Studiero och kemisk krigsföring

Vad gör man inte för en gnutta studiero? Bristande studiero är ett lika tidlöst och som allmängiltigt problem för studenter, så läs och lär. Denna berättelse, som bevarats till eftervärden i uppsalastudenten Hagbergs handskrifter från 1840-talet, handlar nämligen om hur en bekant till Hagberg lyckades tillskansa sig en smula välbehövlig studiero med kemisk slughet, gränsande till kemisk krigsföring.

Huvudperson i dramat är en så kallad överliggare, ”det vill säga ungefär detsamma som mångårig och oregelbunden sölkorf vid akademien”, upplyser Hagberg läsaren. Efter mycket hattande och ”en hel mängd irrfärder hit och dit” hade emellertid sagde överliggare en vacker dag tagit sig i kragen, och bestämt sig för att börja studera på allvar för att snabbast möjligt skaffa sig en examen. För att detta överhuvudtaget skulle vara möjligt insåg han snabbt att en viss grad av studiero och fjärmandet från gamla vännernas dekadenta liv var ”oundgängligt maktpåliggande”. Han såg sig därför om efter ”något i en afsides liggande gränd tyst och ensligt rum” för att i ostörd ro ”fjerran undan verldens stoj och frestelser kunna fördjupa sig i sina studier”. Efter viss möda fann han äntligen ett rum, förvisso tillhörande ”studentrummens parias-klass”, men i övrigt helt i linje med kravspecifikationen. Han flyttad in och började verkligen en nytt och mycket ambitiöst liv. Han gick på sina föreläsningar, deltog som sig bör i kursens kemiska laborationer och satt sedan karaktärsfast långt in på natten och pluggade på sin kammare. Redan den första natten rubbades dock hans studiero av det dova bullret av ett supargille i lägenheten intill. Natt efter natt drabbade sedan samma kamratkrets samman med sprit och musik och bullret blev dessutom allt mer påträngande och genom den tunna brädväggen. Den tredje natten kan den stackars studenten böjd över sina läroböcker tydligt följa festens och fyllans liturgi i alla dess faser från ”stämmandet av en fiol och några förberedande drillar af en klarinett”, vidare via ”den allra lifligaste polska” och ”sjungande dansörers stampande taktsteg”, eskalerande mot ”gapskratt och hojtningar” för att slutligen framåt småtimmarna plana ut mot dämpat fyllepladder och rosslande snarkningar.

Nu hade emellertid dramats flitige hjälte fått mer än nog och morgonen efter tog han mod till sig och knackade på för att läsa lusen av sina bullriga grannar. Efter ”några snäsiga förfrågningar” blev han insläppt och fann då ”kammaren i temligen kaotiskt skick samt två unga herrar sittande upprätt hvar och en i sin säng och gnuggande sömnen ur sina ögon”. Vår student verkade trots allt mån om en god grannsämja, och gick därför ut mjukt och bad ”i bevekliga toner sina båda herrar grannar hafva godheten att anställa sina musikaliska förlustelser och lifvade dansnöjen möjligen på något annat ställe och icke störa honom i hans maktpåliggande studier”. Särdeles bevekliga var dock ej de två unga herrarna i sängen. Det satte sig snabbt på tvären och visade prov på en tämligen grinig attityd, möjligen influerad av begynnande baksmälla. Med näsan i vädret gjorde den mer framfusiga av de två klart för vår student att de minsann var seminarister och hade ”viktiga studier” att sköta för att i framtiden kunna axla det tunga ansvaret som folkskollärare, organister eller klockare. Om den nye grannen ämnade lägga näsa i blöt så kunde han gott ”dra sin kos så långt vägen räckte”. Vad de musikaliska övningarna anbelangar avsåg man nämligen att även framgent ägna sig åt dessa på samma tid och ställe ”vad än herrar studenter hade att anmärka mot saken”.

Så blev det också, och det förefaller till och med som om de bullriga grannarna ansträngde sig än mer, de kommande nätterna, för att verkligen visa studenten att de avsåg att leva upp till sina svavelosande löften. Nu var emellertid måttet mer än rågat. Då de diplomatiska förhandlingarna brutit samman gick istället vår student över till kemisk krigsföring, och följande morgon begav han sig till stadens apotek ”där han i egenskap af kunnig kemist lät förskaffa sig den till lukten vedervärdigaste af alla kända gaser, hvilken anbringades i en större flaska.”

Nutida läsare med stökiga korridorgrannar är möjligen nyfikna på vad studenten egentligen köpte för substans på apoteket, men om det lämnar Hagberg tyvärr inte någon information. Vid en snabb titt i den samtida listan över svenska farmakopéns preparat finner man ej någon egentlig ’gas’ i ordets aggregationsmässiga betydelse mer än möjligen vattenlösningar av gaser som t.ex. klorhydrat och ammoniak. På den korta listan med baskemikalier som skulle finnas på Sveriges alla apotek stannar däremot ögonen lätt på mangandioxid och några rader längre ned återfinns saltsyra. Med ett minimum av laborativ kemisk kunskap kunde säkert vår hjälte ha köpt dessa båda och slagit samman precis som Scheele gjorde 1774 när han med en tårögd grimas upptäckte klorgasen – första världskrigets allra första stridsgas. Låt oss som en försmak på berättelsens fortsättning citera den legendariske professor Hammarsten, som i sin lärobok i just farmaceutisk kemi beskriver vådan av att råka blanda samman saltsyra och magandioxid:

Gasen har en stickande, qväljande lukt och är ett ytterst giftigt ämne, hvilket verkar frätande och förstörande på vävnaderna samt redan i mycket ringa mängd verkar retande. Denna retande verkan gör sig starkt gällande vid inandning af gasen, hvilken dervid på reflexväg framkallar nysning, tårflöde, svår hosta och glottiskramp, samt vid ihållande inandning lungblödning. ”

Men sina apoteksinköp under armen promenerade studenten hem ”strålade af vissheten om en lysande hämnd”, och på vägen passade han även på att köpa en gammaldags gåspenna och en borr med samma diameter som pennskaftet. Väl hemma tog han och försiktigt borrade ett litet hål genom den tunna plankväggen in till sina stökiga grannar, längst nere vid golvet, så att det inte skulle märkas. På gåspennans skaft monterade han en genomborrad kork och sedan apterade han skaftet som ett tunt rör i hålet. Sedan återstod bara att ansluta flaskan med apoteksinköp till korken när grannarna bullrade. Redan samma kväll drog det återigen ihop sig till musikalisk backanal, och knappt hade vår hjälte släppt på gasen förrän han fick höra otvetydiga bevis på sin seger i form av ”hostningar samt de häftigaste utgjutelser af häpnad och ilska öfver den förfärliga stank som genast stack de inträdande i näsan och helt och hållet förqvävde deras sprittande lifsanda.” Strax därefter rådde äntligen lugn och studiero när grannarna med nöd och näppe lyckats evakuera lägenheten. Följande dag var seminaristerna dock tillbaka, och studenten fortsatte då och då under hela dagen att i lugnande syfte släppa ut små preventiva gaspuffar. Hyresvärden tillkallades. Det sörjdes för god ventilation, möblerna bars ut och undersöktes, och slutligen tog man hjälp av en snickargesäll för att bryta upp samliga golvplankor för att leta ”döda råttor eller annat otyg som möjligen kunde förorsaka den olidliga lukten.” Till hyresvärdens ”outsägliga sorg och förtret” flydde seminaristerna för gott efter en hel dags fruktlös sanering.

”Triumferande fortsatte sedermera herr kandidaten i oqvald besittning af enslighet och tystnad sina studier under det att nästgränsande kammare hela terminen förblef outhyrd.”