Urban Hjärne

Ensam i välden och med blott tre daler på fickan hoppade en femtonårig pojke i land i Stockholms hamn sommaren 1656. Det var första gången Urban Hjärne satte foten på svensk jord, trots att svenska var hans modersmål och han betraktade sig som svensk. Han var född och uppvuxen i Livland, som någon tid tillhört Sverige, men nu var han på flykt sedan ryssen fått för sig att justera sin västgräns något.

I Strängnäs trodde han sig ha en farbror och vandrade därför dit, men väl framme var det ingen som kände till hans farbror eller övriga släkt. Genom att ge privata lektioner i tyska och teckning hankade ha sig dock fram, tog sig med utmärkta vitsord genom gymnasiet och styrde sedan kosan mot Uppsala.

I Uppsala studerade Hjärne under flera perioder och framförallt kom han att fördjupa sig i medicin med Olof Rudbeck den äldre som mentorn och lärare. Under sina år som student i Uppsala skapade Urban Hjärne även teaterhistoria – han författade och satte upp den allra första tragedin i Sverige. Han ville förströ sig med något vid sidan av de lärda studierna, och började sätta upp små pjäser. Den teatergrupp som flockades kring honom påminde antagligen en del om dagens spexensembler. Man målade sina egna kulisser och lånade ihop rekvisita, man festade och hade kul, och uppförandena kryddades med mycket komik och burleska upptåg. Gruppens främste mecenat var Olof Rudbeck som själv var ”en älskare av allt som artigt och kvickt var”. Någon scen att spela på hade man inte från början, men via kontakten med den inflytelserika Rudbeck ordnades det så att ensemblen fick begagna en sal på Uppsala slott som scen och repetitionslokal. Tack vare Rubeck och den lilla teatergruppen fick också Urban Hjärne för första gången stifta bekantskap med den blivande kung Karl XI, som sommaren 1665 bevärdigade universitetsstaden ett besök. Rubeck hade ett visst ansvar för programmet, och i jakten på lämpliga förströelser och lustifikationer som kunde roa den tioåriga kronprinsen ombads Hjärne sätta upp en teaterpjäs. Pjäsen som fick namnet Rosimunda, skrevs som en tragedi, och blev när den uruppfördes på Uppsala slott den allra första tragedin som spelades i Sverige.

Pjäsens huvudperson är Rosimunda, och upprinnelsen till berättelsen är att longobardkungen Albonius först rövar bort Rosimunda och tvingar henne att bli hans drottning. Därefter, som lök på laxen, hugger han huvudet av Rosimundas far och gör ett vackert dryckeskärl smyckat med silver och ädla stenar av sin svärfars kranium, vilket han tvingar Rosimunda dricka ur. Vid det här laget har Rosimunda hunnit bli ganska purken på Albonius, och börjar smida planer för att ta en gruvlig hämnd. Till sin hjälp har hon Helmiges, men efter en folkresning tvingas de gå i landsflykt. Pjäsen slutar tragiskt med att Rosimunda lurar Helmiges att dricka gift, förblindad av otacksamhet och storhetsvansinne.

Pjäsen blev en succé. Den unge prinsen var överväldigad av skådespelet, och många, många år senare kort innan sin död då Urban Hjärne var kungens livläkare, talade Karl XI fortfarande om hur roligt han hade haft när han såg Rosimunda som barn i Uppsala.

Efter en femårig bildningsresa i Europa återvände Hjärne och etablerade sig som läkare men även kemist. Den kemiska vetenskapen var i sin linda och Hjärne räknade sig själv fortfarande som alkemist med en ortodox tro på den legendariske alkemisten Paracelsus läror. Icke desto mindre var han en pionjär inom den experimentella kemin i Sverige och satte upp vårt första riktiga kemiska laboratorium.

Som läkare närde Hjärne ett speciellt intresse för så kallad hydroterapi, det vill säga att dricka brunn. Nere på kontinenten fanns redan på 1600-talet ett flertal berömda hälsobrunnar såsom Achen och Spa, som frekventerades av furstefamiljer och de högsta samhällsklasserna, men i Sverige saknades sådana faciliteter. Man kan fråga sig varför, och det gjorde redan Axel Oxenstierna. I Sverige hade vi ju vitriol, salpeter och svavel, argumenterade han och menade att de bästa förutsättningarna för utmärkta surbrunnar borde finnas här i landet. Frågan tog fart igen då riksrådet Gustav Soop under en resa i Rom besökte Vatikanens arkiv och läste en handskrift av en Vadstenamunk vari en hälsokälla i Östergötland omnämndes. Soops intresse bottnade i att han själv råkade äga den östergötska gården Medevi som var känd för en brunn med surt vatten.

Väl hemma skickade han ett par buteljer av brunnsvattnet till Hjärne och bad honom utföra en vattenanalys för att bestämma om vattnet möjligen var tjänligt till hydroterapi. Denna analys räknas som den första kända kemiska analysen som utförts i Sverige, och man blir därför en smula nyfiken på hur analysen egentligen gick till. Man hade ju inga andra analysinstrument än balansvågen, och det var troligen den som Hjärne använde. Om man försiktigt destillerade av vattnet från en noggrant tarerad kolv, kunde man gravimetriskt bestämma indunstningsresten – redan på Hjärnes tid tangerade mätnoggrannheten på kemistens enkla balansvåg de futila milligram torrsubstans man torde kunna utvinna ur en butelj vatten. När man väl bemödat sig att driva av vattnet kunde man sedan gå vidare med torrsubstansen för att undersöka hur den reagerade med olika kemikalier. Nu var inte uppsättningen reagens särskilt imponerande, men man kunde framställa svavelsyra genom att rosta vitriol och koka lut från aska. Salpeter och koksalt hade man och kunde således konvertera den rostade vitriolen till saltsyra och salpetersyra, och man hade vidare en handfull andra udda kemikalier såsom blyacetat, koboltklorid, svavel och kvicksilver. Oavsett hur han nu bar sig åt kom han fram till det glädjande analysresultatet att vattnet i Medevi brunn var av utmärkt slag och lika hälsosamt som vattnet från de kända surbrunnarna på kontinenten. En liten sensation konstaterar han eftersom ”surbrunnar voro här lika okända som elefanter och mulhörningar”. Detta tycks också ha varit en allmän mening, för när Hjärne sommaren efter tog det ekonomisk riskfyllda initiativet till att inrätta en svensk hälsobrunn i Medevi, fick han utstå mycket löje och förtal. Man hade i allmänhet mycket svårt att tänka sig att det skulle kunna vara särskilt hälsosamt att åka till en så närbelägen brunn och såg det mest som ett lågprisalternativ. Allt vände emellertid när Hjärne lyckades förmå änkedrottning att åka till Medevi. Nu stod plötsligt hela den svenska nomenklaturan i kö för att dricka brunn i Medevi.

Nå, hade då hydroterapin några positiva medicinska effekter frågar man sig såsom modern och empiriskt skolad betraktare? Jo, visst… En samtida klinisk studie fastslår att ”De förlamade lämnade sina kryckor, de galna kommo till sitt förstånd och de melankoliske och ängslige blevo frimodige och glättoge.” Den medicinska teorin bakom hydroterapin uppehöll sig framför allt kring det välgörande i den rent purgativa sköljande. Patientens hela organism skulle tvättas utan och innan med omåttliga mängder brunrostigt vatten. Hjärne ansåg att sjutton glas om dagen var en lagom dos. Redan i den tidiga gryningen började man hinka i sig vatten. Många drack emellertid betydligt mer eftersom brunnsvistelsen var dyr och man ville passa på att kurera sig och få så mycket valuta som möjligt för pengarna. Det var inte ovanligt att folk drack uppåt tio liter per dag och därtill badade i vattnet i fem timmar. Nu löste emellertid inte brunnsdrickande alla problem. Ett kompletterande hälsoråd från Urban Hjärne var: ”Gosse vakta dig för tre ting – för gamla horor, för rött vin, för nya doktorer!”

Urban Hjärnes tid var också det stora trolldomsraseriets tid, och Hjärne tillhörde en av de få sansade personer som till slut lyckades släcka häxbålen. En klipsk och klartänkt tysk teolog hade med vederhäftig akribi beräknat antalet smådjävlar till 3 triljoner 665 miljarder 366 miljoner stycken (ungefär), som alla strävade efter att ställa till trassel och med lock och pock lura folk till Satan. Man får förstå att allmänheten förfärades när trollharar drack korna i sin och trollpackor smörjde sina kroppar med fett från dräpta barn. Ängslan grep blint omkring sig, men räddningen fanns i andra Mosebok kap 22:18 ”En trollkvinna ska du inte låta leva”. Ända sedan landskapslagarna kom till hade man då och då avrättat folk för påstådd trolldom, men 1668 gick häxprocesserna plötsligt in i ett helt nytt skede. En veritabel epidemi bröt ut och spred sig över landet som en löpeld och snart rök det från häxbål i snart sagt varje härad. Det började i allmänhet med att barn berättade för barn vad de drömt, och berättandet gick vidare från barn till barn, som slutligen gick ed i rättegång på vad de trodde sig hört, trodde sig sett och trodde sig gjort, och i regel fanns det någon udda avvikande kvinna i socknen som ansågs ha lurat barnen till allt detta. I hela nio år tilläts detta ständigt eskalerande trolldomsraseri pågå, och ju fler som brändes på bål desto fler och orimligare blev vittnesmålen med allt makabrare förhör som följd. Satans tyranni rådde. En av de mer klarsynta var landshövdingen Duwall som menade att barnens vittnesmål, de många beskyllningarna, de pinliga förhören och alla flammande bål alls inte var en kamp mot Satan, utan att allt detta egentligen var Satans egna utstuderade verktyg för att vålla smärta och död, och splittra familjer i åklagare och anklagade. Efter några år av besinningslösa avrättningar började en försiktig kritik växa fram inom domstolarna, som allt mer börjad ifrågasätta värdet av barnens vittnesmål. Detta ledde till att man under den stora häxprocessen i Stockholm 1676 på den klassiska manér i den svenska förvaltningstradition vi än i dag känner tillsatte en kommission för att utreda trolldomsraseriet, och i denna kommission kom Urban Hjärne att ingå. Han intresserades sig framförallt för en form av ”nattis” som var vanliga i Stockholm. Barnen föstes samman till natten i vaktstugor där de vaktades av en ensam piga och i dessa vaktstugor spreds allehanda rykten om fasliga saker som skett på nätterna. När vissa barn sjönk ihop i somnambult tillstånd av trolldomen tog Hjärne fram en flaska ammoniak och satte under näsa på dem, varpå barnen genast med ett ryck frustande kvicknade till. Det som helt fick myndighetspersoner och präster att ändra uppfattning var när barnen på Hjärnes begäran började förhöras en och en. Fram till dess hade alla barn i ett visst trolldomsmål hörts tillsammans och då alltid givit ett samstämmigt vittnesmål. När Hjärne började förhöra barnen en och en i rätten blev bilden med en gång betydligt spretigare och snart förstod man att barnen inte alls trodde sig ha upplevt samma sak, och att de troligen knappt upplevt något alls. Ögonen öppnades och våren 1667 hölls tacksägelseböner i kyrkor över hela landet för att trolldomsraseriet var över, men då hade redan 300 kvinnor hunnit brännas på bål.