Prinshuset på Bäverns gränd

Sångare ohoj - av med rockar och halsdukar och sköt er själva!” kunde kronprins Carl ropa i till gästerna i salongen i Prinshuset, Bävernsgränd 6. Stämningen var ledig och informell, och oftast uppsluppen, när man sjönk ned med uppknäppta skjortbröst i sofforna efter maten, tände sina rökverk och övergick körsång.

En god utbildning vid ett ansett lärosäte är kanske det allra bästa formen av integration för invandrarbarn. Det insåg säkert Karl XIV Johan som skickade sin äldste son Oscar till Uppsala kort tid efter det att hans familj hade emigrerat till Sverige. Åren i Uppsala blev en omvälvande och viktig rivstart för Oscar in i det svenska samhället, och när han sedan själv var pappa och kung ville han gärna att hans söner också skulle läsa i Uppsala. Då liksom nu var bostadsbristen skriande, och han byggd därför Prinshuset på Bävernsgränd 6 där det står än idag, för att sönerna skulle ha någonstans att bo under sina studier. Totalt bodde åtta prinsar i prinshuset under 1800-talet, varav tre skulle bli svenska konungar. Under åren 1844 till 1853 var det Carl (XV), Gustaf, Oscar (II) och August. Därefter såldes huset men köptes tillbaka av Oscar II vars söner Gustav (V), Oscar, Carl och Eugen bebodde det åren 1877 till 1886.

Få familjer är så rika på skaparkraft som Bernadotte – familjen är full av poeter, konstnärer, kompositörer och industriella formgivare. För prinsarna på Bävernsgränd 6 var kanske sången det allra viktigaste. Flertalet av dem var djupt musikaliska med vackra stämmor, de sjöng i Allmänna sången, och flera av dem tog plats i O.D. Ett vanligt sätt att umgås i Prinshuset var att bjud andra sångare på supé, noga utvalda efter stämma och röstomfång, så att de närvarande efter maten kunde bilda en komplett liten sångensemble. När den täta cigarröken och punschandet började göra rösterna grumliga övergick man sedan till att till exempel högläsa poesi, berätta roliga historier eller spela upp små teaterpjäser.

I den provinsiella småstaden Uppsala hade naturligtvis prinsarnas närvaro en ytterligt vitaliserande inverkan på det sociala livet. Professorer och borgare sorterade under normal omständigheter i ett samhällsskikt milsvitt under de kretar som kunde räkna hovet till sina bekanta, men i brist på annat umgänge lät sig gärna prinsarna bjudas hem till deras hem. Redan kronprins Carl (sedermera Carl XV) vinnlade sig också om att skapa en kamratlig relation till akademiker och studentkamrater, fjärran från den strikta hovetiketten, och då han var den äldsta bland studentprisarna blev hans otvungna och lättsamma ton stilbildande för de yngre bröderna när de senare introducerades i Uppsalasocieteten.

Man kan också anta att det blev som ett spännande litet äventyr för prinsarna att under några terminer få slappna av och leka vanliga studenter, gästa i vanliga borgares hem, och studera, festa på nation och sjunga i OD med helt vanliga pojkar i sin egen ålder.

En bland många anekdoter som vittnar om den familjära stämningen som rådde handlar om hur kronprinsen introducerade den nyanlände prins Oscar för gubben Marklin. Det gamla originalet stod på Nybron med en klimp smör han precis köpt när Carl och Oscar promenerade förbi. Gubben utbrast ”Å se… dä va då riktigt roligt! Hur står det till?”. Han tryckte kronprinsens hand i en vänlig handskakning, och sedan stod de och småpratade om allt möjligt i flera minuter. Först därpå fick gubben Marklin syn på nykomlingen, nickade mot honom med ett faderligt leende och frågade ”… är väl bror kan jag tro?”. Oscar var inte bara någons osnutna lillbrorsa. Han var även prins och hertig av Östergötland, och med tiden skulle han bli konung över både Norge och Sverige. I ett annat sammanhang utanför den familjära atmosfär kronprins Carl hade lyckats skapa i Uppsala, hade det varit fullkomligt otänkbart, snudd på straffbart, att anlägga en sådan ton i tilltalet.

De lite mer taktiskt beräknande Uppsalafamiljerna såg naturligtvis den stora potentialen i den nära relationen till prinsarna. I en allt mer rasande omfattning började prinsarna bjudas till musikaftnar, danskvällar och supéer i hem där de ogifta döttrarna artigt stod på rad och neg. Även bland studenterna var det många som sådde för ett sedan skörda rikligt. De ynglingar som hade mod och sinnesnärvaro nog att stiga fram till prinsarna i vimlet på nationssexan och presentera sig, eller hade glädje att få sjunga tillsammans med dem i OD, kunde också se fram mot fantastiska karriärmöjligheter om de blott skötte sina kort väl – vännerna från Uppsala blev med tiden nästan mangrant ministrar, landshövdingar och verkschefer, medan de studenter som saknade sångröst eller nöjt sig med att blygt följa prinsarna med blicken från andra sidan nationssalen i regel fick nöja sig med att bli präster eller läroverksadjunkter.

Den student som mest målmedvetet och med störst ansträngning ägnade sig åt sådden, skulle rättvist nog med tiden också bli den som bärgade den rikligaste skörden: Gunnar Wennerberg. Med sitt gnistrande interlekt, sin djupa musikalitet och sin överväldigande charm var han salongslivets verkliga gigant. Steg för steg avancerade han i det Uppsaliensiska salongslivet och rörde sig hela tiden målmedvetet mot Bävernsgränd 6, och väl framme vid målet, blev han som alltid det nav umgänget rörde sig kring. Den goda relationen till hovet och Oscar II blev livslång, och den lilla krets av kamrater från Västmanlands nation som leddes av Wennerberg skulle några årtionden senare utgöra Sveriges verkliga maktelit – ur gruppen rekryterades sex ministrar, fem landshövdingar och en stor del av Svenska Akademin.

I en helt annan, ja faktiskt helt egen division i det ädla fjäskeriets konst tävlade Lille Schröder; själv skulle han möjligen ha presenterat sig som överbibliotekarie professor J. H. Schröder, men ingen annan i Uppsala kallade honom något annat än Lille Schröder. Redan hans samtid uppfattade Lille Schröder som ofattbart fåfäng och fjantig och det finns oräkneliga Schröderanekdoter bevarade om hur han fjäskade för adeln och prinsarna. Redan när kronprins Carl föddes 1826 fick Lille Schröder formligen fnatt. Mot slutet av drottning Josefins graviditet hade Lille Schröder väntat vid Flottsund för att kunna bli den allra fösta i Uppsala med kunskap om den nya hjältekonungens födelse. När väl kuriren från Stockholm kom på löddrig häst red Schröder ifrån honom på sin utvilade häst in mot Uppsala för att kunna utbasunera ”Och tänk att jag skulle bli den första att få förkunna eder detta: En furste är född av huset Bernadotte, och hans namn ska vara Carl.” När Lille Schröder två årtionden senare fick se Carl och de övriga prinsarna som gäster i sitt hem visste lyckan inga gränser – långt senare testamenterade han till Gabriella Knös en kaffekopp, som prins Gustaf behagat använda. Bemödar man sig dock att skala av det fjantiga i berättelserna om Lille Schröder träder en empatisk medmänniska och samvetsgran tjänsteman fram – det sägs också att det var Lille Schröder själv som odlade myten om sin fjantighet för att han i sin stora fåfänga ville bli ihågkommen för åtminstone något.

En särskild plats i våra hjärtan har naturligtvis sångarprinsen Gustav. Blott 25 år gammal dog han, men innan dess hade han hunnit med 50 kompositioner under pseudonymen G*****. För Allmänna sångens räkning skrev han bland annat Glad som en fågel i morgonstunden och Studentsången:

Sjungom studentens lyckliga dag! Låtom oss fröjdas i ungdomens vår! Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.

Den senare trycktes först efter hans död 1852, men han hann höra Allmänna sångens uruppförande. Sedan några år tillbaka står han också staty utanför Carolina för att kontrollera att allt går rätt till på Valborg, när hans sång ska sjungas i backen.

Den allra sista prinsen som bodde i Prinshuset på Bävernsgränd var konstnären prins Eugen. Åren i Uppsala var tvivels utan av avgörande betydelse för Eugen. Han studerade konst för Wilhelm von Gegerfelt i dennes målarskola i Slottets södra flygel, umgicks med andra konstnärer och mognade sakta men säkert i rollen som konstnär. Det var här i Uppsala som han bestämde sig för att bli konstnär på riktigt. Hans musikaliska, poetiska och konstnärliga bröder, farbröder, fastrar hade i regel skapat under pseudonym, och de var alla blott prinsar och prinsessor som råkade ha en konstnärlig, skapande ådra. Eugen däremot insåg under sina Uppsalaår att han i första hand var en konstnär med ett kall och i andra hand råkade vara prins. Det var ett slags identitetsmässig abdikation som inte var helt okomplicerad. I hovet hade man svårt att se honom som en ”riktig prins” när han arbetade hårt från gryning till kväll med ett vanligt hantverk och i konstnärskretsar hade man lika svårt att acceptera hon som en ”riktig konstnär” eftersom han var en prins som på grund av sitt ekonomiska oberoende antogs kladda med olja mest för skojs skull. Med en kombination av envishet och sann talang lyckades emellertid Eugen med tiden konsolidera sin konstnärsidentitet både hos hovet och bland konstnärer.