Puts och rejande på studentkammaren

Rejandet var något studenterna i 1840-talets Uppsala till och från tog till när de ville muntra upp sig lite – ett tämligen udda nöje, som närmast låter sig beskrivas som ett inbrott med komisk underton. Här och där i memoarer och dagböcker från studentromantiken nämns rejandet, men i få källor är detta nöje så utrett och nogsamt beskrivet, som i Hagbergs efterlämnade anteckningar, räddade till eftervärlden i Södermanland-Nerikes handskriftssamling.

"Rejandet inleddes alltid med ett inbrott företrädesvis hos en kamrat eller landsman. Man passade ofta på när man helt säkert visste att lägenhetsinnehavaren var frånvarande, kanske upptagen i en tentamen eller gästande en bjudning. Vid den här tiden saknade ännu många studentrum lås, och i de fall lås fanns var variationen på låskolvar hos den lokala låssmeden närapå obefintlig, så i regel var det alltid någon i gänget vars nyckel råkade passa. I värsta fall fick man med en smärre dusör tillskansa sig en extranyckel av städkärringen eller hyresvärden.

När väl inbrottet var begånget och man stod inne i kamratens studentrum, var själva rejandet betydligt friare till formen. Bara fantasin satte gränser för vad man kunde ta sig till, men komiken var den givna ledstjärnan i ett sunt rej. Ibland kunde man arrangera ganska underfundiga och utstuderade practical jokes. Andra gånger när omdömet liksom den komiska kreativiteten mattats något efter alltför mycket drickande, nöjde man sig helt sonika med ""hvarjehanda ofog såsom att stjelpa omkull möblerna, kringströ böcker och dylikt med ett ord, så långt ske kunde, bringa alltsammans i en kaotisk oordning"".

Nå, vem var det då som hemsöktes av rejande kamrater? Rejande gick ofta hand i hand med det kamratliga ""putsandet"", som till sin karaktär är tidlöst och allmänmänskligt; hur nära vänner man än tror sig vara i det lilla kotteriet finns det alltid tusen och en små detaljer man irriterar sig på hos sina kamrater, om man tänker efter. När så ett antal kamrater råkar tänka efter tillsammans, händer det lätt att de tröttnar helt på någon liten egenhet hos en icke närvarande vän i kotteriet. Man har då lätt att nå koncensus om att kamraten behöver putsas, det vill säga att i enbart vällovligt och kamratligt uppfostrande syfte göras uppmärksam på sin brist eller tillkortakommande. Bristen i fråga kan vara en attityd, ett manér, en udda övertygelse eller en rädsla, men den kan även vara en ful näsa.

Belysande är anekdoten om putsandet av en kamrat som ""ansågs vara kokett och petigt omsorgsfull med afseende på sin toilette"". När man väl brutit sig in i hans studentrum arrangerade man ett regelrätt toilettbord framför hans spegel med allehanda tillbehör såsom ""alla möjliga flaskor, burkar, saxar och borstar"". Sedan konstruerade man med hjälp av en nattrock fylld med kuddar en docka, föreställande kamraten, som placerades framför spegeln innan man lämnade rummet.

Komiken kan vara grym, och det är lätt att göra sig lustig över dem som har det svårt. En grupp som ständigt hade det kärvt var alla de studenter som levde för dagen på ett otal kortlån, som ständigt måste omsättas med nya korta lån. Den så kallade vigilansen när man ständigt 'viggade' (lånade) nya pengar för att kunna återbetala det man viggat veckan innan blev under 1800-talet en hel livsstil som formligen slukade många studenter. Hamsterhjulet snurrade allt snabbare och när man plötsligt inte längre hann vigga nya pengar för att täcka gamla lån och kritaköp, bankade 'björnen' ( fordringsägaren) på porten. Med tanke på vilken central betydelse i vardagen viggandet hade för flertalet studenter är det inte heller förvånande att det finns ett otal berättelser bevarade om hur man gör sig lustiga över andras skulder. En sådan historia återberättas i Hagbergs anteckningar. En kamrat till honom hade en tid varit svårligen hemsökt av så kallade björnar, och landsmännen beslutade sig att göra något drastiskt åt saken. När denne inte var hemma bröt man sig in i hans enkla rum. Av kuddarna i hans säng knådade man till en docka föreställande en människa i naturlig storlek, vilken man sedan styrde ut i kamratens högtidsklädsel med frack och hög hatt. Ett rep gjordes fast i en krok i taket och av repet knöt man en snara runt halsen på dockan, som sedan lämnades dinglade. Innan man lämnade studentrummet satte man fast en papperslapp med en dikt i dockans hand:

"När björnar utan tal
förfölja städse mig,
hvad blifver annat val,
än att man hänger sig."

Kanske försökte de lura en och annan närsynt björn. Kanske ville de blott muntra upp en kamrat det trasslat till sig för. Det troliga är emellertid att de rätt och slätt njöt av att vara elaka, och att det är helt gratis att vara elak mot den som rutschar utför.

En omtalad lustifikation på samma tema kom till och med att förevigas i scenisk form på 1840-talet på en av Södermanlands och Nerikes nations soiréer under titel ""En filosof hemsökt af björnar"". Scenen är studentrummet och trapphallen därutanför. Huvudrollen i dramat är ""en landsman, lifligt deltagande i nationens vanliga förlustelser, men deremellan någorlunda flitigt studerande till den filosofiska magistergraden"". Av central betydelse är vidare att rollkaraktären ""då och då är ansatt av hvarjehanda björnar"". I den inledande akten sitter han ""vid ett bord, fullsatt med en hel hop uppslagna större och mindre böcker, iklädd nattrock och läser flitigt"". Det bultar på dörren. Det är städerska och en skomakarpojke med ett par stövlar och en räkning. Filosofen söker igenom sina fickor och visar sig vara helt pank. Det bultar på dörren igen. Nu är det en tvättmadam, som arg och sur pockar på likviden, men resultatet blir detsamma. Strax därefter bultar skräddaren på och vill ha betalt, följt av en gesäll från sadelmakare Säfström, krävande filosofen på betalning för soffa, byrå och komod. Filosofen är fortfarande pank och nu står en hel flock björnar ute i trapphallen och hotar och grymtar. Sist kommer en landsman utklädd till en gravid kvinna, d.v.s. med en mage uppstoppad med fjäderkuddar, som kräver filosofen på kontant understöd till sin nära förestående förlossning med en ""kärlekspant af filosofen"". Då, får man anta, inser filosofen äntligen att de björnar som står där ute i trapphallen och grymtar bara är kamrater och landsmän som klätt ut sig för att driva med honom.

Practical jokes bör som allt annat gott i livet avnjutas i lagom omfattning. Ett spratt kan vara kul någon gång ibland - även för offret - men att kväll efter kväll, när törsten är som störst och perceptionen som grumligast, få sitt snapsglas fyllt med ättika kan i längden upplevas som något irriterande. I Hagbergs Uppsala fanns det i synnerhet en student som mer än andra gjort sig känd för att i tid och otid ställa till rej och andra hyss - en student som i övrigt gällde för att vara en något dumdryg ""sprätthök"", fin i kanten, säkert stadd vid god kassa, boende i en elegant våning med vackra mattor och dyrbart möblemang.

Till slut hade dock droppen runnit över. En kader av studenter, som alla hunnit tröttna på den sprattglade sprätthökens många rej och skämt, gaddade sig samman för att ge honom gruvligt med puts, och udden skulle riktas mot sprättens veka punkt - hans eleganta våning. Hans hem var nämligen hans borg, som han med uppfälld vindbrygga höll otillgänglig för landsmän i enklare belägenhet. ""Sedan åtskilliga förslag bilfvit uppgjorda och förkastade, inträffade genom gynnsamma omständigheter"" en möjlighet att förverkliga planerna. Ryktet gick nämligen att sprätten i fråga var bjuden på en bal i en av stadens mest förnäma hem, vilket skulle ge de sammansvurna åtskilliga timmar att göra bruk av den extranyckel till sprättens våning, som man hade kommit över. Den lilla styrkan grupperade först utanför våningen, för att förvissa sig om att sprätten efter ""den mest omsorgsfulla toilette"" verkligen begav sig till sagda bal. När kusten var klar drog man vidare för att hitta det ""föremål, hvilket enligt öfverenskommelse skulle spela hufvudrollen och göra susen i det tillämnade spektaklet"". Efter åtskilligt letande i bondkvarteren fann de fram på nattkröken äntligen en huvudrollsinnehavare som helt och full motsvarade deras högsta förväntningar. Aktören de funnit till den tänkta scenen var ""ett gammalt gråaktigt hästkreatur, hvilket med djupt nedhängande hufvud melankoliskt tuggade på några magra halmstrån"". Efter att nogsamt ha förvissat sig om att inga vittnen fanns i den mörka gränden, lösgjorde man försiktigt den skrangliga hästen, ""blott och bart af ben och skinn"", som sedan utan motsträvighet lät sig ledas hemma till sprätthökens port. Nu stod de emellertid inför den kinkigaste delen av upptåget. Sprättens lägenhet låg på andra våningen, och det var just där man ämnade låta hästkraken avlägga visit. Lyckligtvis var sprätten om sig och kring sig, och säkert mån om en fashionabel adress, och bodde därför i ett hus med en riktig stentrappa. Den var inte bara hållbar utan även generöst dimensionerad med gott om svängrum för en vilsen skinnmärr. Trots detta krävdes ett ""oändligt bråk och stretande"" för att ""knoga den stackars kampen uppför trappan"". Väl inne i sprätthökens våning bullade man upp med en bal hö på skrivbordet i salongen. Den stackars hästkraken gick troligen tämligen sällan på middagsbjudning i ett sådant fint hem, så det är möjligt att den brast något i etikett. Likväl tyckte nog hästen att det var en ytterst trevlig bjudning, när den strax därefter lämnades ensam, lyckligt tuggande på skrivbordets innehåll. På det hela taget blev det en minnesvärd och trevlig kväll för hästen. Möjligen skulle kraken, om den någonsin hade ombetts utvärdera kvällen, ha framfört vissa synpunkter och förslag till förbättringar rörande värdskapet. När värden fram på efternatten själv kom hem var han nämligen alls inte lika trevlig som hästen föreställt sig. Tvärtom faktiskt. När chocken lagt sig försökte sprätthöken utan framgång skaka liv i sin hyresvärdinna och hennes piga. Först framåt gryningen, efter en massa buller och trassel, lyckades han äntligen jaga rätt på fyra vakna ""arbetskarlar, hvilka efter otroligt stretande, krångel och oväsen hjelpt honom att ändtligen bli kvitt den objudne, besvärlige och föga propre gästen"".

På det hela taget var det ett kul spratt som man gladdes mycket åt i Uppsala, men sprätthöken själv hade svårt att se de komiska i det hela. Så är det ofta. Han svor att ""ihjelskjuta"" dem som låg bakom, men trots idoga efterforskningar lyckades han dessbättre aldrig klura ut vilka de var."