Våpdebatten 1964

Debaclet om kondomautomaten på nationen 1964, som vi berättade om i ett tidigare nummer av Ergo, utgör en pikant illustration av det tidiga 1960-talets brytning mellan krackelerande traditionell moral och den gryende sexuella revolutionen. En lika tidstypisk polemik från samma år, men med fokus på studentäktenskapet och studentskans slitning mellan akademisk karriär och kallet som hemmafru, var den så kallade ”våpdebatten”.

Upprinnelsen till debatten var ett långt och kritiskt inlägg med titeln ”Studentskan – ett våp?”, författat av studenten och sedermera kulturjournalisten Gunnel Thörnander och infört i andra numret av Ergo år 1964. Inlägget handlar om kvinnliga studenter som överger sina ursprungliga studieambitioner till förmån för äktenskap och en hemmafrutillvaro, ett enligt Thörnander alltför ofta förekommande fenomen. ”Med risk att kallas »kvinnosakskvinna»”, ett begrepp som för henne sägs ha ”enbart negativ innebörd”, går Thörnander till storms mot alla dessa kvinnliga ’våp’ till akademiker. Redan i inledningen använder hon sig alltså av det klassiska ”jag-är-minsann-inte-kvinnosakskvinna”-argumentet som liksom en röd tråd löper från de första kvinnliga studenterna till dagens könsdebatt. Redan de första tappra medlemmarna i Upsala Kvinnliga Studentförening svor sig på 1890-talet fria från allt samröre med den tidens kvinnorörelse och kallade sig blygsamt för en ”liten estetisk förening med nöjesanstrykning”. Att en kvinnlig sextiotalsstudent också räddes beteckningen ’kvinnosakskvinna’ bara några år innan Grupp 8 skulle se dagens ljus kan ha varit ett personlig ställningstagande, men kanske även en effekt av en nästan trettio år lång hemmafruperiod då kvinnosaken hade fallit i glömska.

Icke desto mindre driver Thörnander samma fråga som redan i slutet av 1800-talet sysselsatte både motståndare till kvinnors studier och de kvinnliga studenterna själva, nämligen frågan huruvida kvinnors främsta syfte med högre studier var att fånga en man. Att de första kvinnliga studenterna inte ville bli kallade för ”studentskor” av rädsla för särbehandling och förlöjligande hade helt glömts bort.

Under sina fem år i Uppsala säger sig Thörnander ha reviderat sin ursprungliga föreställning om studenter som vidsynta och fördomsfria och om ”könens likställighet” vid universitetet. I kritiska ordalag ger hon en beskrivning av den typiska ”studentskan” som anländer till universitetet med högtställda karriärambitioner men som efter att ha gift sig endast står att återfinna vid tvättbaljan, i köket eller med ett handarbete i handen. Att så många unga kvinnors studieentusiasm avtar i mötet med kärleken och att tidigare så frimodiga och välformulerade studentskor plötsligt blir sina mäns tysta följeslagare ser debattören som en tydlig och därför mycket oroväckande tendens bland sina kvinnliga studentkamrater. Hon observerar förvisso att ett flertal bland dem som gift sig och skaffat barn ändå väljer att ta ut sin examen vad tiden lider. Detta tolkar hon emellertid som ett ytterligare tecken på bristande jämställdhet mellan könen: den hemmafru som plötsligt finner det ”väldigt »fint» med en egen liten examen i förklädesfickan” kan ”väl någon gång upp i medelåldern få användning för den då hon fostrat sina barn färdigt och fullgjort sina skyldigheter som hustru”, konstaterar Thörnander. I sitt inlägg ger hon ytterligare två exempel på vad hon ser som kvinnliga studenters bristande intellektuella ambitioner och i båda fallen lägger hon åtminstone en del av skulden på kvinnorna själva. Hon frågar sig för det första varför gifta kvinnliga akademiker i motsats till sina yngre kamrater lyser med sin frånvaro i de flesta föreningsstyrelser. Förvisso menar hon att man bör skylla på båda könen så länge kvinnorna bär den största bördan när det gäller hushållet och barnen. Ändå antyder hon att kvinnorna kanske i grunden saknar ett äkta intresse för att verka i det offentliga och därför gärna skyller på sina plikter i hemmet. Ett försåtlig påstående framkastas om att många kvinnor främst ser föreningslivet som ett sätt att träffa en lämplig livspartner och därför tappar sitt engagemang i och med giftermålet. Ännu mer kritisk är Thörnander till de kvinnliga studenternas läsvanor. Deras ljumma intresse för dagspress till förmån för mode- och skönhetsspalter i kvinnotidningar ser hon som ett tecken på ”bedrövlig indolens” hos det egna könet. Att ”studentskekorridorerna översvämmas av hela årgångar Veckojournalen, Veckorevyn och Damernas Värld” är för henne återigen ett tecken på kvinnors våpighet och på deras bristande intellektuella ambitioner. Liksom i exemplet med föreningslivet ger Thörnanders resonemang prov på vad vi vanligen förknippar med liberala tankegångar: debattören utgår ifrån att båda könen i grunden har samma möjligheter och rättigheter och att ansvaret för sina livsval ytterst vilar på individen. Även detta för tankarna tillbaka till den borgerliga kvinnodebatten i slutet av 1800-talet då det ofta sades att trots den ojämlikhet som rådde mellan könen bar kvinnorna det yttersta ansvaret för att leva ett moraliskt oklanderligt liv och för att sträva efter personlig utveckling. I sina argument verkar Thörnander till synes följa ett ’rättvistänkande’ där en intellektuell man kan ställas som motbild till ett föga ambitiöst kvinnligt ’våp’. Det kan emellertid också läsas som en subtil kritik av de män som inte förväntar sig mer av sina livskamrater och vilka därför ger prov på fördomar mot kvinnors intellektuella förmåga. I sin kritik av kvinnors nöjesläsning konstaterar hon till exempel: ”Att den manlige partnern inte gör mer för att uppfostra sin blivande fru på detta område upphör aldrig att förvåna mig.”



Thörnanders debattinlägg hade förmodligen den verkan som debattören avsåg: många bland Uppsalas kvinnliga studenter kände sig personligen angripna och de levererade därför heta repliker till försvar för såväl kvinnors intellekt som studentäktenskapen – och männen. I några av svaren påpekades att ett studentäktenskap var båda parternas val. De kvinnliga studenterna var således inte ensamma om att leta efter en partner vid universitetet; manliga studenter hade en lika stor chans att bli förälskade under studierna och vilja bilda familj. De argument som anfördes för unga människors naturliga sökande efter en livspartner handlade om en underförstått heterosexuell värld där studentskan möter studenten för att de ska kunna leva lyckliga i alla sina dagar.

De flesta debattörerna ondgjorde sig starkast över Thörnanders argument att nöjesläsning av veckopress, fallenhet för handarbeten och alla hembestyr skulle vara tecken på kvinnors bristande intellektuella ambitioner. Några kom med det ständigt levande kravet på att såväl hemsysslor som barnafödande borde uppvärderas och ses som ett minst lika viktigt bidrag till samhällsutvecklingen som förvärvsarbete och föreningsengagemang. Arvet från kvinnorörelsens portalfigur Ellen Key med hennes idé om typiskt kvinnliga ansvarsområden lyser återigen igenom argumenten. Ingen av debattörerna ifrågasatte att hemmet och föräldraskapet huvudsakligen var kvinnornas ansvar. I stället togs de kvinnliga studenternas förmåga att offra sina egna karriärambitioner för familjens skull som inteckning på deras höga moral och ädelmod. Särskilt hårt verkade några ha tagit Thörnanders formulering om ”en egen liten examen i förklädesfickan”. Att en småbarnsmor kunde vara angelägen om att ta ut sina kvarstående examina sågs av ett flertal inte som något tecken på våpighet utan på ett framtidstänkande. Hemmafrun och modern kunde ju bli frånskild eller änka och då behövde hon försörja sig själv, menade många. Det faktum att de flesta studentskor gav upp förvärvsarbete i och med giftermålet verkade debattörerna ta för givet. Några anförde argumentet att familjeförsörjningen måste komma före, vilket av kvinnorna kräver att de tar på sig omsorgen om hemmet medan mannen arbetar. Att familjeförsörjaren självklart var en man ifrågasatte faktiskt inte en enda bland Thörnanders meningsmotståndare, trots att alla sade sig beskriva en verklighet där könen var jämställda och lika fria i sina livsval. Någon enstaka debattör anförde exempel på att manliga akademiker minsann tog hand om hemmet och barnen sida vid sida med sina akademiskt bildade fruar.(CIT) Intressant nog deltog inte en enda man i våpdebatten, något man kanske hade förväntat sig med tanke på skribenternas heta försvar av männens familjeengagemang och av deras påstådda respekt för fruarnas studieambitioner.



Parallellt med de olika turerna i våpdebatten pågick en annan, nämligen den om att studerande kvinnor borde få dispens från det då rådande abortförbudet, eftersom oönskad graviditet försatte just kvinnliga studenter i en särskilt svår livssituation. Här hördes både kvinnliga och manliga röster, de förstnämnda till kvinnornas försvar och de senare till abortens stränga fördömande. I kårvalet 1964 valdes 86 % män mot 14 % kvinnor, vilket rimmade illa med påståendet om kvinnors och mäns lika möjligheter i offentlig föreningsverksamhet. Å andra sidan kunde det visst anföras som ett argument för att de manliga akademikerna med större omsorg borde ha uppfostrat sina intellektuellt slöa livskamrater…

Samma år kom p-pillret att introduceras i Sverige, som till en början saknade namn. (CIT) Ergo nr ?? skvallrar om de första medicinska försöken vid Akademiska sjukhuset där (obs!) endast gifta studentskor var välkomna att prova det nya undergörande pillret. Studentskornas inlägg i ”våpdebatten” till försvar för äktenskapet och hemlivet publicerades sida vid sida med Abecitas annonser där figurformande korsetter och andra pansarliknande underkläder erbjöds med särskilda rabatter till den kvinnliga studerande ungdomen. På kårsidorna uppmanades gifta studerande att anmäla behov av barntillsyn till nationerna, vilket kunde lösas med hjälp av särskilda av kåren finansierade dagmammor och barnflickor, en svunnen dröm för dagens studentfamiljer. Detta ger en vink om folkhemmets ambition att hjälpa studerande småbarnsföräldrar, kvinnor som män. Samma år 1964 utvärderades det nydanande experimentet med de första samkönade studentkorridorerna, vilka enligt studentbostädernas huvudintendent Ceije inte hade lett till oväntade sexuella excesser, men till en desto bättre renhållning i studentrummen. Vilket av könen som mest bidrog till att städningen förbättrades framgick inte.