Mer ljugare än jägare

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 2-2004

Krögaren Christian Berglin på krogen Äpplet var som en fader för stadens jaktintresserade studenter. Med bössor och picknick drog de ut på vådliga äventyr i vildmarkerna runt Norby, Gottsunda och Ekeby, och väl tillbaka på Äpplet berättades otroliga och hårresande jakthistorier över ett glas punsch.

I hörnet av Drottninggatan och Fyris torg låg den legendariska krogen Äpplet inhyst i en liten rödmålad stuga med grönskande torvtak. Vi känner den framförallt genom Wennerbergs diktning såsom Gluntens och Magisterns stamställe. Krogen grundades av Christian Berglin 1828 – den mycket jaktintresserade krögaren som var ”mer ljugare än jägare”. Småviltsjakt var ett både uppskattat och utbrett nöje bland Uppsalas studenter i mitten av 1800-talet. I äldre tider hade jakten blott varit en sport för adeln. Med 1808 års jaktlagstiftning övergick emellertid jakträtten till markägaren och i allmogens skogar runt om Uppsala blev det i realiteten fritt för vem som helst att släppa sina hundar. Allmogen själv hade varken tid att jaga eller någon djupare rotad jakttradition, och var fullt nöjda med de extra slantar de kunde dra in på mat och logi till kringströvande studenter med bössa. Christian Berglin samlade alla jaktintresserade studenter runt sig, tog faderligt hand om dem, kallade dem ”sina kosacker”, och ordnade året runt otaliga jaktturer för dem runt om i Uppland. Mest tyckte han nog dock om att sitta på det trånga och rökiga Äpplet med sin toddy och berätta jakthistorier, och hans kosacker satt alltid vid ett eget stambort närmast bardisken.

Christian Berglings mest framträdande kroppsdel var hans enorma, monumentala näsa. Samtida skildringar stannar med fascination och skräckblandad förtjusning just vid hans näsa när han ska beskrivas. Hans på grund av tandlöshet djupt insjunkna överläpp framhävde näsan än mer och ett samtida ögonvittne beskriver de vanställda näsvingarna som ”utväxte i tvenne likt päron hängande klumpar nedåt överläppen, som av dem delvis betäcktes och gav talet en snorvlande ljud”. Inte heller blev det bättre av näsans starka och nyansrika kolorit. Vissa studenter trodde sig kunna räkna upp till sjutton olika färger på Berglings näsa, men de två mest påtagliga färgerna var illblått och klarrött. Näsan var ett synnerligen känsligt ämne för Berglin. Hans egen förklaring var att han en gång förfrusit den i sin ungdom under en vinterjakt. Om någon mindre betänksam antydde att de otaliga toddys han kväll efter kväll hinkade i sig möjligen också skulle kunna ha bidragit till näsans utveckling, blev Berglin mörk i synen och kunde vara vresig i dagar. Allra mest känslig var han för kombinationen rött och blått. Om någon nämnde dessa två färger i samma mening anade han på en gång insinuationer och gick i försvarsställning. Detta var ju naturligtvis inte studenterna sena med att utnyttja. En kväll när Äpplet höll på att stänga satt Berglin och räknade kassan samtidigt som hans närmaste kosacker satt intill vid sitt stambord och läppjade på kvällens sista punsch. Berglin hade lagt upp en hög med blå 2-kronorssedalar och brunröda 3-kronorssedlar - en frestande hög för fattiga studenter. Den notoriske retstickan Pelle Malmsten böjde sig då fram och lade handen på sedelbunten, samtidigt som han sade ”den som ändå hade en sådan här blå och röd som farbror”. Pelle Malmsten återkommer i flera liknande anekdoter på samma tema, och han förmådde enligt Berglin ”aldrig vara annat än en spyfluga”.

Många skulle nog ha beskrivit farbror Christian såsom lättretad, kolerisk och en smula långsint, men bakom denna kantiga fasad dolde sig en varm och godhjärtad, lite faderlig figur som alltid ställde upp för studenterna när det verkligen behövdes. Efter att ha läst lusen av den nödställde och allvarligt varnat honom för ”sudd och slarv” kom plånboken och reversblocket fram. Berglin avskydde mindre ”ficklån” som var något av den tidens gissel. Alla ”viggade” ständigt mindre summor av varandra för att hanka sig fram dag för dag, och vissa ägnade så mycket tid åt att ständigt sätta om mindre ficklån att det inte blev någon tid över alls för studier. Bättre att ta ett enda men rejält lån och en gång för alla reda ut sina trassliga affärer, ansåg Bergling. Han hade därför som princip att aldrig bevilja lån på mindre än hundra kronor. Reverserna skrevs förvisso alltid på sex procents löpande ränta, men om studenten hade skött sina studier och hållit sig i kragen tog Berglin aldrig ut någon ränta när lånet skulle amorteras.

Betecknande för Berglins många jakthistorier är, som redan nämnts, att han nog var mer ljugare än jägare. I en anekdot berättar han till exempel hur han nedlade en tjädertupp, en tjäderhöna och en hare med ett enda skott. Han hade fått sikte på en ovanligt stor tjädertupp som han med ett välriktat skott nedlade, och i sitt fall damp tuppen rakt ned på en stackars tjäderhöna. Berglin var snabbt framme och tog tag i den omtöcknade hönan, och för att ta henne av daga dunkade han hönan hårt i en närbelägen stubbe. Det visade sig emellertid att stubben alls inte var någon stubbe utan en nyfiken harpalt som nu gick samma öde till mötes som hönan.

Berglins jakthistorier präglades inte blott av enkla överdrifter. Ibland tangerade överdrifterna det rent förnuftsvidriga och man skönja ett slags absurditetens finurliga stilistik i paritet med Münchhausen. Typisk för denna tämligen udda genre är anekdoten om den hårda osten. Saken var den att han och hans jägare förirrat sig långt in i skogen och slutligen gått alldeles vilse. Matsäcken började tryta, men en i sällskapet hittade i botten på sin väska en torr och förhårdnad gammal uppländsk bondost, som var helt omöjlig att bryta sönder. Jaktsällskapet gav sig på osten med sina knivar, men hur de än hackade och högg förblev osten fullkomligt opåverkad. Då hängde man upp osten i ett träd och tog fram bössorna för att skjuta sönder den. Man pepprade på så gott man kunde med både varghagel och kulor men allt det ledde till var några grunda blå fläckar på ostens yta. Besvikna slängde man osten i en intilliggande bäck ihop om att vattnet skulle få den att mjukna. Tydligen glömde man bort osten, men ett år senare när man strövade i samma marker återfanns osten i bäcken. Den fiskades upp och man försökte ånyo penetrera den hårda ytan, ”men Gud förbanne, han var lika hård”.

Berättarglädjen gick även hand i hand med en stor portion fyndig munvighet, och Berglin var en omvittnad mästare på att ge svar på tal, som till exempel den gången han skadsköt en katt. Han hade några vänner på middag i sitt hem på Övre Slottsgatan intill Annerstedtska gården. Just som de skulle ta första supen fick han syn på en katt som klättrade runt i päronträdet utanför. Till saken hör att Berglin var en svuren katthatare så han hämtade sin favoritbössa ”gamla sprutan” och sprang ut på gården för att rensa i päronträdet. Berglin tryckte av ett skott mot den förvånade katten. Det är svårt att säga om katten verkligen blev allvarligt träffad eller bara rädd. Den damp förvisso ned från trädet men ögonblicket efter sprang den in i buskaget bort mot Annerstedska gården. Nöjd med den tappra insatsen vände Berglin tillbaka till gästerna, men istället för beröm möttes han av hån – katten sprang ju sin väg, även om den kanske blev lite skadskjuten. Berglin svarar dock lugnt: ”Jag visst fan sprang han! Skulle jag döskjuta alla katter som kommer in i min trädgård, då finge jag väl ej göra annat än att gå och bära på döda katter… Nej jag ger dem blott så pass att de orkar in i Annerstedts trädgård, där de ligga och dö i långa rader”.

Det skämtades även en hel del med farbror Christian. Ett av de mer utstuderade skämten var när studenterna lockade honom att skjuta en uppstoppad hare. De hade fått tag på en redan skjuten och urtagen hare, och hålrummet där inälvorna legat fyllde studenterna istället med stekt strömming, kokt potatis, färdigbredda smörgåsar och en lite plunta med brännvin, innan de sydde ihop harens buk. Därefter monterade de upp haren väl synlig på ett jaktpass där det var tänkt att Berglin skulle stå. När så Berglins ”gamla spruta” brann av sprang de sammansvurna fnittrande bort till hans pass. Berglin som var mycket nöjd med att ha träffat (den förvisso kataleptiskt stillastående) haren på första skottet kungjorde stolt: ”Den här gynnaren kom sättande så han, ta mig tusan djävlar, låg som en rem efter marken.” Det triumfatoriska i hans röst övergick emellertid snabbt i ett snörvlande ”sakramentskade tjuvpojkar och kanaljer” när han sprättade upp harens buk och hela picknicken föll ut.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.