Landsman nödd och tvungen

Nu i början på terminen är det säkert många nyblivna studenter som förvånat höjer på ögonbrynen när de hör att det finns något som heter ’studentnationer’ och att de som studerar i Uppsala eller Lund, till skillnad från de vid rikets övriga lärosäten, tvunget måste vara med i en sådan udda korporation. Det finns det faktiskt lag på! Det vi kallar nations- och kårobligatoriet lagstadgades redan 1667 och befästes senast i svensk författningssamling 1983:18, 17§.

De flesta rycker på axlarna, betalar och upptäcker sedan förvånat att det där med nationer faktiskt inte alls var så dumt jämfört med mycket annat som klåfingriga myndigheter tvingar på oss. En och annan slår dock indignerat näven i bordet och vägrar betala, åberopande såväl svensk grundlagsförsäkran om föreningsfrihet (Regeringsformen 2 kap 5§) som FN-förklaringen 1948 om de mänsklig rättigheterna, till vilka ”det obegränsade skyddet för negativ föreningsfrihet” räknas. Efter en 8-10 veckors sturskhet är det emellertid slut på leken när obligatorieförnekaren till sin förvåning uppmanas att visa sin kårleg för skrivningsvakten på sin första tenta. Plötsligt infinner sig det stora allvaret och såväl FN som grundlagen står handfallna inför den orubblige skrivningsvakten, till dess terminsavgiften är erlagd. Den som till äventyrs lyckas dupera skrivningsvakten och slinka igenom en och annan termin utan att betala upptäcker dessutom mot utbildningens slut att det krävs att samtliga terminsavgifter från utbildningens början är betalda innan något examensbevis lämnas ut. Årligen får en skara nydisputerade doktorer hosta upp tusentals kronor för förfallna terminsräkningar innan de blir kallade till promovering och kan få ut sitt diplom.

Frågan om kårobligatoriet drevs till sin spets 1977 när en grupp svenska studenter processade sig ända upp till Europarådskommissionen för rätten att slippa bli medlemmar i sin kår, och istället bilda en egen alternativ sammanslutning. Efter en tids intensiva hårklyveri dömde dock kommissionen till studentkåren fördel. I korta ordalag argumenterade kommissionen att kårmedlemskapet knappast kunde ses som något grundlagsvidrigt, påtvingat brott mot studentens mänskliga rättigheter, så länge inte universitetsstudier i Sverige i sig var något obligatoriskt (vilket det väl snart nästan är). Den tråkmåns som absolut vill isolera sig från nation och kår är ju faktiskt helt fri att nöja sig med folkhögskola, menade man.

Målet i Europarådskommissionen 1977 är varken första eller sista gången obligatoriefrågan varit på tapeten – tvärt om har den nästan oupphörligen stötts och blötts allt sedan införandet 1667, och än i dag finns det som bekant en handfull studentpolitiska schatteringar som driver det stora ”avskaffandet” som sin enda fråga. Låt oss därför blicka tillbaka och genom seklerna och se hur nationerna och obligatoriet uppkom, och hur man olika tider har argumenterat.

Studentnationernas allra äldsta historia är ytterligt dunkel. Den daterar sig till 1640-talet, och allt det vi kan gissa oss till grundar sig på en handfull lösryckta protokoll, en och annan ofta förfalskad matrikel och några få luggsliten räkenskapsböcker. Stormaktstidens studenter höll sig dessvärre med en föga kvalitetssäkrad arkivförvaltning. Från akademiska konsistoriets relativt välbevarade samling protokoll framgår dock att det under 1650-talet blev allt vanligare att studenter som en gång gått i samma stiftsskola, och således kom från ungefär samma landsända, sökte sig till varandra i Uppsala och bildade ”societeter” eller ”landsmansskaper”. Det började som små larmande provinsiella kamratgäng, som mest pucklade på varandra, hällde i sig på tok för mycket öl och ställde till massa trassel för stadens borgare. Tämligen snabbt tycker emellertid det ostyriga kotteriet ha förädlats till ett slags märklig hybrid mellan pantbank, sjukkassa och begravningsentreprenör. Långt från hem och släkt levde de flesta studenterna i en otrygghet vi nog har svårt att föreställa oss. Om något verkligen gick på tok, om de blev sjuka, bestulna, spelade bort sina sista pengar eller blev dragna inför skranket, så var de ensamma i världen. Gick det riktigt illa och man dog, var det ofta inte att tänka på att föra kroppen tillbaka till hemkyrkan. Istället begravdes studenten på plats, men vem skulle bekosta det? Mor och far var så långt bort som i en fjärran värld, och kunde omöjligen rycka in, trösta, vårda eller girera mer pengar att slarva bort på osundheter. Det är rimligt att tänka sig att det istället var de närmaste vännerna från hembygden som man känt sedan barndomen, som steg fram, ställde upp och tog ansvar. Det var antagligen formaliseringen av denna frändskap, och den nytta frändskapen erbjöd kotteriets medlemmar i form av ökad trygghet, som var själva drivkraften i grundandet av nationerna. Nationernas allra äldsta protokoll och räkenskapsböcker handlar nämligen mycket om att ekonomiskt bistå landsmän i nöd, och för att finansiera detta tycks man ha drivit en renodlad pantbanksverksamhet.

Universitetsledningen var emellertid inte särskilt översvallande entusiastisk inför det gryende nationsväsendet. Att studenter på ett eller annat vis organiserade sig, erbjöd ju en starkare motpart, och detta var något man, långt innan MBL, reagerade reflexmässigt mot. Lägg till detta att landsmännen vid sina sammankomster till och från möjligen brast något i ordning, nykterhet och trevnad, så är det lätt att förstå att nationerna gång efter gång fördöms, och att nationernas ”förborgade kongresser” uttryckligen förbjuds i de nya konstitutionerna 1655. Nationerna hade dock kommit för att stanna, vilket fick universitet att ändra strategi. Om nu nationerna var ofrånkomliga ville man ända försöka avstyra de värsta svinerierna. Därför beslutades 1663 att varje nation skulle ha en av universitetet godkänd inspektor, vars uppgift det var att styra upp verksamheten och se till att landsmännen höll sig i kragen. Detta utvecklades över förväntan och under ledning av Olaus Rudbeck konfirmerade slutligen konsistoriet den sjuttonde april 1667 skyldigheten för var student att tillhöra en nation – den ordning som än idag ligger till grund för kårobligatoriet.

Redan från den allra första början opponerade sig de adliga studenterna, som fann det fullkomligt obegripligt att det skulle tvingas bli medlemmar i triviala nationer och du och bror med enkla bondsöner. Som en allra första reaktion mot nationsobligatoriet grundades därför en renodlad adelsnation, baserad på härkomst snarare än hembygd, och denna lilla seglivade nation överlevde drygt ett sekel till sent 1700-tal, då den sögs upp i hembyggsbaserade nationsväsende – långt i på 1900-talet noterades emellertid ännu ”nobilie” intill adliga landsmäns namn i matrikel.

Vid mitten av 1700-talet genomgick universitetsväsende i Sverige en rad genomgripande förändringar. Plötsligt stod ’nyttan’ i centrum och en rad nya utbildningar inom förvaltning och samhällshushållning skapades. Uppfostringskommittén 1745 föreslog bland annat nationsväsendets avskaffande, och att studenterna vid landets två universitet istället skulle organisera sig i en fakultetsindelning. Detta är något Uppsala universitet starkt avstyrker med hänvisning till nationsväsendes självklarhet – detta är festligt att se bara några årtionden efter nationernas fördömanden.

Under senare delen av 1700-talet och den stränga censur som infördes efter mordet på Gustav III präglades nationerna av ett påtagligt närmande. De provinsiella motsättningarna tonades ned, och för första gången börjar man på allvar med mellannationella diskussionskonvent. Detta är grogrunden för den tidsanda som senare under studentromantikens och skandinavismens glansdagar skulle ledan till Uppsala studentkår. Man försökte se bortom nationen och i Allmänna sångens första stadgar från 1842 talar man just om att föreningen ska vara ett uttryck för ”studentcorpsen”. Under 1840-talet framförs allt oftare åsikten att nationsväsendet var dött, och att alla studenter i Uppsala i stället borde förena sig i en gemensam kår, vilket slutligen förverkligas 1849. Kåren har allt sedan den grundades stått lite grand vid sidan av och i opposition till det traditionella nationsväsendet. Kåren hade nog gärna axlat manteln som övergripande talesman för nationerna i Uppsala, men det är en roll som kuratorskonventet, grundat redan 1831 – 18 år före kåren – aldrig släppt ifrån sig. 1909 blev även medlemskap i kåren obligatoriskt, och då såg många det nationsobligatoriets successiva avveckling som något naturligt. Fortfarande under förkrigstiden fanns spänningen med kåren och nationerna kvar, och i kårlojala organet Ergo publicerades regelbundet en uppsjö debattinlägg, kritiska till det dekadenta nationslivet.

Inger Florin och Herbert Söderström gjorde 1955 en djupare utredning om nationslivet och studenternas förhållande till sina nationer och fann att många förvisso hade glädje av nationslivet, men att ungefär hälften av studenterna var fullkomligt likgiltiga och aldrig besökte sin nation. Detta föranledde utredarna att föreslå ett A-medlemskap och ett B-medlemskap. B-medlemmarna skulle slippa nationsavgiften men samtidigt ”lova att inte sitta i A-medlemmarnas stolar”, alltså avstå från alla förmåner nationen erbjöd, från nationsliv till stipendier och bostäder. Förslaget förverkligades i september 1964 då Skånelandens nations bildades. Det är en helt virtuell nation i kårens regi, och har varken lokal, tillgångar eller några som helst aktiviteter. Terminsavgiften är facila 0 kr, men i gengäld blir Skånelänningen inte insläppt på de någon av tretton riktiga nationerna.