Studenter dömda till döden

Uppsala universitet hade under 1600- och 1700-talen en egen jurisdiktion, det vill säga rättighet att själv döma i mål med studenter och anställda. Dödsstraffet var förvisso långt ifrån någon särskilt vanlig påföljd. Något tiotal studenter dömdes emellertid till döden vid Uppsala universitet under denna tid.

Dråp var det i särklass vanligaste brottet som ledde till dödsstraff och de olika dråp som beskrivs i konsistoriets protokoll under 1600-talet är så snarlika till förlopp och natur att de lätt flyter ihop: Kulissen till det arketypiska dråpet är den bullriga krogen. Man dricker mer öl än vad som egentligen är nyttigt, och med omdömet något grumlat börjar man okväda varandra med tillmälen såsom ”hundsvotte” och ”bottenjute”. Snart pucklar man på varandra med stolar, eldgafflar, öltunnor och andra lösa föremål inom räckhåll. Här skulle det gott kunna få stanna vid ett rejält handgemäng tycker man spontant som modern läsare. Tyvärr var det dock den ”fria studentens privilegium” under stormaktstiden att få bära värja, och denna dras med affekt ur baljan när andra argument tryter. Målen med sticksår och mindre blessyr från skarpa vapen är otaliga i konsistoriets protokoll, men från och till blir naturligtvis hundsvotten eller bottenjuten liggande kvar, död på krogens golv.

Visst förekom det även andra brott som ledde till dödsstraff än det vanliga krogdråpet. En student vid namn Israel Danielis dömdes till döden 1650 efter att ha befunnits skyldig till en lång rad förseelser däribland stöld av mängd skor. En annan, västgöten Nils Wessberg, dömdes till döden 1778 efter ett postrån i Varberg.

Hur exekverades då dödsdomarna? I regel skedde det medelst halshuggning en lördag på Stora torget eller annan offentlig plats till varnagel för folket; det hörde till de fria studenternas privilegier att få dö för svärd. I vissa fall valde man att även stegla de dödsdömda studenterna, det vill säga mosa armar och ben, och knyppla in dem i ekrarna på ett vagnshjul, vilket kanske inte var ett lika stort privilegium. Det fanns även en galge i Uppsala som dyker upp här och där i konsistoriets protokoll, till exempel i juni 1683. Staden ber då om hjälp med galgen som börjar se rätt skamfilad ut, och universitetet skickar sina timmermän för att rusta upp den.

Någon egen bödel höll sig inte universitetet med. Enligt de akademiska privilegierna skulle ”exekution ske med kronans medel” så när en student väl hade dömts till döden skickades han till slottets fängelse där stadens bödel fick ta vid. I samband med avrättningen av Olao Bustadio 1658 begärde landshövdingen att akademins folk åtminstone skulle hjälpa till att ledsaga den dödsdömde från slottet till avrättningsplatsen, men på detta svarade konsistoriet blankt nej, då de icke var skyldiga härtill enligt privilegierna. Vid samma tillfälle begärde landshövdingen att konsistoriet skulle förmana stadens studenter att inte göra alltför ”stort buller” för att fira avrättningen av Bustadio. Även denna begäran avslog dock konsistoriet då de menade att en dylik förmaning mer skulle hetsa än stilla studenterna. Vid enstaka tillfällen tycks man dock ha betalat. När till exempel pappersmakaren Johan Weiser och dennes ”tjuvdotter” halshöggs 1672 debiterades universitetet av stadens bödel som vill ha 3 daler silvermynt för dottern och 5 daler för Weiser själv; det högre priset för Weiser inkluderade stegling.

Även om universitet inte hade en egen bödel, så höll man sig med en egen profoss, men det är påfallande sällan i protokollen som direkta kroppsstraff förekommer som påföljd. Den 23:e januari 1667 beviljar dock konsistoriet profossen medel för att skaffa en ny trähäst – ett redan då klassiskt tortyrinstrument.

Man kan fråga sig hur det var beställt med rättsäkerheten i en mörk tid, präglad av häxprocesser, råhet och den starkes rätt. Förvånande nog förefaller konsistoriets domslut mycket sällan vara summariska och fattade i hast. Ett och samma ärende kan komma upp till förhandlingar gång efter annan, ja ibland 10-15 gånger under flera års tid, och parterna bereds var gång generöst att inkomma med nya inlagor, vittnen och bevis. När domen äntligen faller kan den tilltalade i regel inte skylla på att han inte haft tillräckliga möjligheter att lägga fram sin sak och försvara sig. Det är också betecknande att många mål aldrig någonsin fick någon upplösning. Ibland står det i protokollen att ”målet blev aldrig slutföljt” och ibland står inte ens detta utan allt verkar rinna ut i sanden.

Det bör även framhållas att konsistoriet hellre friade än fällde om ord stod mot ord och bevisläget var oklart. Man dömde också ofta till påfallande milda straff. Brott som i dag skulle rendera mångoriga fängelsestraff kunde beivras med böter, någon vecka på vatten och bröd eller relegation från universitetet. Vid ett tillfäll 1667 när fyra studenter gått bärsärkagång på en marknad i Uppsala gick kungen själv in och upphävde en dom med relegering som påföljd och förmådde konsistoriet att istället döma de fyra studenterna till döden.

En av de mer spektakulära dödsdomarna avkunnad vid Uppsala universitet var den mot den unge Daniel Salthenius från Upplands nations som likt Dr. Faust slöt ett avtal med djävulen. Äldre kamrater hade satt griller om makt och rikedom i hans huvud, och lockat honom till att sälja sin själ för all evighet. Sent på kvällen den 30:e januari 1718 smög Salthenius ut till en gammal ek utanför byn Vivelsta i Uppland, och på eken satte han upp ett kontrakt skrivet med sitt eget blod:

Jag Daniel Salthenius gör med dig Fan efterföljande kontrakt, som är: att du skall nu strax giva mig Svartboken och lämna [den] vid denna ek […] eller istället för [boken] en pung som mig aldrig tryter Riksdaler, Caroliner och femtonöresstycken uti. [För detta] lovar jag dig att i min livstid tjäna dig och efter min död höra dig till med kropp och själ.

Salthenius hade nog gjort av med en hel del blod för hela kontraktet var skrivet i två versioner. Den version som han valde att inte sätta upp, som antagligen var ett slags kladd var mer detaljerad med betydligt större krav på Satan. Kanske Salthenius i ett infall av blygsel och förborsamhet skrev om kontraktet innan han traskade ut till eken. Hur det nu än var med det så kom kontraktet som blev över på avvägar och hamnade slutligen i fel händer. Upphittaren gick raka vägen till konsistoriet vilket blev början till en vidlyftig och burlesk rannsakan. Även om man tyckte sig förstå att det var ett ungdomligt pojkstreck och att Salthenius dessutom hade blivit lurad till det av äldre kamrater, var kontrakt med Satan någon man såg mycket allvarligt på och domen blev dödsstraff. Nu avrättade man inte gärna barn som ännu inte hunnit fylla 15 år, och Salthenius familj drev då hårt tesen att han inte varit mer än knappt 14 år och 11 månader den där januarinatten då kontraktet upprättats. Kyrkoboken från Salthenius församling visade sig vara bristfällig, men fadern gick ed på sonens ålder. När sedan också hela Salthenius hemförsamling unisont intygade att han fört ett ”stilla och sedligt leverne” föll konsistoriet till föga. Dödsstraffet omvandlades till 1 månad på vatten och bröd och uppenbar kyrkoplikt. Efter detta flydde Daniel Salthenius från Sverige och med tiden blev han en ansedd och lärd professor vid universitetet i Königsberg. Ryktet om hans kontrakt med Satan följde honom emellertid livet ut.