Studenter, fina fröknar och en och annan fallen flicka

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo ?-2003

Välbekant för de flesta är säkert studentföreningen Verdandi och den upplysta, liberala och av nymalthusianismen influerade sexualdebatt som rasade i Uppsala under hela 1880-talet. Den utlösande gnistan var det legendariska föredrag som den då 29-årige filosofie kandidaten Knut Wicksell höll den 19:e februari 1880 i det Lutherska missionshuset inför nykterhetslogen Hoppets här. Föredragets titel var ”Vilka äro de allmännaste orsakerna till dryckenskapslasten och hur kunna de undanröjas?”. Frågan var lika harmlös som relevant, men Wicksells svar på frågan var chockerande: dryckenskapen berodde på fattigdom och fattigdomen i sin tur berodde på att allt för många oönskade barn föddes. Lösning enligt Wicksell låg i preventivmedel, sexualupplysning och en friare, mer liberal syn på sex och äktenskap. Föredraget som snabbt spreds i tryckt form vållade en kolossal indignation hos universitetet och den etablerade överheten, och en uppslitande debatt med Verdandi i centrum.

Verdandi har det skrivits åtskilliga artiklar, böcker och uppsatser om, men deras självklara motpart, Uppsalas Sedlighetsförening, är däremot betydligt mindre känd. Litteraturvetaren Germund Michanek har dock publicerat valda delar av Sedlighetsföreningens protokoll, som är en underhållande läsning samtidigt som de ger en intressant inblick den oskarianska tidens djup värdekonservativa moralsyn.

Att en sedlighetsförening uppstod just i Uppsala var knappast en slump; prostitutionen, fylleriet och skörlevnaden var utbredd i den eviga ungdomens stad. Vi har tidigare i Ergo skrivit om studentbordellen Femtionian, även kallad ”Uppsala studentkårs fritidsintresse”, men vid sidan av denna fanns det under 1880-talet runt 40 inregistrerade bordeller i Uppsala stads prostitutionsbok. Uppsalas Red Light District, eller kanske snarare Reperbahn, var Repslagaregatan ett stenkast från där Kantorn nu ligger. Gatstumpen kallades rätt och slätt ”Tappen” av studenterna och där låg bordeller på adresserna 7, 8, 10, 11, 12 och 22.

Det känns trist att konstatera, men själva motorn i den utbredda Uppsaliensiska sexindustrin var naturligtvis de manliga studenterna, de drygt 2000 unga män som just tagit steget in i vuxenlivet, lämnat mor och far och på gott och ont erövrat en smula ungdomlig frihet. Någon möjlighet till en i våra ögon sund relation med de andra könet, grundad på kärlek, erotik, respekt och jämställdhet, fanns knappast. Stadens borgare höll visa av erfarenheten hårt i sina döttrar och de stramt hållna studentskorna var ej fler än 6-7 stycken. Något som bidrog till den utbredda prostitutionen var antagligen även att den studerade i allmänhet gifte sig förhållandevis sent i livet. Studenten förväntades inte blott bli klar med sin examen för giftermålet, utan helst även hinna med att skapa sig en position i samhället och gärna ett litet kapital. Detta ledde till att många kandidater och magistrar från Uppsala fört kom att gifta sig i 35-40 års åldern, och det är fullt begripligt att få studenter stod ut med att leva ett halvt liv i celibat före den avlägsna bröllopsnatten. Då återstod blott skökan eller i bästa fall den blåögda pigan, städflickan eller tvättflickan som lät sig förföras med falska löften om kärlek och framtida giftermål.

Uppsala Sedlighetsförening grundades 6:e mars 1880 av en grupp personer i Uppsalas översta maktelit. Förgrundsgestalter var landshövdingen greve Adolf Hamilton och hans hustru Agnes Hamilton; dotter till poeten och filosofiprofessorn Erik Gustaf Geijer. Drivande var också professorn, sedermera biskopen, Henning von Schéele, fru Anna Geijer, domprosten Robert Sundelin och teologie professorn Carl Norrby.

Sedlighetsföreningens mål var: ”Otuktens motarbetande och sedlighetens främjande på kristendomens grund”. Detta mål hade man tänkt sig uppnå på tre vägar:

1) ”Medelst föredrag och spridning av tjänliga skrifter väcka en allmännare och mer djupgående intresse för ett kyskt liv, såsom varande ur både kristlig och fosterländsk synpunkt av största vikt.”
2) ”Medelst inrättande av nya eller understödjande av förefintliga Magdalena- och Skyddshem upprätta de fallna [kvinnorna].”
3) ”Med alla medel som kunde finnas ändamålsenliga bekämpa den med människovärdet oförenliga prostitutionen.”

Nå, hur gick man då tillväga rent praktiskt när man skulle dra ut i korståg mot sedlighetens förfall? Till att börja med är det intressant att notera att damerna och herrarna i Sedlighetsföreningen aldrig riktigt tycks ha begripit att det syndiga levernet vanligen kräver två kontrahenter av olika kön. Fokus låg helt på den lägre arbetarklassens flickor. Det var dessa som i naivitet och brist på uppfostran kurtiserade med elden, i brist på bättre förstånd lät sig enkelt förföras, och slutligen i brist på både stöd och utkomst hamnade på en bordell för att sörja för sina oäkta barn. Det var dessa arbetardöttrars sedlighet som måste stärkas! Att angripa problemet från andra sidan och försöka förmå studenterna att uppträda sedligt och respektfullt var aldrig en seriöst övervägd strategi; vi tolkar det lätt som ett uttryck för tidens förvridna könssyn, men kanske bottnade det blott i en gnutta trist realism. Det vore också djupt orättvist att påstå att Sedlighetsföreningen ville skuldbelägga arbetarklassens döttrar. Även om dessa flickor förvisso uppfattades som roten till det onda, utmålades de aldrig som syndabockar utan snarare offer. Vid ett av föreningens första sammanträden slog folkhögskoleföreståndare doktor Magnusson fast att:

”Var och en i sin stad, hos sig sjelv och de sina, måste utbilda och stärka den meningen, att arbetarnes döttrar också äro våra medmenniskor. Det finge ej vara blott en fras, utan göras till en verklig sanning, att dessa hava fullt lika rätt till personlig aktning som andra qvinnor”.

Vid ett senare tillfälle höll assistent Norrby ett föredrag om vikten att stärka aktningen för kvinnan. Bland annat proklamerade han att kvinnan måste bli aktad som en ”varelse med samma värde som mannen”. För att mannen ska bli förmögen att visa kvinnan den aktning hon förtjänare måste han dock lära känna aktning för sig själv, ty med självkänslan växer även ödmjukheten.

Folkbildningen stod ständigt i centrum för föreningens verksamhet. De spred i Uppsala en rad olika små uppbyggliga skrifter om värdet av den unga kvinnans kyskhet, äktenskapets helg och Kristus nåd till den fallna, och föredrag på liknande teman hölls för hugade. Man motverkade även den sedefördärvande litteraturen i boklådorna såsom Giftas av Strindberg och förföljde de som sålde franska kort med erotiska bilder.

En framtida vision för föreningen var att kunna sätta upp ett eget Magdalenahem. Maria från Magdala, som ju var Jesus främsta kvinnliga lärjunge, hade enligt en utbredd folktron ett förflutet som sköka, även om det inte finns något direkt stöd för detta i Nya Testamentet. Med Maria från Magdalas frälsning från skörlevnad till fromhet som förebild grundades runt om i Sverige under 1800-talet ett flertal så kallade Magdalenahem där fallna kvinnor erbjöds en tids respit, en smula kristlig kärlek och viktigaste av allt – en ärlig chans till ett bättre leverne. En central idé med Magadalenahemmen var nämligen att ge de fallna kvinnorna en konkret utbildning till t.ex. tjänarinnor, sömmerskor eller tvätterskor.

Sedlighetsföreningen betonade även vikten av att hjälpa arbetarklassens döttrar till ett värdigt, självständigt liv innan de fallit offer för otukt och skörlevnad. På förslag redan från grundandet var bland annat att föreningen skulle inrätta en hushållsskola ”där sådana flickor som blifvit konfirmerade, men voro för unga att ännu taga tjenst, kunde få nödvändig undervisning och öfning i de uti ett hushåll vanligast förekommande sysslor och på samma gång skyddas från de faror, för hvilka de vid denna ålder äro mest utsatta.”

Föreningen ville dock knappast på något vis strikt åtskilja pojkar och flickor. Bland annat propagerar man för ”upprätta läse- och umgängessalar” där unga män och kvinnor i den mest riskfyllda åldern kunde träffas ”i ett ljust, varmt, luftigt och trefligt rum, till bildande sysselsättningar och förädlande nöjen”.

En lika enkel som konkret åtgärd föreslog pastor Kerfstedt: att förmå stadens tvätterier att anlita pojkar eller äldre tanter som tvättbud. Studenterna tvättade naturligtvis inte sina kläder själva. Istället anlitade de ett tvätteri och praxis var att tvätten både hämtades och lämnades hemma på studentrummet av en ”tvättflicka” i lägre tonåren. Det är allmänt omvittnat hur krogarna i Uppsala konkurrerade med varandra genom att försöka hitta så unga, vackra och oskuldsfulla servitriser som möjligt som lockfåglar, och det är möjligt att tvätterierna arbetade med samma marknadsföring. När en krögare hittat en ny skönhet ute på landsbygden spred han genast ryktet bland studenterna som strömmade dit för att skärskåda henne. En krögare gjorde till och med reklam i förväg om att han till hösten skulle få två unga Blekingeflickor ”komna direkt ur modershemmet”, men när studenterna så hur unga de verkligen var ändrade de krogens reklamslogan till ”komna direkt ur moderslivet”. Pastor Kerfstedts förslag förverkligades. Medlemmarna utnyttjade sitt stora samhällsinflytande och förmådde den största tvättinrättningen av övergå till manliga tvättbud. Man skapade också ett register över stadens alla tvättflickor, och ”fruntimren” i föreningen besökte dem därefter en och en för uppbyggliga, sedesamma samtal. Några år senare försökte föreningen, bland annat via landshövdingens kontakt med kungen, driva igenom lagar som skulle förbjuda flickor att sälja blommor och frukt på gatan samt tvinga krogar att enbart anställa manlig personal. En annan lag de försökte driva igenom var att prostituerade skulle förbjudas bo och arbeta i fastigheter som det bodde barn i.

Det kanske mest rörande exemplet på behjärtansvärt engagemang är skollärare Löfbergs tebjudningar för fallna kvinnor. Idén var hans egen, och tanken var att stärka de prostituerades självbild och ge dem ”upprättelse” genom att behandla dem som ärbara kvinnor. Vid tebjudningarna hölls också, passande nog, korta, uppbyggliga föredrag av pastor Kerfstedt och domprost Torén. Nu hade förvisso Löfberg svårt att få de prostituerade att tacka ja till inbjudningarna. Gissningsvis ansåg de att det fanns viktigare saker än te och moralkakor.

I ett protokoll står det att damerna drog sig tillbaka medan herrarna stannade kvar för att diskutera en känslig fråga. Det gällde den reglementerade prostitutionens krav på läkarundersökning varje vecka. Att utfärda intyg för ytterligare en veckas könshandel fann herrarna ”ovärdigt och förderfligt”, men det man framförallt oroade sig för var att alla prostituerade fick vänta i samma väntrum. Här fick de yngsta och ännu tämligen oskuldsfulla fallna flickorna en naturlig kontakt med garvade och oförbätterliga horor, som med falsk systerlighet drog dem än djupare ned i det sedeslösa träsket.

En mindre sympatisk föreningsaktivitet var en påstådd spioneriverksamhet rörande enskilda studenters bordellvanor följt av hemliga angivelser och anonyma brev. Inget sådant framkommer dock i föreningens 85 bevarade protokoll, så troligen handlade det om enskilda medlemmar som tog egna initiativ. Allt detta ledde dock till att föreningen vid ett tillfället utsattes för ett regelrätt sabotage. Deras värste antagonist Knut Wicksell lyckades få en anonym insändare införd i Upsala-posten, under namnet ’Ignatius’ (grundaren av Jesuitorden) som propagerade för Sedlighetsförenings spioneri. Sedan visade det sig dock att argumenten i insändaren ordagrant hade plockats från den jesuitiska doktrinens apologi för angivelse.

Mot andra halvan av 1880-talet sinade den ursprungliga glöden och föreningens verksamhet blev långsamt allt mer avdomnad. Medlemsantalet sjönk, sammanträdena blev färre och engagemanget allt mer blygsamt. Kanske hade man i hopplöshet resignerat. Tretton år efter grundandet, 1893, hölls ett sista sammanträde vid vilket föreningen upplöste sig själv och donerade sina medel till diakonissverksamheten.

För en modern läsare förefaller Sedlighetsföreningens mål, metoder och attityder lika stockkonservativt förmyndaraktiga som skrattretande när man ytligt bläddrar genom protokollen. Om man dock anstränger sig något och filtrerar bort den oskarianska kontextens särdrag och diskrepansen mellan våra och deras klass- och könsvärderingar, framstår plötsligt en samling både empatiska och djupt engagerade civilisationsbejakare som verkligen ville göra något konkret för att hjälpa arbetarklassens döttrar. Man ville råda bot på osedligheten genom att ge dessa flickor ett värdigt liv, självrespekt och rimlig utkomst, och inte heller de redan fallna kvinnorna vände man ryggen eller visade förakt.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.