Valborgshelgen 1847

Återigen har ett år passerat och det drar ånyo ihop sig till Valborgsmässoafton; en högtid man firat vid Uppsala universitet enda sedan 1600-talet. Låt oss blicka tillbaka till 1847 för att se hur Uppsalas studenter då firade Valborg och Majfesten, såsom det beskrivs av studentlivsskildraren Johan Sundblad.

Sundblads skildring av Valborgshelgen 1847 är särskilt intressant, då den inte som så många andra studentskildringar grundar sig på grumliga, avlägsna och ofta romantiserade minnen från en svunnen ungdom, utan på hans samtida, nästan journalistiska, minnesanteckningar; direkt efter festligheterna skrev han nära på minut för minut ned allt han hade sett och upplevt, vilket ger oss en djupt personlig inblick med nerv i en enskild students Valborgsfirande, i en tid då studentromantiken stod på sin höjdpunkt.

Redan då var Valborg en angelägenhet inte bara för studenterna utan för hela staden. En stund före nio på kvällen hade man nästan gått man ur hus i Uppsala för att se studenternas tåg mot Stora torget från sina nationer där man hållit högtidslandskap. Hela april 1847 hade varit gråkall och kulen och så även Valborgsmässoafton. Nu stod man i snålblåsten och väntade otåligt. Äntligen kom ett par pojkar springande och kunde rapportera att Västmanlänningarna hunnit till S:t Eriks torg och Upplänningarna synts på S:t Larsgatan. Snart kom alla nationer marscherande bakom sina fanor från alla håll och kanter upp mot Stora torget. Alla sjöng de sina egna sånger. Det blev ett fasligt oljud när de möttes, och alla nationer försökte överrösta varandra. Sorlet från skratt och muntert glam var rent bedövande, men när domkyrkoklockan slog nio slag förändrades scenen snabbt. Från mitten av torget ropade flera röster ”sångare, sångare, sångare” och med ens upplöstes grupperna av nationer och man formade om sig i marschordning som en enda stor studentkår med sångarna i spetsen. Fanborgen med alla nationsfanor började röra sig mot Nybron och upp för Drottninggatan. Därefter kom sångarna, nu under mer samfälld sång. Slutligen kom den stora massan av studenter taktfast marscherande i en lång kolonn. Man passerade Carolina Rediviva till tonerna av ”Ur Ossians dunkla sagovärld” och fortsatte upp mot Styrbiskop och Gunillaklockan. Uppe på Slottsbacken blåste det kallt och fanorna smattrade i vinden. Där uppifrån kunde man se skenet från alla Valborgseldar som tänts runt omkring på landsbygden utanför Uppsala, och längs Fyrisån brann en och annan tjärtunna. Det vackra skådespelet ackompanjerades av Allmänna sången som sjöng de vanliga vårsångerna, ”Härliga land” och till sist Folksången. Efter sången började fanborgen röra sig igen och man tågade ned för Slottsbacken mot Stora torget i samma marschordning man kommit. Den studentkår som för någon timme uppträtt enat och samfällt splittrades ånyo på Stora torget och studenterna slöt upp bakom sina nationsfanor för återmarsch till den egna nationssalen. Sundblad beskriver det efterföljande firandet på nationerna som något stelt och sedligt. De äldre studenterna höll de yngre i tukt och förmaning, och såg till att de inte drack mer än vad som egentligen var nyttigt. Man skålade för Valborg och fosterbygden och framåt kvällen slöt man upp bakom nationsfanan för att vandra runt till de övriga nationerna och framföra sin vårhälsning. Långt ifrån alla studenter deltog i det något stela och stereotypa firandet på nationen. De som föredrog att på ett mer sorglöst vis, och utan nationens tyglar, hälsa våren välkommen, drog istället iväg från Stora torget i små kotterier mot stadens många krogar. ”Man skulle dricka märg i benen, men resultatet blev för mången motsatsen” konstaterar Sundblad. Vid midnatt började staden tystna, och värdshus och nationer tömdes.

1843 och 1845 hade Majfester med karneval på Polacksbacken ordnads den första maj, och när något skett två gånger i rad bland studenter kan det gott gälla som tradition; sålunda drog det även ihop sig till karneval första maj 1847. Precis som vid tidigare karnevaler var studenterna utklädda efter teman de olika nationerna valt, och alla nationer ville naturligtvis överträffa varandra. Under våren hade åtskillig tid lagts på förberedelserna och sådana belopp investerats i kostymer och rekvisita, att de fick den fattige Sundblad att blekna.

När morgonen grydde och dimmorna efter nattens myckna skålande skingrades den första maj kunde studenterna blicka upp mot en gråkall, blåsig dag med regnet i luften. Det såg verkligen inte ut att bli någon trevligt väder för en vårfest. Redan i den tidiga gryningen vimlade staden av olika märkliga uppenbarelser såsom asagudar, mytologiska hjältar och själva Belzebub, som frusna skyndade fram och tillbaka mellan studentkyffen och nationssalar.

Vid elvatiden på förmiddagen började studenterna bryta upp från nationerna och röra sig ut mot Polacksbacken. Det hade klarnat upp något och det såg trots allt ut att kunna bli en vacker vårdag. Genom Odinslund och slottsallén och utmed Fyrisån strömmade också en förväntansfull publik bestående av nästan hela Uppsala, för studenternas karneval var en av det stora begivenheterna, som få ville missa.

Östgötarna var klädda till oxhandlare och hästhandlare, Västmanlänningar var utstyrda på temat ”Den vandrande juden”, och Stockholmarna uppträdde som en märklig blandning av antika gudar och asagudar. Stor uppmärksamhet ådrog sig Västgötarna som kom marscherande mot karnevalsplatsen med ett jättelikt positiv draget av ett par oxar. Bredvid kärran gick en svartmuskig italiensk positivhalare och trakterade åhörarna med musik. Sörmlänningarna hade klätt ut sig till brunnssällskap ute på morgonpromenad. Med i deras kortege fanns brunnsintendent, apotekare, brunnsmästare, turister etcetera, och alla hade för dagen antagit passande namn såsom herr Mixturin och herr Brunnström med mer. Hälsingarna hade klätt ut sig till sjömän och brännvinsadvokater. Så utstyrda hade det tagit en extra tur förbi Eklundshofs herrgård, som de stormade medan de sjöng Narva-marschen. Stormningen avslutads med att de klättrade upp och placerade sin nationsfana på herrgårdens balkong.

Naturligtvis rådde det en tävlan mellan nationerna om vilken som hade den bästa kortegen med de bästa dräkterna. Priset vanns av Smålands nation som med sitt tema ville ”framställa en tavla från den egna bygden”. Motivet de hade valt för denna tavla var ett bondbröllop i Värend. Alla tänkbara karaktärer och schabloner på ett småländskt bygdebröllop fanns representerade med bland annat klockare, präst, spelmän och fyra ”lysepiltar” med ”lommeflaskor” som sprang runt och trakterade publiken och sig själva rikligt. Vad kostymerna beträffade var de ytterligt påkostade och naturtrogna; man hade till och med i enlighet med traditionen lämnat kvar tråckeltrådar i brudgummens långrock, för att visa publiken att det var första gången den bars. Den sköna bruden spelades med kokett bravur av en student vid namn Hammarlind, som med tiden blev präst i Göteborg; Hammarlind tycks ha krossat åtskilliga hjärtan, inklusive Sundblads. Långt, lång senare när 1800-talet led mot sitt slut fanns det ännu grånade män vid akademin som med suktan och åtrå i rösten gärna talade om den ”vackra Värendbruden” de sett i sin ungdom på karnevalen 47.

Ute på Polacksbacken där festen skulle gå av stapeln hade nationerna i förväg byggt baracker eller hyddor av granris i en stor ring – en för varje nation. Där fortsatte studenterna att spela sina roller efter det tema som nationen valt. Asagudarna från Stockholms drack varandra till ur väldiga dryckeshorn och en hästhandlare från Östgöta försökte förgäves sälja ett nästan självdött gammalt ök. Den bröllopsmiddag smålänningar åt förefaller nästan ha varit regisserad som en teaterpjäs. Samtalsämnen, attityder och bordsskick var som hämtade från ett småländskt bondbröllop. De två studenterna som spelade prostinnan och brudens mor förde långa diskussioner om hur många skaft det borde vara i en korndräll, brudens far höll tal späckat med levnadsregler från Höga visan, klockaren sjöng bröllopskväden och brudgummen, född och fostrad i rustik bondemiljö, visade sig ovan och tydligt obekväm med kniv och gaffel.

Framåt eftermiddagen när studenterna var mätta och det myckna skålandet hade uppluckrat ordningen något började den nationsvisa indelningen på festplatsen krackelera. Arm i arm vinglar asagudar och brunnssällskap omkring, en präst dricker ”tvemänning” med en olympier, den italienske positivhalarens apa spottar och fräser åt landshövdingen och en stilig grand seigneur bedriver kurtis med en småländsk prästmamsell.

När det skymde började folk bryta upp. De sista punschskvättarna var uppdruckna och bara ett fåtal Stockholmska asagudar skrålade oförtrutet vidare. Karnevalen var över för denna gång och med pick och pack drog ett lämmeltåg av skäligen berusade och lagom trötta studenter in mot stan. Johan Sundblad själv var tillbaka vid åttatiden och somnade utfestad på sitt rum på Vaksalagatan, drömmande om den vackra bruden från Värend.