Studenten som syndare

Text: Marta & Erik Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 15-2002

I ett konsistorieprotokoll från 1686 finns ett intressant exempel på ett sedlighetsmål där en student inte bara dömdes av konsistoriet utan också skulle få sitt brott prövat inför domkapitlet. Anklagelsen rörde nämligen både ett löftesbrott och ett sedlighetsbrott, vilka av såväl kyrkan som samhällsmoralen sågs som mycket allvarliga. I dag ger rättsprotokoll som detta en inblick i 1600-talets mycket komplexa syn på kön, moral och rättvisa, där en så kallad oäkting gjorde den ogifta modern till samhällets paria samtidigt som abort och medhjälp till denna straffades med döden. Å andra sidan hade kvinnor under 1600-talet en förvånansvärt stark rättslig ställning i mål som rörde kvinnomisshandel, våldtäkt och brutna äktenskapslöften. När ord stod mot ord valde man ofta att tro på kvinnan, även om hon var en enkel piga – först under 1700- och 1800-talen kom kvinnans ställning att försvagas och skuldfrågan i den här typen av mål att successivt föras över på henne.

Målet mellan teologie kandidat Sven Lyrell och pigan Kerstin Klang pågick från januari till juli 1686. Den blivande prästen Lyrell anklagades dels för brutna äktenskapslöften och dels för försök till medhjälp vid fosterfördrivning. Vem som ursprungligen fört fram ärendet inför konsistoriet är oklart. Pigan Klang framstår i konsistoriehandlingarna både som den kärande parten och som medbrottsling. Själv anklagar hon kandidat Lyrell för att vara fader till hennes nu framfödda barn och för att han brutit den trolovning de båda skulle ha ingått innan hon blev gravid. Samtidigt misstänks hon själv för att med olika medel ha försökt framkalla en abort. Av det mycket detaljerade protokollsmaterialet att döma var detta mål det största som drevs vid Uppsala universitet 1686. De olika turerna framstår som mycket invecklade eftersom en mängd första-, andra- och ibland tredjehandsvittnesmål passerar revy, dras tillbaka, ändras och avfärdas i väntan på allt nya vitten och överraskande drag från respektive parters sida. Vittnen hörs och brev läses upp, medlemmarna i konsistoriet får än agera domare, än sakkunniga och ibland parter i målet, vilket stundom påminner om den förvirrade cricketmatchen i Alice i Underlandet.

Rättsprocessen verkar ha tagit sin början redan 21 oktober 1685, då det kommer till konsistoriets kännedom att pigan tagit emot ett preparat, med minst två ingredienser kända för sin abortframkallande verkan. Kerstin misstänks ha beställt preparatet genom sin svåger hos en barberargesäll vid namn Gustaf Tanck i Stockholm. Tanck sägs ha blandat ett fosterfördrivande medel med diverse andra substanser, av vilka en är ”een species uthi den samma som intet finns på något apotheque”, så att det skulle se ut som att gesällen ”kan skee intet förstått ingredientzernas art, eller och med flijt förstält sigh”.

Eftersom Tanck inte står att finna, och bevisen mot honom är svaga, börjar förhandlingarna i stället handla om vem som egentligen beställt det misstänkta preparatet – Kerstin Klang eller kandidat Lyrell. Enligt Kerstins vittnesmål skulle det ha varit Lyrell som försåg henne med medlet, väl medveten om dess abortframkallande verkan. Själv skulle hon aldrig ha försökt komma över ett dylikt medel, varken med Lyrells eller någon annans hjälp. Hon hävdar också att hon aldrig ens tänkt använda preparatet, utan valde att, cit. ”kasta det på taket”. Rättegången börjar nu handla om huruvida studenten Lyrell varit angelägen om att Kerstin blev av med det barn hon väntade tidigt på våren 1685 och som nu är fött. Att få konsistoriet att tro på detta är för den unga kvinnans del lika med att kunna bevisa att Lyrell också var far till barnet. Vid följande förhandlingar kallar konsistoriet in tre vittnen som ska intyga att de ombetts skaffa fram ett abortframkallande medel. Dessa riskerar emellertid att ses som medskyldiga till forsterfördrivningsförsöken. Härmed börjar ett komplicerat spel med dödsstraff som högsta insats, där alla de inblandade försöker rentvå sig från minsta misstanke om medverkan till fosterfördrivning.

Det första vittnen som kallas in till förhandlingarna den 13 januari 1686 är ’doctorinnan’ Britta Andersdotter Swahn, en medicinkunnig borgarhustru från Stockholm som lever på att bota diverse kvinnoåkommor. Hon vittnar om att Kerstin i sällskap med en herre vid namn Scholenius skulle ha besökt henne i april 1685 och försökt övertala henne att framställa en medicin som kan framkalla en sen menstruation. Enligt 1600-talets läkekonst kunde ett dylikt preparat innehålla både stormhatt och akleja, vilkas forsterfördrivande verkan var välkänd. Det kan också ha rört sig om rent kvicksilver, som i folktron länge ansågs skydda mot graviditet när det svaldes och fick ”passera genom kroppen”. I motsats till den ytterst giftiga stormhatten, som ofta tog livet av både fostret och den blivande modern, var dock kvicksilvret tämligen tandlöst. I sin elementära, metalliska form är kvicksilvret föga toxiskt och passerar matsmältningssystemet utan att metaboliseras; möjligen kan den subakuta förgiftningen sänka fertiliteten, men ett eventuellt fostret klara i regel livhanken.

Under förhören tillstår Kerstin förvisso att hon besökt doktorinnan tillsammans med Lyrells studentkamrat Scholenius, även han student i Uppsala, men hävdar samtidigt att det var Lyrell själv som tvingat henne att göra det. Ord står mot ord, där Kerstin vägrar att medge att hon anade sitt tillstånd, medan den kloka gumman Swahn skyndsamt svär sig fri från skuld, genom att hävda att hon från början fattade hur det stod till med pigan, och därför förvägrat Kerstins och Scholenius deras begäran. Det är lätt att förstå hennes rädsla, eftersom en dylik hjälp till abort hade kunnat leda henne till galgen. Vid förhandlingarna den 20 januari 1686 kryper tre nya vittnen fram, en bekant till Lyrell vid namn Braun, apotekarsonen Petter Gothfrid och läkaren Drossander. Samtliga vittnar om att Lyrell ”2 a 3 weckor för sistledne påsk” skulle ha sökt muta respektive till att leverera ett fosterfördrivande medel, bland annat genom att beklaga sig över att han råkat ”illa ut för qwinfolck” och att han därför behövde skaffa något för ”ad procurandum abortum”, alltså ett medel som kunde framkalla ett missfall. Läkaren Drossander berättar att han från början misstänkt att teologen var far till det oönskade barnet. Lyrell har nämligen inte kunnat förklara för honom varför han sökte ett fosterfördrivande preparat till en kvinna som han aldrig skulle ha haft någon närmare relation till.

Lyrells försvarstaktik är föga imponerande: i brist på bättre argument väljer han att svära sig fri i både guds och djävulens namn, samt att förbanna konsistoriets medlemmar ända i nästkommande led. Vid flera tillfällen tillrättavisas han skarpt av rektorn för sina svordomar och han hotas med böter. Konsistoriet avslår också vid upprepade tillfällen hans anhållan om att få resa hem till Västergötland i privata ärenden. Vad man mest är rädd för är att han smiter innan domen är klar, eller när ärendet förväntas gå vidare till domkapitlet. Slutligen får han dock resa efter att ha lyckats mobilisera två personer, beredda att gå i borgen för honom.

Under den fortsatta rättegången nekar Lyrell både till faderskapet och till att han någonsin försökt få Kerstin att fördriva fostret. I stället kontrar han med att anklaga Kerstin för lösaktighet, och han försöker övertyga konsistoriet om att pigan setts tillsammans med ett antal andra män bland vilka man bör söka barnets fader. Tyvärr lyckas han inte skaffa fram några vittnen för pigans påstådda kärleksförbindelser, förutom en enda vars berättelse helt sägs bygga på Lyrells egna ord från året innan om att ”tillförende var jungfrun belofwat med mig, men nu börjar hon löpa med andra”.

Under följande konsistoriesammanträde försöker han bevisa att Kerstin med diverse medel sökt framkalla ett missfall alltsedan hon upptäckte att hon väntade barn, och att hennes syster varit iblandad i försöken. Själv skaffar han fram en vittne, barberaren Johan Petters, som hävdar att Kerstin beställt åderlåtning av benet, även detta ett av 1600-talets mer kända sätt att försöka framkalla missfall. Såväl Kerstin som henne syster tillstår att den förstnämnda önskat åderlåtning, men nekar bestämt till att detta skulle ha haft med graviditeten att göra. I stället påstår de båda att Kerstin sökt barberarens hjälp för sin tandvärk, något som på denna tid också kunde behandlas med hjälp av åderlåtningar – den tidens universalkur i brist på annat. Domstolen väljer att tro på Kerstins och hennes systers förklaring.

Under de följande månaderna stärks Kerstins ställning från att vara medanklagad till att alltmer bli den kärande parten. Hon åberopar ett antal personer, som muntligen eller skriftligen intygar om hennes förbindelse med Lyrell. Kerstins svägerska och matmor, som inte får vittna under ed på grund av sitt släktskap med pigan, får ändå föreställa två ögonvittnen ur sitt hushåll som båda intygar att de vid tre tillfällen sett Kerstin gå upp till Lyrells kammare nyårsdagen 1685 under ottesånger samt trettondedagen under högmässa och den 18 januari under aftonsången. Dessa vittnesmål blir ytterst graverande för Lyrell, eftersom de sammanfaller med den förmodade tiden för befruktningen. Studenten väljer då att erkänna att han förvisso varit tillsammans med pigan, men att ”hettzigheeten honom så förtagit, att han ey komit till sielfva wercket”, det vill säga att han varit oförmögen att genomföra kärleksakten. När Kerstin senare hävdar att Lyrell trolovat sig med henne under hösten 1685 väljer konsistoriet att tro på henne, särskilt som hon lägger fram några intima brev som kandidaten medger att han skickat henne.

22 juni 1686 fäller slutligen konsistoriets dom i målet. Konsistoriet konstaterar att Lyrell hela rättegången igenom nekat till ”att han med Kierstin någonsin haft kiötzlig beblandelse, eller dhes foster tänckt att förgöra”, och att han vidhållit att han aldrig ens sökt någon närmare relation med pigan, ”särdeles som skulle han förstått henne till lättfärdigheet icke wara obenägen”. Därför finner konsistoriet det anmärkningsvärt att studenten skickat flera brev till pigan julen 1685 i vilka han sökt hennes umgänge. Ur breven framgår även att studenten velat träffa pigan på sin kammare i lönndom och om aftonen då övrigt folk i huset var i kyrkan, något som styrker vittnenas berättelse om de bådas möten. Hans hyresvärdinnas vittnesmål om att han ertappats i säng med pigan finner konsistoriet trovärdigt, liksom Kerstins eget vittnesmål om att de båda vid ett tillfälle följts åt till Stockholm och delat säng på vägen. Den barnmorska som förlöst Kerstin intygar att pigan under de värsta födslovåndorna bedyrat att Lyrell skulle ha varit far till barnet. Denna ed i förlossningsögonblicket väger uppenbarligen tungt vid konsistoriets bedömning eftersom Lyrell förklaras skyldig till ”lägersmålet”, alltså till att ha avlat ett oäkta barn. Vidare finnes han skyldig till att ha försökt förmå Kerstin till abort genom att ha försett henne med ett lämpligt medel. För det första brottet får han plikta med 40 mark silvermynt och för det andra med 60. Dessutom ska han betala 100 daler kopparmynt till Kerstin i förlikningssyfte. För brottet samt för att ha försökt smita undan rättegången blir han också relegerad från universitetet, vilket ansågs vara ett av de hårdaste straffen. Ärendet med de brutna äktenskapslöften överfördes därmed till domkapitlet.

I och med denna dom var ärendet emellertid ingalunda slut för Lyrells del som i stället fortsatte att bråka under försommaren 1686. Något överklagande var det inte fråga om utan snarare om ett försök att obstruera domen. Vilken upplösning ärendet fick inför de kyrkliga myndigheterna framgår inte ur universitetets konsistorieprotokoll. Möjligen fick pigan Klang rätt i sina klagomål i samband med den brutna förlovningen. Om det oönskade barnets vidare liv och öden förtäljer inte historien men dess ättlingar finns kanske bland oss än i dag.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.