Det glada tjugotalet och det allvarsamma

I mellankrigstidens studentliv kan vi se en tydlig brytpunkt i metamorfosen från ålderdomligt lärdomssäte till dagens rent industriella produktion av kompetens. Något tillspetsat skulle man kunna betrakta ”det glada tjugotalets” studenter som den klassiska studentromantikens sista fanbärare.

Det är alltid vanskligt att resa gränsrösen i historien. Utvecklingen är ju till sin natur kontinuerlig och låter sig högst ogärna fångas i eror och epoker. Visst var det också en stor skillnad mellan Karin Boyes Uppsala och Geijers något mer korthuggna Upsala, men samtidigt inte. Mycket av gånga seklers strävsamma och traditionstyngda studentliv dröjde sig ännu kvar på tjugotalet. I mångt och mycket studerade man på samma vis, gladdes åt samma nöjen, brottades med samma problem och bodde och åt under samma former som romantikens studenter – hårdrar man det sträcker sig samhörigheten än längre, ehuru något mera vag, ända bak till stormaktstidens första landsmannaskap. Den principiellt största skillnaden mellan tjugotalet och de tidigare decennierna var kanske blott att de kvinnliga studenterna hade hunnit etablera sig och började ses som en självklarhet.

Nationen var ännu på tjugotalet i första hand ett vardagsrum. Visst ordnade man baler och så kallade kavajskutt, men det var egentligen den vanliga vardagskvällen som nationssalen brukades mest. Man satt och läste hembygdens tidningar och bläddrade i böcker från nationsbiblioteket. Man rökte kanske en cigarr och diskuterade tidens frågor. Ofta spelade man brädspel eller satte upp ett nät av böcker på ett bord och spelade pingpong. Man gick också bara till sin egen nation, och om man någon gång följde med en vän till en annan nation betraktades man som ”utlänning”. Funktionen som allmänt vardagsrum förlorade nationen dock snabbt under trettio- och fyrtiotalens snabba ökning av antalet studenter – landsmännen blev helt enkelt plötsligt många, många fler än nationssalens länstolar.

Studenterna på tjugotalet hörde även till den sista generationen som verkligen gick i studentmössa på ett otvunget sätt till vardags och fortfarande höll de sig till en lika uråldrig som omständlig etikett. Titulaturen efterlevdes minutiöst och man presenterades sig under idogt handskakande med inte bara namn utan även nation och ”studentår”, det vill säga hur många år vederböranden legat i Uppsala. När två studenter första gången skulle presentera sig för varandra var antalet studentår av största betydelse. Det var den yngre studenten som skulle ta initiativet. Åtskilliga skildringar finns av hur recentiorerna behandlades som luft av de äldre landsmännen, innan de fattade mod, steg fram med en darrande framsträckt hand och presenterade sig. I regel introducerades man dock för varandra – då som nu – av en gemensam bekant. Då blev istället framsägandet av antal studentår det mest centrala, och konventionen var att den yngre först skulle uppge sina studentår.

Kemisten Bertil Englund berättar i sina minnesanteckningar från tjugotalets studentår hur han på sin nation en kväll kom att stå intill en ”utlänning”, och hur tokigt det kunde gå om man brast i etiketten. Det skakade hand och framsade sina namn, men sedan tänkte sig den vid tillfället tämligen berusade Englund inte för utan råkade framsäga sina studentår först, trots att den han hälsade på var uppenbart yngre. Englund bet sig i tungan, men det var för sent och skandalen var ett faktum. Den yngre for ut i hetska anklagelser, skrek och domderade, och formligen läxade upp Englund inför hans landsmän. Under resterande år i Uppsala såg de två sedan inte ens åt varandra när de möttes på gatan. Englund hade nog gärna velat reparera skadan, men dåtidens etikett tycktes sakna verktyg för detta. Han skriver lakoniskt att om de ändå hade varit borgare hade de åtminstone kunnat lyfta på hatten när de möttes på gatan; att lyfta på studentmössan när man hälsade var nämligen ett ytterligt svårt etikettsbrott. Först många år senare möttes de två igen som medelålders män på en kräftskiva. Då kunde presentationen tas om från början och en bekantskap inledas. Nå, vad handlar nu allt detta om? Englunds anekdot måste te sig fullkomligt obegriplig för dagens läsare. Ytterst handlar det om den yngre mannens kränkta integritet. Då den äldre nämnde sina studentår först tolkades det nämligen som ett första steg i en komplicerad procedur syftande till förbrödring, titlars bortläggande och du-skål. Normalt blev förstås den yngre stolt och tacksam när den äldre på detta vis bekräftade honom, men att inleda förbrödringen vid första handskakningen blev bara en främlings plumpa insteg i den yngres privata sfär.

Den första studentsociala undersökningen i Uppsala gjordes 1913 av Hans Gahn. I denna ser författaren det som en ren självklarhet att studenterna efter examen skulle komma att tillhöra den yttersta eliten och inneha de förnämsta ämbetsmannaposterna i statens tjänst. Det var säkert ett helt korrekt antagande då, men snabbare än Gahn förmodligen någonsin kunde ha anat skulle värdet av en examen holkas ur. Värdet av kunskap och utbildning har under hela 1900-talet lidit av en latent inflation, men ett av de verkligt stora rasen skedde under mellankrigstiden. Fram till mitten av 30-talet skulle den reella köpkraften för en filosofie magister halveras trots att flertalet övriga grupper i samhället kunde njuta av en stärkt köpkraft. Raset i köpkraft gick naturligtvis också hand i hand med ett lika stort ras i status, och en allt större skara universitetsutbildade tvangs att hanka sig fram med betydligt blygsammare titlar, på simpla tjänstemannabanor. Som akademiker kan man möjligen känna viss bitterhet över den bildade klassens fria fall genom samhällsskikten. Låt oss stället i vår visdom glädjas, för utvecklingen speglar ju bara det moderna välfärdssamhällets allt högre ställda kompetenskrav. De allt större studentkullarna som krävdes för att tillgodose detta krav ledde även till att akademikerns sociala bakgrund breddades. För att möjliggöra detta blev 1930-talet en pionjärperiod på det studentsociala området. Det nybildade organet Sveriges Förenade Studentkårer ägnade mycket möda åt att övertyga stadsmakterna om vikten av ett nytt studiesocialt synsätt och ett av de viktigaste resultaten var införandet av studielånet.

Studenten på tjugotalet bodde fortfarande i princip under samma betingelse som studenten alltid hade bott i Uppsala. Redan under stormaktstiden var det en vanlig biinkomst bland stadens borgare att hyra ut ett rum till en student, och så bodde studenterna ännu 300 år senare. De hyrde ett rum, som ibland bara var en trång skrubb med en pinnsoffa. I regel hyrde man även ett ”städ” som städade rummet dagligen och bar upp varm mjölk eller kaffe på morgonen; en bekvämlighet som dagens studenter säkert saknar, men några andra bekvämligheter var det knappast frågan om. Dasset som låg på gården var det inte ens säkert att man fick använda, det pluggades ännu under fotogenlampor trots att stora delar av centrala staden var elektrifierad, och många studentrum saknade lås i ytterdörren.

Ett fåtal renodlade studenthem hade förvisso tillkommit redan under 1800-talet, såsom Norrbyska och Waldenströmska, men de första moderna studentkorridorerna, som redan på ritbordet planerades för att just inhysa studenter byggdes först 1928-30 på Övre Slottsgatan i studentkårens regi. Inrättningen kom att kallas ”Gubbhyllan” eftersom enbart manliga studenter hade rätt att ansöka om rum. Belysande för mellankrigstidens stora steg in i det moderna samhället är antalet vattenklosetter i Uppsala. 1925 inventerades dessa till totalt 374 stycken. Samma år är emellertid också det allra sista året som stadsarkitekten beviljade byggnadslov för ett nytt dass inom stadsplanerat område och fram till efter andra världskrigets slut steg antalet vattenklosetter till 17500. Denna civilisationens triumf kom naturligtvis även studenterna till del. Stockholms nation tillhörde en av de första att skaffa sig en anständig toalett vilket skedde 1928. En viss sparsamhetsiver kan man dock ana, då man nöjde sig med en herrtoalett. Flertalet landsmän tyckte säkert att en herrtoalett var alldeles tillräckligt och att det nog bara var sunt för nationens studentskor att få sig en nypa frisk luft i kön till utedasset. 1936 byggdes de första studentbostäderna med vattenklosetter, och huset kom snabbt i folkmun att kallas Klosettpalatset. Det sägs att när huset invigdes så spolade alla 115 inneboende studenter i sina toaletter samtidigt och fick Uppsalas vattenförsörjningssystem att braka samman.

Vi talar ibland om ”det glada tjugotalet”, vilket närmast bottnar i den klichébild av amerikanskt tjugotal som Hollywood framgångsrikt spridit. Visst var det på många sätt ett glatt tjugotal även i Sverige. Med blotta förskräckelsen hade vi hållit oss neutrala kriget ut, ransoneringarna hade avskaffats och industrin gick plötsligt på högvarv. Likväl vore epitetet ”det allvarsamma tjugotalet” mer träffande, åtminstone i intellektuella kretsar. Lättnaden över att allt det hemska var över blandades nämligen upp med en djup och allvarsam eftertanke som mynnade ut i en plötslig klarsyn: ”Aldrig mera krig!” En stark våg av humanism svepte över kontinenten, och sköljde även med Uppsalastudenterna. Man talade om ansvar, socialt engagemang och internationalisering. Ärkebiskop Natan Söderblom höll sitt berömda ekumeniska möte 1925 med gemensam bön med företrädare för världens alla religioner. Man gladdes åt framåtskridandet och expansionen, bejakade civilisationen och var stolta över att få vara med och ”bygga en ny värld”. Just därför blir det en smula orättvist att betrakta tjugotalets studenter enbart som studentromantikens sista fanbärare. De hade förvisso ena foten kvar i det som fordom var, men låt oss hellre betona att de samtidigt bröt upp och banade väg för det moderna universitetet. Låt oss ge Ergos medarbetare Karin Boye sista ordet:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.