Ära och skam

För stormaktstidens student var begreppen ära och skam på en gång både allvarsamma och alldagliga, och styrda av fruktan för att framstå som en Homo Infamis – en man utan heder – blev vedergällningen snart var mans verktyg i vardagen.

Akademiska konsistoriets protokoll, som finns bevarade i en komplett samling från 1624 och framåt, är den i särklass viktigaste källan vi har till förståelsen av stormaktstidens universitet och dess bullriga studenter. Uppsala universitet hade i likhet med flertalet andra europeiska medeltida universitet ursprungligen en egen jurisdiktion. Som dömande instans fungerade akademiska konsistoriet, och dess protokoll påminner därför till innehållet och form starkt om samtida domstolsprotokoll. Tvister slits, böter föreläggs och vittnesmål protokollförs sida upp och sida ned på en något kantig tidigmodern kanslisvenska. En läsning av protokollen kan därför möjligen ge en något skev bild av den tidens studenter. Det är ju enbart studenten i tvist eller i klammeri med rättvisan, som vi kan ana oss till mellan raderna, medan den ordningsamme, flitige och välartade studenten (i den mån någon sådan överhuvudtaget fanns) inte givit något avtryck alls i protokollen.

Likväl ger en läsning av protokollen en intressant inblick i dåtidens vardagliga moral och rättskodex. För en modern läsare är det kanske framförallt den djupt allvarsamma synen på ära, skam och heder som förbryllar och fascinerar. Ärekränkning träder nämligen fram som ett av de mer frekvent lagförda brotten. Även i de mål som ytligt gäller annat, såsom misshandel eller dråp, är det ofta gammalt ärekränkande groll i form av ett förhastat glåpord, en oblyg blick, en skål som uteblivit eller någon annan smärre oförrätt, som egentligen utgör det bakomliggande motivet. Vad folk har ”kallat” varandra i fyllan och villan tillmäts därför stor betydelse och i mål efter mål finns klangfulla tillmälen såsom ”bottenjute”, ”etternos”, ”slunker”, ”snorslev”, ”pigsnok”, ”lappbuse” och ”hundsvotte” nogsamt protokollförda.

Ärekränkningens liturgi hade en inbyggd snabbt eskalerande dynamik där skymf och vedergällning dansade en allt snabbare pardans. Ett arketypiskt exempel ur konsistoriets protokoll är trätan mellan studenten Thomas Fehman och stadssekreterare Upmark 1688. En banal oenighet mellan Fehmans och Upmarks springpojkar rörande den exakta vikten på ett brev och därigenom dess porto blir upptakten. Det visar sig att statssekreterarens springpojke råkat väga fel, och där borde historien rimligen ha slutat. Fehman anar emellertid att pojken möjligen försökt lura honom på dubbelt porto, och går ut ”synnerligen spotskt” och kallar honom ”hundsvott”. En sådan skymf mot Upmarks springpojke ses dock som en skymf mot hela Upmarks hushåll. Tonläget skruvades upp ytterligare och Upmark kontrar utstuderat genom att med snorkig arrogans flytta kontroversens fokus till den stora skillnaden i social ställning mellan statssekreteraren och den fattige studenten. Det svider. I fyra dagar går Fehman och ältar den stora skymfen mot hans ära, men sedan kokar hans raseri formligen över, varefter han anfaller själva posthuset och utövar ”otijdigheeter”. Med posthusets sönderslagna anslagstavla under armen marscherar Fehman triumfatoriskt ned mot Stora Torget. Upmark, som nu tydligen också tycker att måttet är rågat, springer efter gastande ”slyngel” och ”näspärla”. I en avslutande scen får Fehman en riktig rejäl omgång stryk och släpas sedan i håret tillbaka till postkontoret.

I våra ögon agerar Fehman obalanserat och utan proportion. För att förstå skammens och ärans logik måste man först förstå vilken central roll vedergällningen hade för såväl individens självbild som hans plats i gruppen: en skymf förvandlades till sanning om den inte bemöttes. Denna skymfens kausalitet formuleras som tydligast i våra medeltida landskapslagar: ”Giver man okvädningsord åt man” ska de båda strida i envig ”där tre vägar mötas”. Om den som mottagit okvädningsorden då uteblir ”må han vara det han kallas”, han tappar sin ära och räknas ej längre som edför och vittnesgill. Mycket av den fornnordiska blodskulturens kantighet hade förvisso hunnit slipas ned i det tidigmoderna Sverige, men kärnan i synen på ära och skam fanns fortfarande kvar. Man kunde ännu på 1600-talet sväras fri från mord, men om det räckte med en sexmanaed eller krävdes en tolvmannaed berodde på vilken ära de som svor hade. I en tid före kreditupplysningar och personnummer var också den bibehållna äran ofta en förutsättning för att kunna ingå avtal eller göra affärer. ”Äran” var inte något svårfångad esoteriskt den självgode diffust upplever sig ”ha”, utan konkret hårdvaluta och en livsnödvändighet. Man slogs för den, och slogs man ej väntade skam och utanförskap.

En svag punkt i garden för stormaktstidens gifta män var deras kvinnor. När Södermanlänningen Jacobus råkat i en infekterad träta med en av stadens skomakare gick han nattetid till dennes bostad och skrev med krita på väggen: ”Din Annica är en hora!” Epitetet ’hora’ används i ju nusvenskan framförallt om prostituerade men står egentligen för någon som själv väljer att ha utomäktenskaplig sex utan att underkasta sig kyrkans och familjens kontroll. Att få höra sin hustru kallad hora var ett frontalangrepp på mannens heder och manlighet. Udden var emellertid inte riktad mot Annicas syndfulla horande som sådant, utan snarare mot skomakaren otillräcklighet i den äktenskapliga sängen, som horande förmodades bero på. Det gamla tillmälet ’hora’ har ju för övrigt som bekant fått en renässans senaste åren i ett modernt språkbruk influerat av ett normsystem enligt vilket mannens heder än idag intimt hänger samman med en kontroll över den egna familjen. Den som i dag blir kallad hora på skolgården borde egentligen bryta udden av beskyllningen genom att istället ta den som en komplimang. Den underliggande kritiken bygger ju att man antas bejaka och själv ta kontrollen över sin egen sexuallitet.

Att utmåla sin antagonist som en sexuellt otillräcklig hanrej är en uråldrig maktstrategi män emellan. Lika vanligt historiskt och kulturellt sett har det varit att feminisera mannen och med olika tillmälen insinuera att denna sexuellt skulle låta sig underkastas och penetreras av en annan man. En känd passage i den isländska Hrafnkel's saga är till exempel när Broddi hånas av Gudmund för att han tappert har försvarat bergsklyftan vid Ljosavattnet mot inkräktare, men inte kunnat freda den lilla klyftan mellan sina skinkor. Dylika gemena beskyllningar om ”omanlighet” reglerades även i flertalet av de medeltida svenska landskapslagarna. Ännu på 1360-talet var påstådd homosexualitet en framgångsrik strategi när kung Magnus Eriksson alias ”Magnus Smek” beskylldes av den Heliga Birgitta för att ha ”beblandelse med män”. Intressant nog verkar emellertid anspelningen på homosexualiteten helt ha försvunnit från floran av tillmälen under 1600-talet, såväl i konsistoriets protokoll som i samtida domstolsböcker. Det är en aning förvånande eftersom man i övrigt visade prov på stor uppfinningsrikedom när det gällde att göra varandra ledsna. I den mån sexualiserade tillmälen förekommer i protokollen, rör det sig i första hand om anspelningar på tidelag, som när man tråkar varandra med öknamn som ”koridare” och ”märr”. Tillmälet ”hundsfott” eller ”hundsvotte” förtjänare ett särskilt omnämnande då det är ett av de mest frekvent förekommande kraftuttryck i Akademiska konsistoriets protokoll. Etymologiskt kommer ”fott” eller ”votte” från samma ordstam som ”fitta” och uttrycket avser tikens könsorgan. Även om ”hundsfott” under 1600-talet hade hunnit bli ett urvattnat invektiv bland andra (som dagens ’motherfucker’) är den ursprungliga konnotationen till tidelag tydlig. (Denna typ av skymf faller förövrigt tillbaka på en uråldrig tradition: det allra äldsta invektiv som det finns skriftliga belägg för är ”åsnebetäckare” som skrevs med upprörda hieroglyfer för mer än femtusen år sedan.)

En intressant yttring av stormaktstidens hederstänkande var de ofta förekommande kontroverserna mellan studenter och universitetets ordningsvakt. Här kom social rang in som ytterligare en dimension i det ständiga spelet om ära och skam. Vakten rekryterades från de lägre samhällsskikten och stod långt under studenten i värdighet och rang. Denna relation vändes plötsligt på sin ände med vaktens mandat att bruka våld och arrestera studenten. Detta var långt innan vi fick något riktigt polisväsende i Sverige, och dagens respekt för tjänstemannen i uniform var ännu outvecklad. När vakten med hårda nypor grep sig an sitt arbete, kunde det därför av studenten upplevas som en ren provokation. Att bli utsatt för glåpord och stenkastning hörde till ordningsvaktens vardag, men från och till drabbade studenter och ordningsvakt dessutom samman i regelrätta gatustrider. Man sköt med skarpladdade pistoler och gick sedan lös på varandra med blanka vapen när krutröken hade skingrats. När akademiska konsistorier sedan mödosamt började nysta upp orsakssambanden efter dylika drabbningar visade det sig i regel att allt bottnade i någon liten futtig oförrätt.

Ett belysande exempel är hur en stackars vakt drabbades av våldsam hämnd 1642, när han blott utövade sitt ämbete och ingrep när en dräng stod högg i ett äppelträd, tillhörande Dr. Vallius. Drängens husbonde var en adlig student vid namn Carl Bönhardt, och denne uppfattade åthutningen som ett provokativt angrepp på sitt hushåll. På kvällen träffas vakten av en sten i huvudet och senare på natten står en skock studenter utanför hans hus, skränar ”hundsfott” och hugger i hans dörr. Natten därefter är uppbådet av studenter än större och under sex timmar, från elva på kvällen till fem på morgonen, kastar man stenar genom fönstren och skjuter med pistol genom väggarna. Att det kunde gå än hetare till förstår man av att universitetsvakten efter sammanstötningar med studenter hösten 1663 förstärktes med fjorton man och fick sin stridsutrustningen kompletterad med trettio bardisaner, tio musköter samt ett ansenligt antal stålhattar och bröstvärn. Vidare mobiliserades en insatsstyrka på 30 dragoner från Upplands regemente kompletterat med en reservtrupp av humlegårdsdrängar och timmermän.