”Vive la république!”, och marscherade sedan kors och tvärs genom staden med trikoloren och sjöng Marseljäsen. Skandinavismen stod starkare än någonsin när allt plötsligt brast, och knappt innan Marseljäsen klingat ut var rörelsen reducerad till en förlegad utopi över vilken det vilade ett löjets skimmer. Samma sommar detta omvälvande år gjorde nämligen Preussen slag i saken efter årtionden av skärmytslingar och diplomatiskt käbbel, och gick över Ejder för att erövra Slesvig-Holstein. Nordens studenter hade år efter år i rader av högtravande tal och bombastiska deklarationer svurit att stå det danska broderfolk bi om tysken vågade sig över Ejder, och det hade även Sveriges och Norges konung Karl XV gjort. Nu när invasionen av Norden var ett faktum skulle korten synas. Från Uppsala hörsammade blott 15 studenter uppropet om allmän mobilisering och anslöt till danska armén, och från konungen och Sverige-Norge uteblev stödet helt.

Den politiska skandinavismen var plötsligt död. Skandinavismen som kulturell rörelse var emellertid fortfarande vid medvetande, men tämligen omtumlad efter det stora sveket. Några få nordiska studentmöten hölls vid de olika universiteten under 1850- och 1860-talen, men kraven på en nordisk union avtog och fokus försköts allt mer mot sången, poesin, det vackra gemensamma språket och den ärofyllda urnordiska historien man delade.

En generation senare – 1875 – hade intermezzot i Slesvig-Holstein för mången student hunnit flyta samman med övrig urnordisk historia, och kändes nog lika avlägset som digerdöden. Att man hade haft skoj under skandinavismens glansdagar hade dock alla klart för sig och det låg redan ett romantiskt skimmer över epoken. På en sammankomst för Uppsala studentkår våren 1875 höjdes röster för ett nytt skandinavistiskt studentmöte i Uppsala, och det är väl rimligt att anta att åldrande fäders, farbröders och docenters allt mer tilltagande idyllisering av den tid vi känner som ”studentromantiken” hade viss betydelse när hela 542 studenter röstade för och bara 27 emot. Det skulle också bli det sista allnordiska studentmötet,

Man skred till verket rasande snabbt. Den 3:e juni – blott två månader efter kåren sammankomst – stod Uppsalas samliga studenter iklädda studentmössor vid tågstationen och väntade andaktsfullt, och klockan sju på kvällen kunde man se röken från det chartrade tåget från Stockholm bolma upp över horisonten. Dirigenten slog an, studentorkestern stämde upp och Allmänna sången brast ut i prins Gustavs ”Sjungom studentens lyckliga dag!”, ackompanjerad av kanonsalut från slottet När tåget rullade in åkte studentmössorna av och det viftades vilt både på perrongen och från tågets alla fönster. Studentmössan hade ett särskilt symbolmättat värde i denna stund eftersom den hade uppfunnits till det första studentmötet i Uppsala 1843 och sedan antagits på studentmötet i Köpenhamn 1845 som gemensam mössa vid alla nordens universitet; belackar av skandinavismen framhåller ibland att studentmössan också var det enda konkreta utfallet av en decennielång kamp för en nordisk union.

Följande dag var det högtidsfest i Botaniska trädgården. Där hade man byggd upp en provisorisk festsal på nästan 1000 m2 och en takhöjd på 9 m. Långhuset på den urnordiska stormannagården var förebilden. Väggarna dekorerades av sköldar, klubbor, spjut och hjälmar, vid ena gavel var ett högsäte rest omgärdat av brinnande facklor, och utmed väggarna löpte fasta träbänkar.

Biljetter hade lösts för 1200 middagsgäster men ytterligare 400 oanmälda dök upp och ville köpa biljetter vid entrén. Tanken 1600 svultna studenter kan förefalla skrämmande för den som ska laga all mat, och den absoluta smärtgränsen hade tvivels utan tangerats för krögare Svanfeldt som stod bakom grytorna, Troligen hade dock tanken på kvällens omsättning en vitaliserande inverkan på Svanfeldt, som lade i en högre växel, utfodrade alla gäster med bravur och dessutom simsalabim ur en hemlig gömma trollade fram ytterligare 500 flaskor champagne, som han helt generöst delade ut bland borden.

Knappt hade man hunnit sätta sig innan det klingades i glasen, för kvällens talarlista verkade nästan ändlös. Merparten av talen syftade till att lovprisa ett visst folk, land eller lärosäte. Docent Scheéle hälsade det ”ädla, högsinta Danmark” välkommen, den norske professorn Gjertsen lovprisade Uppsalastudenterna, och docent Fries från Uppsala höll ett hyllningstal till Lund och så vidare. På alla dessa hyllningar fram och tillbaka följde naturligtvis tacktal, som i sin tur genererade nya tacktal in absurdum, och allt detta lovprisande tryfferades med en väl tilltagen portion körsång.

Dagen efter var det dags för tågsafari i Norduppland. I gryningen samlades mer än 1200 studenter på Uppsala station, många komna direkt från nattens festligheter. När tåget skulle embarkeras såg man till att studenter från alla universitet och länder blandades lika i alla vagnar för att uppnå en maximal förbrödringseffekt, men troligen hade fokus på kubisk tätpackning varit en bättre strategi, för när ångloket mödosamt började dra tåget norrut stod det kvar på perrongen 200 snopna studenter som varit helt omöjliga att knöla in.

Tåget första anhalt var Gamla Uppsala dit man anlände strax för 7 på morgonen. Sångarna placerades på Tingshögen och de som skulle hålla tal på Odens hög, där en talarstol rests. Dryckeshorn med mjöd delades ut åt sedan utbröt en formlig orgie i storvulen nationalism ackompanjerad med körsång och åtskilliga högtidstal. Den inledande talaren professor Holmgren – en av de verkliga veteranerna från skandinavismens 1840-tal – angav tonen då han knöt an till det fornhistoriska: “Här där vi nu står gömma sig rötterna till det stolta frihetsträd, som under sin väldiga krona i sekler överskyggat vårt land. Djupt härunder slumrar våra fäders ben i tusenårig ro.”

Färden fortsatte mot vidare Dannemora gruvor dit studenterna hade bjudits in på lunch av överståthållaren baron Tamm. Vi ankomsten sköts salut, men inte från kanoner utan med väldiga laddningar djupt ned i det nordiska urberget. Uppdelade på 30 kolonner med fanborg marscherade sedan studenterna fram till de dukade borden till toner av Upplands regementes musik. Efter lunchen ryktes dukarna av borden och upp hoppade olika sånganförare från när och fjärran för att leda sina körer i en improviserad sångarstrid. Redan vid denna lunch började man nostalgiskt se tillbaka på morgonen i Gamla Uppsala, och ett flertal bombastiska tal hölls om den förbrödringen man upplevt blott några timmar tidigare.

Tåget gick vidare till Älvkarleby där det den vackra men vilda naturen vid Dalälvens branter som skulle beses. Som en enda stor dagisklass myllrade de tusen studenterna tjoande ut i ödemarken för att samla pinnar och kottar och ställa till trassel för traktens småvilt. Det är väl rimligt att kalkylera med ett visst svinn under ett så vådligt äventyr, men en förståndig student hade i vart fall anslagit några praktiska förhållningsregler, travesterande på Missgärningsbalken ur 1734 år lagbok: