Ett mycket vardagligt studentliv

I Nordiska museets handskriftsarkiv finns ett färdigt manuskript med titeln ”Minnen från ett mycket hvardagligt, men nära fulländat lefnadslopp 1811 till 1874”. Det är den självbiografi som Mauritz Upmark författade på sin ålders höst efter en lång, kameral karriär som ämbetsman i olika statliga verk. Han gav dock aldrig ut sin självbiografi, och varför manuskriptet blev liggande i byrålådan vet vi ej. Kanske ligger svaret redan i titeln. Kanske tyckte Upmark, eller en grinig förläggare, att det levnadslopp som beskrivs trots allt varit lite väl vardagligt, för att kunna intressera en bredare läsekrets. Det vore i sådana fall synd, för det är just de vardagliga i hans liv som gör manuskriptet både ovanligt och läsvärt.

I synnerhet kapitlet om hans tid som student i Uppsala 1825 till 1829 är läsvärt. Floran av memoarer, minnesskrifter och bevarade dagböcker och brev som skildrar uppsaliensiskt studentliv under 1800-talet är förvisso minst sagt voluminös, särskilt från seklets andra hälft. I få skildringar sätts emellertid vardagen i centrum för berättelsen, såsom i Upmarks. Studentskildringen som genre är i regel starkt romantiserad och det som skildras är knappast det vardagliga utan det extravaganta, det remarkabla eller det humoristiska med fokus på de blötaste sjöslagen, de strängaste professorerna och de gaggigaste, de värsta slagsmålen och ungdomlig sällhet, skörlevnad och förfall. Vad studentens vardag anbelangar kan man i regel blott ana den mellan raderna. Den pensionerade revisorn och ämbetsmannen Upmark skildrar däremot på sin neutrala kanslisvenska just det vardagliga studentlivet noggrant och detaljrikt i en saklig icke-romantiserande framställning.

Studentrummen var på Upmarks tid i regel mycket torftiga – små skrubbar på några kvadratmeter på vindar och i uthus, som man trängdes två och två i. Ibland saknade de värme och till och med fönster. Dörrlås förekom knappt men å andra sidan fanns det inte mycket stöldbegärligt i det genomsnittliga studentrummet: två sängar, ett litet bord, två stolar och två små väggfasta bokhyllor, allt tillyxat i enklaste möjliga utförande av omålat trä. Reskofferten som studenten hade haft med sig till Uppsala spelade också en viktig roll i möblemanget i många studentrum. Eftersom det varken fanns garderob eller skafferi förvarade flertalet studenter sina kläder och sitt bröd i kofferten, som också ibland fungerade som ett skrivbord där den stod bredvid sängen. Mycket mer fick inte plats, och för detta betalde man runt 10 riksdaler i månaden. Ett av tidens idiom för att plugga inför en tenta var att ”ligga och läsa” och det kom sig av att det ofta var så trångt på studentrummet att det var bekvämast att hålla sig i sin egen säng om båda rumskamraterna skulle sitta hemma och plugga. I sängen kunde man dessutom bädda ned sig under filten när man läste så man slapp frysa vintertid i det utkylda rummet. Mer bemedlade studenter kunde naturligtvis hyra bättre studentrum, och den som hade råd med ett lite större rum kunde även hyra en byrå eller en pinnsoffa separat; det fanns företag som enbart sysslade med att hyra ut pinnsoffor per termin.

Kosthållet var fattigt och enahanda, och ofta så snålt tilltaget att många studenter torde närapå ha svultit. Varje morgon kom ”städet”, det vill säga gumman som städade, och knackade på med en kvartsflaska mjölk, och frukosten inskränkte sig till denna mjölkskvätt och en bit bröd utan pålägg. Exakt samma meny avspisade på kvällen, så egentligen åt man bara ett riktigt mål mat per dag och det var middagen. Flertalet studenter liksom Upmark hämtade mat i en matsal, eller ”matlokus” – ett slags take-away kök, som studenten i regel hade ett fast abonnemang hos och betalade runt 12 riksdaler i månaden. Vardagar erbjöds soppa och huvudrätt bestående av kött eller fisk. På söndagarna var menyn nästan alltid den samma – en trerättersmeny bestående av soppa, pepparrotskött och russinpudding som dessert. Maten hämtades i särskilda mathämtare i tenn och med dessa fyllda gick man sedan tillbaka till sin studentkammare och åt i enskildhet direkt ur mathämtaren – tallrikar var en lyx som inte förekom i studentkammaren. Som helt ny i Uppsala hade Upmark ännu inte någon egen mathämtare, utan han hämtade dubbel portion i magister Bergfalks mathämtare, som de sedan åt ur båda två. Sin sista tid i Uppsala, vårterminen 1829, skulle Upmark återigen äta med andra ur samma mathämtare. Hela den våren hämtade han och de två kamraterna Montelius och Zetterberg en och en halv portion i en gemensam mathämtare de sedan högtidligt delade. Den trista sanningen var att de helt enkelt inte hade pengar nog till mat för en hel termin, men genom att var dag hela våren bara äta halva portioner klarade de sig fram till examen. Berättelsen är alls inte unik. Det finns mängder av vittnesbörd i memoarer, brev och dagböcker från denna tid på hur studenter termin efter termin klarade sig med näsan över vattenytan genom halvera dagens enda riktiga mål mat eller till och med gå ned till en tredjedels portion. Ren svält förekom knappast mer än undantagsvis, men åtskilliga studenter torde ha gått nästan latent hungriga genom hela sin studenttid i Uppsala. Rörande är Upmarks berättelse om hur han några gånger blev bjuden till några äldre kamrater i samma hus som serverade kokt skalpotatis som avnjöts med en klick smör ”men detta var rent av kalas och vankades inte ofta”.

Det säger sig själv att den student som knappt har råd att äta sig mätt näppeligen kan unna sig nöjen som krogbesök, alkohol, tobak och andra kostsamma utsvävningar. Den punschbestänkta klichébild vi har av studentromantikens ständigt festande, supande, cigarrökande och bordellbesökande ynglingen är också av ett yngre datum, och börjar ta form först på 1840-talet. På Upmarks tid var studentlivet ännu tämligen påvert. Blott två decennier senare serverades öl och snaps dagligen på stadens matlokus, men på Upmarks tid drack man vatten. Att dricka öl till en vanlig middag mitt i veckan skulle i Upmarks umgänge ha betraktats som en överdådig extravagans, noterar han. Upmark skattar i memoarerna sin sammanlagda alkoholkonsumtion som student till motsvarande en kvarting punsch per termin.

Inte heller nationslivet hade hunnit bli lika vidlyftigt som det skulle bli några studentgenerationer senare. Varje nation hade blott en enda tillställning per termin med mat och dryck liknande dagens gasquer, och det var den så kallade ”Sexan”. Man träffades i nationshuset och åt en enkel sexa med öl och brännvin och därefter serverades bål och bischoff. Sexan kostade runt 3 riksdaler vilket var en betydande summa för en enda kväll, motsvarande vad måltiderna för en hel vecka kostade. Upmark var också under sin fyra år i Uppsala endast med två gånger på dylika sexor på sin nation Södermanland-Nerike.

Ett nöje som var helt gratis, och därför mycket vanligt i Upmarks bekantskapskrets var långa promenader ut på den Uppländska landsbygden. Söndagar med vackert väder, vår som höst, promenerade vännerna till Vaksala kyrka, Danmarks kyrka eller till högarna i Gamla Uppsala där den som vill unna sig något extra kunde dricka mjöd ur horn för 12 skilling. Populärt utflyktsmål var också bryggeriet i Rickomberga – en lagom lång promenad följt av ett glas färsköl till ett pris som var rimligt även för Upmark.

Upmark förde som student kassabok med varenda liten utgift nogsamt specificerad, vilket var mycket vanligt bland tidens studenter. Med sig från fadern fick den genomsnittlige studenten kanske 80 eller 100 riksdaler i kontanter när han begav sig till Uppsala, och dessa var tänkta att räcka terminen ut. Det gällde att vara sparsam och ha kontroll även över de små utgifterna, men kassaboken var i de flesta fall mer till fadern än studenten. Att betala 100 riksdaler för en termin i Uppsala var i de flesta familjer en stor investering, och hur sonen kunde göra av med så mycket pengar därborta i Uppsala var säkert en gåta för många föräldrar. Kassaboken blev ett kontrollverktyg för fäder som ville se till att deras investering i sonens framtid användes förnuftigt och inte slösades bort. Vid hemkomsten efter terminens slut följde sedan ett allvarsamt samtal i faderns arbetsrum där varenda post, rad för rad i kassaboken grundligt reviderades. I en tid helt utan kvitton och verifikationer, åtminstone för vardagsinköp, blev naturligtvis revisionen svårare, vilket studenten var väl medveten om. Otaliga historier finns om hur studenter maskerar sin slösaktighet genom att justera upp en och annan nödvändig utgift. Skrev man att Euklides lärobok i matematik hade kostat 6 riksdaler, när man egentligen kommit över ett begagnat exemplar på antikvariat för 4 riksdaler, hade man plötsligt hela 2 riksdaler utom faderns kontroll, att förslösa på nöjen och onyttigheter. Upmark återberättar bland annat en gammal anekdot om en student som antagligen slängde sin kassabok direkt han kom till Uppsala och sedan snabbt och omsorgsfullt slösade bort hela sin reskassa på 100 riksdaler. För fadern visade han senare upp en redogörelse bestående av endast två utgifter:

Spräckt en basfiol	50 riksdaler
Spräckt en basfiol	50 riksdaler
Summa	100 riksdaler

Upmark själv bedyrar att han endast vid ett enda tillfälle gjorde sig skyldig till en dylik bokföringsförseelse. En cirkustrupp med ”konstberidare” hade kommit till Uppsala. Klädda i märkliga kostymer utförde gruppen ledd av direktör Stella de mest halsbrytande konster från hästryggen, och något dylikt hade Upmark aldrig sett. Frestelsen blev alltför stor, och han föll till föga och köpte en biljett trots att den kostade en hel riksdaler. Därefter kom det dåliga samvetet smygande. Han hade nämligen tidigare samma termin kostat på sig en biljett till en konsert, som också hade kostat en riksdaler, och han visste att han skulle få svårt att försvara den utgiften inför fadern. Två utsvävningar av denna dignitet en och samma termin skulle vara helt omöjligt, så slutligen smusslade han undan cirkusbiljetten under en helt annan utgiftspost.