Lucullibröderna

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 7-2002

Under studentromantiken fanns ett flertal mindre kotterier vid Uppsala universitet; studenter som under ordensliknade, ofta mystiska former, träffades för att sjunga, läsa poesi och berusa sig. Turkiska musiken och Juvenalerna är allmänt kända. Något mindre kända är kanske det sällskap av spränglärda gourméer som kallade sig Lucullibröderna.

Ordenssällskapet grundades något efter, och möjligen inspirerad av Juvenalerna, under sent 1840-tal och fanns åtminstone till mitten av 1860-talet. Flertalet av bröderna var lektorer, docenter och professorer, och en och annan broder hade helt hunnit klippa banden till akademin och var kronofogde, kyrkoherde eller häradsskrivare. Det fanns förvisso även vanliga studenter invalda i Lucullibröderna, men sällskapets genomsnittsålder var betydligt högre än i Juvenalerna och andra liknande kotterier. Den högre åldern, och därmed den möjligen något större mognanden, gjorde tonen vid sammankomsterna mer vårdad än vid Juvenalernas Bachanalsiska gillen. Visst var Lucullibröderna ett glatt sällskap, som både skålade och understundom skrålade, men fokus låg kanske inte i första hand på berusning och skörlevnad, utan snarare på konst och kultur.

Sällskapets skyddshelgon var den romerske fältherren Lucullus, som efter många års krigande hit och dit i främre orienten kunde dra sig tillbaka som en av Romarrikets rikaste män. På sin ålders höst ägnade han sig helt åt konst, böcker och gastronomi. I hans köksträdgårdar odlades delikatesser från hela Romarriket och det var även Lucullus som först införde körsbärsträdet till Europa. Bättre vald förebild för det lilla Uppsalakotteriet kan man knappast tänka sig, för deras möten, eller så kallade ordenskapitel, kretsade just kring en lagom avvägd blandning mellan konst, böcker och gastronomi, möjligen med någon slagsida mot den sista kategorin. Lucullibröderna åt inte för att äta sig mätta och drack inte för att dricka sig otörstiga utan såg måltiden i sig som ett konstverk och som en vederkvickelse inte bara för kroppen utan också för själen; Lucullibröderna var enkelt uttryckt lika hungriga som Juvenalerna var törstiga.

Deras ordenskapitel hölls så gott som alltid i Lövens ”försu’kammare”, och på dessa ägnade man sig, vid sidan av ett livligt ätande, åt poesi och musik. Professorerna Malmström och Petterson brukade deklamera dikter, nyskrivna kvällen till ära. Professor Tullberg – en gång omhuldad studentsångare – sjöng, och från och till hände det att biblioteksamanuens Lundblad ackompanjerade sången på violoncell.

Mycket av den tillfällighetspoesi, som skaldades av Petterson och Malmström till ordenskapitlen, är jovialisk och fylld med humor, snarare än allvarsam och högstämd. Man raljerade med andra bröder och kåserade över olika aktuella händelser i den lilla lärdomsstaden där alla kände alla. Ibland ordnades också skämtsamma, studentikosa, ja, nästan burleska upptåg. Ett sådant upptåg var den parentation som hölls över en slaktad griskulting, som tidigare räddat en av ordensbröderna ur en besvärlig knipa. Hela upptåget har skildrats av Sundblad, som var samtida i Uppsala, och ibland även inbjuden som gäst hos Lucullibröderna.

Upprinnelsen till denna historia står att finna i ett parti kille (ett slags kortspel som framförallt var populärt vid Gustav III:s hov). En av ordensbröderna, en gift man och husfader, hade en afton suttit och spelat kille hemma hos bokbindare Jädervills på Drottninggatan. Spelet hade dragit ut på tiden långt in på natten, och deltagarna hade även druckit något mer än vad som egentligen är rekommendabelt för en gift man och husfader. När ordensbrodern på vingliga ben hade snubblat hem upptäckte han att han hade glömt portnyckel och därför var utelåst. Att knacka på för att bli insläppt verkade inte vara att tänka på – då skulle han skämma ut sig och få bannor av sin fru. Istället snubblade han tillbaka till Jädervills för att sova där på en soffa. Morgonen efter vaknade han med ruelse och en förkrossande botfärdighet ackompanjerat med en sällsynt elakartad baksmälla. Baksmällan gick väl att leva med, men de bannor han hade att vänta av sin fru efter att ha rumlat runt en hel natt gjorde honom modstulen och slokörad. Hans värd för natten försökte muntra upp honom lite, och hällde i honom en butelj porter, innan han linkade iväg. Vår hjälte tordes inte gå hem på en gång utan gick istället en sväng runt i stan för att samla mod och passerade så Stora Torget. Där på torget stod en bonde från Bälinge och försökte sälja en griskulting. Här föddes en idé, och ett vakt hopp tändes hos vår hjälte. Han grävde djupt i en alltför tom penningpung och lyckades efter lite prutande köpa kultingen, som han såg som en utmärkt syndabot till sin fru. Med kultingen i famnen och på betydligt bättre humör fortsatte han hemåt. Kalkylen slog in fullkomligt. När han öppnade dörren och förklarade att grisen skulle bli fruns egen lilla kulting, blev hon så rörd och tills sig av glädje att hon helt såg mellan fingrarna med makens nattsuddande. Vid nästa ordenskapitel på Lövens ”försu’kammare” hade man kollosalt roligt åt historien. Det drevs en hel del med huvudpersonen, och griskultingen kom bland Lucullibröderna att kallas ”Försoningsoffret”. Tiden gick och den lilla kultingen växte till att bli en stor sugga. En dag hösten 1847 förklarade köksan att Försoningsoffret ”växt ur stia” och det drog ihop sig till slakt. Lucullibröderna, som kände sig djupt känslomässigt engagerade i suggan, beslöt enhälligt att en minnesfest med parentation skulle hållas till Försoningsoffrets ära i samband med hennes tragiska hädangång. Menyn till den Luculliska middagen skulle också vara utformad så att varje enskild rätt skulle innehålla en kroppsdel från Försoningsoffret. Till högtiden infann sig hela ordenssällskapet, inklusive ett antal speciellt inbjudna hedersgäster, klädda i full akademisk högtidsdräkt med svart frack, vit halsduk och värja. I centrum för tillställningen stod en talarstol med röd baldakin, och framför denna en pojke med en kudde i famnen, på vilken ett bakverk, föreställande suggan, tronade. Griftetalet hölls på vers av professor Petterson och talet var indelat i ett antal sånger som skildrade hela suggans liv. I den första sången ”Kultingens födelse” beskrivs uppväxten i Bälinge och hennes första grymtning. I den andra sången ”Kultingfarten” får vi följa med bonden och kultingen in till Uppsala. Den tredje sången ”Den vaknande hjälten” är kanske den mest dramatiska, och det står för läsaren klart att poeten själv, professor Petterson, måste ha haft god insikt i vad det innebär att vakna bakfull med ruelse bland cigarrstumpar, utslagna punschskvättar och kullvräkta möbler: ”Han kulen var i hågen, och moln på pannan satt.” I sången ”Frestelsen” byter kultingen ägare och därefter försonas man och kvinna och kultingen får ett nytt hem. Den sista sången som handlar om kultingens slakt är lika lång som tragisk. Slakterskan Engström skildras som en ond ”blota-quinna” som drar sitt ”mordstål” ur kjolsfickan. Kultingen sparkar och skriker jämmerligt med glödande ögon, men snart har han grymtat ut en sista gång. I den avslutande hymnen kväder professor Petterson bland annat:

”Sof, Kulting, då i frid, o, för vår kärleks skull.
Förlåt var Bachi tår vi gjuta på din mull!”

Den 16:e November 1847 satte Lucullibröderna avslutningsvis ned ”en enfaldig och kostlig Urna” på kultingens grav.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.