I nationens tjänst

Hur gick det till på kavajskutt, zwück och vårbaler för hundra år sedan? Låt höra vad en gammal nationsvaktmästare har att berätta om studentlivet på Stockholms nation vid tiden kring sekelskiftet 1900.

August Widén tillträdde som nationsvaktmästare på Stockholms våren 1898 och kom att stanna kvar i nationens tjänst i hela 38 år. Som pensionär i slutet av 30-talet ägnade han sig åt att i memoarform dokumentera hur studentlivet på Stockholms nation hade förhållit sig under hans första tid – åren runt sekelskiftet. Det finns ett digert material av dylika memoarer och minnesskrifter, men det stora flertalet är nostalgiska krior skrivna för en publik med rötter i just den epok och kontext som skildras. Widén däremot skriver för dig och mig, och för nyfikna läsare hundratals år framöver. Han hade en värdefull insikt om att den tid som flytt aldrig skulle komma åter och om att de som mindes denna tid bara blev färre och färre. Det blev därför hans projekt att med kulturetnografens noggrannhet skildra hur livet tedde sig på Stockholms när seklet var ungt. Han vänder sig till en framtida läsare som inte var där. Allt behandlas därför detaljerat – kuratorer, tavlor, rum, maträtter, klädsel, dryckestraditioner, spex, orkester, landskap, studentskor, fester och även den grå vardagen. Att han dessutom skriver både med humor och med vaktmästarens utomstående och något faderliga perspektiv gör bara läsningen än mer underhållande.

Det hedervärda gamla yrket nationsvaktmästare försvann på de flesta nationer under 50-talet, men under 1800-talet hade alla nationer haft en egen vaktmästare. Dennes uppgift var långt ifrån vad vi idag tänker oss att en vaktmästare gör – sådant hade nationen en gårdskarl till. Nej, vaktmästaren var snarare en tjänsteman och vad man i nusvenska skulle kalla ett administrativt stöd till kuratelet. Han var med vid matrikuleringar av recentiorer, han kallade till landskap, tog upp terminsavgifter och gick runt med täckningslistor till nationsbaler. Således var han en ganska betydelsefull person på nationen och många gånger du och bror med kuratorerna, trots att han själv inte var student.

Våren 1898 bestämde sig Stockholms då 68 år gamle vaktmästare Hagberg att dra sig tillbaka och nationen annonserade efter en ny vaktmästare. Den unge Widén hoppade på jobbet med en verklig rivstart som alltiallo på majmiddagen, och under försommaren skolades han sedan in i vaktmästaryrket av den erfarne ”Hagis”. Bland många andra djup förborgade yrkeshemligheter gjordes Widén uppmärksam på en intressant detalj med spritskåpet. Det var ett stort gammalt träskåp i vilket nationens spritförråd förvarades noga inlåst. Trots det stora låset, som bara klubbmästaren hade nyckel till, försvann det hela tiden flaskor ur skåpet, utan att någon kunde begripa hur det gick till. Hagis sade sig inte ha en aning om vem som stal spriten, men för sin nye adept visade han en bräda på skåpets baksida som satt lite löst. Den kunde man vicka lite på och sticka in en hand för att som nationsvaktmästare då och då kontrollera flaskbeståndet och hålla det spännande mysteriet vid liv.

I sina memoarer beskriver Widén målande hur en zwück gick till på Stockholms under sent 1800-tal. Zwücken var den mest anspråkslösa tillställningen på nationen. Allt skulle vara enkelt, billigt och lättskött; hela zwücken sköttes av nationsvaktmästaren ensam, som enda personal, trots att över hundra gäster kunde komma. Inga dukar användes, ingen personal för servering och disk behövdes, och på zwücken var mätglasen bannlysta. Widén berättar hur han innan en zwück makade stolarna åt sidan i festsalen och sedan bar in ett specialbyggt bord i salens mitt. Bordet hade lister längs kanten, så att spill inte skulle kunna rinna ned på golvet. Mitt i bordsskivan var ett hål uppsågad med en hink under för att samla upp spritresterna. Innan drabbningen ställde Widén upp på bordet flera hundra punschglas, en bål på sju liter punsch, fyra flaskor rhenskt och is, samt två baljor vatten, i vilka gästerna själva fick blaska av sina glas när de blev allt för kladdiga. Punschbordet var det centrala på zwücken, men för hugade fanns där även ett mindre groggbord med cognac och sifoner, och på ett bord monterat på trappräcket i trappans övre hall fanns en tunna pilsner med kran och vanliga glas. Hela zwücken byggde på självserveringen och Widén, som utgjorde hela personalen, behövde blott koncentrera sig på att se till att bålar och bord aldrig blev tomma. Framåt natten när punschexcesserna gjorde studenterna lagom insulinstinna och fyllehungriga serverade Widén nattsexa med smörgåsar, brännvin och pilsner. När sexan var aväten dukade han upp fyllebänken varefter en mer målinriktad, seriös ansats till kollektiv etanolförgiftning vidtogs. ”Till sist blev stämningen hög, man pratade, sjöng och hade roligt, och en och annan slocknade, men vad gjorde det!” Dryckesorgien fortsatte normalt till åttatiden på morgonen när stadens olika matlocus började servera frukost, och skam den som inte höll ut till det bittra slutet. Som färsk nationsvaktmästare hade Widén av den erfarne mentorn Hagis fått veta att studenterna säkert skulle bjuda honom att sitta med vid fyllebänken, men sagt: ”Det säger jag dig, att det ska du akta dig för, för om du gör det, då är du för alltid förlorad”.

Zwücken får lätt studenten att framstå som en aning grovkornig och enkelspårigt inställd på att berusa sig. Mot detta ska ställas de gemytliga klubbaftnar som ordnades på Stockholms. Inträdet var fritt. Man spelade bridge, schack och brädspel och studentskorna idkade handarbeten. Som förfriskning erbjöds läskedryck, kaffe och kakor och ibland lite Martini Rossi. Halv elva började dansen men tyvärr stördes den ofta av objudna studenter som ”skuttade upp” från gatan lagom till dansens början. Tydligen var de flesta mer intresserade av dans än av spel och handarbete och det ledde till att klubbaftnarna runt första världskriget omvandlades till renodlade danskvällar – så kallade kavajskutt. Den högtidligaste tillställningen under året var nationsbalen, som vanligen gick av stapeln i maj. Till skillnad från alla andra fester gick man på bal i par vilket ställde studenten inför både praktiska och ekonomiska problem. Det stora mansöverskottet gjorde det inte helt enkelt för studenten att hitta en flicka att gå på bal med, och om han verkligen hittade en flicka förväntades han bjuda henne med alla kringkostnader under kvällen, vilket kunde sluta på en mindre förmögenhet. Inför balen smyckades nationen med flaggor, palmer och blommor. Mycket av de vanliga möblerna, som var enkla och skamfilade bar man ut och istället hyrde man möbler och mattor.

Klädsel för herrarna var frack, men den vita västen hade ännu inte kommit bruk. Damerna var klädda i kulörta långklänningar ”med en sådan mängd hyskor, hakar och knappar att knäppningen måste skötas av ett biträde”. Hanskar bar både herrar och damer, och det skulle ha ansetts som ”förskräckligt att dansa med nakna händer”. Till balen trycktes det upp ett dansprogram och under fördrinken gick alla runt med sina dansprogram och bestämde vem som skulle dansa med vem. Supén inleddes halv åtta och gästerna satt efter bordsplacering. Vid honnören satt kuratel, hedersgäster och ”förkläden”. Förklädena var ett antal äldre tanter var uppgift var att se till att ungdomarna höll sig i skinnet och inte förföll till osedligheter. Förkläden var obligatoriskt på Stockholms baler ända fram till 1914 då landskapet ansåg att ungdomen mognat nog för att sköta sig själv. Välkomsttal hölls av förstekurator och sedan hölls ett tal till kvinnan. Vanligen brukade då någon av damerna hålla ett svarstal till mannen på blankvers. Efter supén tog dansen vid och framåt kvällen dukades vin, glass, te och smörgåsar upp följt av whisky, cognac, champagnebål, frukt och konfekt. Det bjöds även på rökverk för såväl damer som herrar. Av tradition på Stockholms fick herrarna cigarrer av märket Bock och damerna cigaretter av märket Meine Kleine. Klockan ett var balen över och herrarna eskorterade hem sina damer. När detta var avklarat och damerna nattats återvände herrarna till nationen och utbrast ”Herrar – nu börjas det!”, varefter nattgrogg och fyllebänk dukades upp.

Stockholms hade en herrtoalett, men först 1928 fick nationen en riktig damtoalett. På de vanliga nationstillställningarna betraktades denna omständighet som ett relativt obetydligt problem av flertalet landsmän. Studentskorna var få och man tyckte att de gott kunde ”idka friluftsliv” på gården. På nationsbalen med mer än 100 damer närvarande blev dock problemet mer påtagligt. Man brukade därför låna ett enkelrum som normalt hyrdes ut. Alla hyresgästens möbler och persedlar undanskaffades och porslinsfat, vattenkanna och hinkar ställdes upp i rummet. För att förhöja stämningen på avträdet hängdes ”finurligt målade planscher” upp, det pyntades med blommor och ett glas med cigaretter sattes fram. Traditionen på Stockholms var också att låta en röd blomma flyta i vattenkannan på damtoaletten.

När man ytligt skummar genom Widéns memoarer får man lätt intrycket av att spriten, då liksom nu, var det nav som nationslivet ständigt kretsade kring. Nu kunde man faktiskt ha kul utan sprit också. En betydelsefull senior på nationen var docenten och helnykteristen Helge Ahlquist. Under många år i rad motionerade han om vid det första landskapet varje termin att Stockholms nation under terminen skulle ha en helt alkoholfri fest. Vanligtvis utsågs två studentskor som värdinnor. Festen började klockan sju med kaffebord, tal, sång och musik. Senare bjöds på supé med lagad mat, uppskuret, te och frukt. Festen avslutades vanligen framåt midnatt med en teaterpjäs, men dans förekom ej på dessa fester. Intressant nog blev dessa alkoholfria fester år efter år de allra populärast tillställningarna på Stockholms med mer än 200 gäster.