Från tro till vetenskap

Jämte teologin och filosofin är astronomin den äldsta vetenskapen som idkats vid Uppsala universitet. När påven Sixtus IV gav sitt tillstånd till det ”studium generale” som grundades i Uppsala 1477 räknades astronomin in i ”quadrivium” – gruppen med de allra viktigaste ämnena, och från början hade astronomin en tydlig koppling till teologin.

Astronomin i dag är nog för flertalet utomstående betraktare en fantasieggande, fascinerande vetenskap, på gränsen till en tankelek med sina ofattbart stora och ogripbart små siffror. Det är dock knappast något man egentligen har nytta av i sin vardag. Under medeltiden och ända in på 1600-talet var emellertid astronomin i högsta grad en praktiskt orienterad bruksvetenskap. Både marknaderna och kyrkoårets högtider och styrdes av månens, solens och stjärnornas gång, och den korrekta astronomiska förutsägelsen blev därför en viktig del i vardagen. Här har vi också förklaringen till att astronomin på de medeltida europeiska universiteten var så intimt kopplad till teologin.

Det är inte mycket vi vet om det medeltida universitetet i Uppsala. Stadgarna från 1477 finns förvisso kvar, men i övrigt begränsas vår kunskap till blott en handfull namn, mest bevarade på gravstenar, och några få bevarade brev och dokument. Vår främsta källa till kunskap om universitetets första tid är de omfattande föreläsningsanteckningar som den gotländske studenten Olaus Johannis Gutho gjorde under 1480-talet. I dessa kan vi bland annat läsa om hur Gutho följde en kurs i astronomi baserad på Sacro Boscos ”Spheare” – ett oerhört spritt verk som vid tiden fungerade som grundkurs i astronomi på flertalet europeiska universitet. Som verkets titel antyder, så är det sfärer som astronomin handlar om. Det är idag ett missförstånd man ofta stöter på, att kyrkan under medeltiden skulle ha ansett att jorden var platt som en pannkaka. Säkert fanns det en och annan fåne, då liksom nu, som levde i denna vanföreställning. Kyrkan och dess tänkare var däremot ända sedan senantiken fullkomligt på det klara med att jorden och de andra himlakropparna var klot som kretsade kring varandra i rymden, och det var detta som lärdes ut vid de europeiska universiteten under hela medeltiden. Den bittra striden mellan antik och modern astronomi, som till och med förde en handfull sanningssägande men missförstådda astronomer till bålet, rörde snarare frågan om vad som stod i centrum. Var det jorden som Sacro Bosco och de antika tänkarna ansåg eller var det solen som Rethicus och Kopernikus senare försökte leda i bevis?

Ur förflutenhetens dimmor träder 1504 en astronom tydligt fram i Uppsala. Det är munken Peter Astronomus som bjudits in från Vadstena för att bygga det astronomiska uret i domkyrkan – ett fantastiskt ur som med ett sinnrikt mekano minut för minut visade årets växlingar, månens faser och himlakropparnas lägen i zodiaken. Några år senare har Peter Astronomus blivit lärare på Uppsala universitet och håller kurser i astronomi på temat ”spheare materialem”. En kuriös detalj i sammanhangen är den bevarade skriftväxlingen mellan Vadstena kloster och universitetets grundare, den åldrande ärkebiskopen Jakob Ulfsson. Klostret oroar sig för att Peter Astronomus syndar när han i sina föreläsningar försöker bena ut de grundläggande regler som styr hela universum – Guds skapelse. Jacob Ulfsson kan dock lugna dem på den punkten, och slår fast att Peter varken gör någon syndigt eller olagligt, och att han dessutom är ombedd av ärkebiskopen och universitet att hålla sina föreläsningar.

Den första riktiga professorn i astronomi vid Uppsala universitet, som vi känner till namnet, var Olaus Luth. Han var verksam under 1570-talet, och var den första som författade en lärobok i astronomi på svenska, vilken hade titel ”Nogre stycker aff then frije Konst Astonomia opa wårth Swenske tungomåll uthsatt”. Hans lärobok kan nästan betraktas som en fri översättning av Sacro Bosco, och ligger de antika tänkarna mycket nära. Intressant nog nämner han inte med ett ord Kopernikus, som flera decennier tidigare revolutionerat astronomin genom att sätta solen, och inte jorden, i centrum. En av Luths mer imponerande vetenskapliga bedrifter vad att han lyckades bestämma Uppsalas latitud till 60˚50’ (korrekt värde är 60˚51’13’’). Senare tiders astronomer har ansett att det inte borde ha varit möjligt att göra en så korrekt latitudbestämning med de primitiva mätinstrument som stod buds på Luths tid. Professor Luths namn lever förövrigt kvar än i dag i namnet på stadsdelen Luthagen; det lär ha varit hans hage och där grävde han också en ny brunn åt Uppsalaborna.

En annan rent praktisk tillämpning av astronomin, vid sida av att hålla reda på månens faser, låg i den utbredda tron på att ödet och framtiden bestämdes av himlakropparnas lägen. Gränsen mellan astronomi och astrologi var fortfarande under tidigt 1600-talet påfallande diffus, inte minst vid Uppsala universitet. Under de starkt antiintellektuella klimat som rådde under reformationen var verksamheten vid universitetet som bekant något avdomnad. När slutligen nytt liv ingöts i universitetet vid Uppsala möte 1593 bestämdes att en av de fyra professurerna inom filosofiska fakulteten skulle upplåtas åt astronomin. Den som tillträdde tjänsten var Laurentius Paulinus, som inte bara var astronom utan även en aktiv astrolog. Detta var dock en brytningstid och astrologin var på väg bort från lärosätena över hela Europa. Att det fanns en vetenskaplig diskussion vid tiden om astrologins vederhäftighet kan man bland annat läsa mellan raderna i Paulinus almanacka, som han först gav ut i Greifswald 1591 och sedan i ny upplaga i Uppsala 1598. Han ägnade nämligen mycken kraft i förordet åt att polemisera mot dem som ”astrologiam, somt af onsko och vrångviso, somt af oförstånd och dåraktighet förkasta och bakdanta”. Genretypiskt för tidens almanackor fogade han även en ”Prognosticon astrologicum” till slutet, i vilken han profeterade åtskilligt om de kommande årens mer spektakulära händelser. Bland mycket annat spådde han att ”en mäktig herre skall stå i stor livsfara och blifva anfäktad om sitt rike”, och detta var bara något år innan kung Sigismund fick stryk av sin farbror Karl. Nå... Paulinus samtid fullkomligt kryllade av ”mäktiga herrar som anfäktades” vilket möjligen reducerar profetians värde något. Till Paulinus meriter bör dock läggas att han med viss precision prognostiserade och beskrev Halley’s komet.

Efter Paulinus tillträdde Olai Stenius som professor i astronomi. Till skillnad från sin företrädare var han en programmatisk motståndare till astrologin, och under tidigt 1600-talet ägnas ett otal disputationer i Uppsala till att debattera om astrologin verkligen var en vetenskap eller ej. Helt hade dock inte astrologin spelat ut sin roll. Vid riksdagen i Norrköping 1604 föreslog Karl IX bland annat att professorn i astronomi vid Uppsala universitet skulle ha som sin uppgift att komma med astrologiska profetior. Ett kort bakslag för den klara tanken kom 1608-1610 då Stenius hamnade i onåd, och den inpiskade ärkeastrologen Sigfrid Aronus blev professor. Förnuftets röst är svag, men förnuftet fortsätter idogt att prata, och tystnar inte förrän man lyssnat. 1617 var det uppe till debatt i riksdagen vad professorn i astronomi i vid Uppsala universitet egentligen skulle syssla med. Vid denna riksdag exkluderades för första gången officiellt astrologi från tjänstebeskrivningen, och två år senare 1619 tog också ärkebiskopsstiftet formellt avstånd från astrologin. I universitetets konstitutioner från 1626 ströks slutligen astrologin helt som vetenskap.

Det är alltid vanskligt att dra strikta gränser i historien, men den allra första moderna astronomen i Uppsala kan möjligen professor Martinus Erici Gestrinius anses ha varit. 1647 publicerade han det astronomiska verket ”Urania” som på flera hundra sidor summerade hela den tidens astronomiska vetande. Visst lägger han in en och annan brasklapp för att inte stöta sig med vare sig teologer eller antikens övertro på Aristoteles, men annars för han för första gången på allvar in Kopernikus, Kepler och Galileo i den astronomiska undervisningen i Uppsala. I ”Urania” har han även med ett rent praktiskt kapitel i vilket han lär ut hur man bestämmer latituder och longituder, deklinationen till solen och andra stjärnor, och med tabeller över stjärnors positioner över Uppsala.

Astronomin under den tidigmoderna tiden är även intressant ur ett genusperspektiv. Historiskt sett har ju naturvetenskaperna i vår kultur uppfattats som något nästan exklusivt manligt, men här är astronomin ett exempel på hur kvinnliga naturvetare som faktiskt funnits ofta osynliggjorts av historieskrivningen. Under 1600- och 1700-talen var grunderna i astronomi en lika självklar komponent i den unga adelsfrökens bildning och intressesfär som språk, musik och humaniora. Många av de kända astronomerna under denna tid bland annat Herschel och Winkelmanns tog också ofta hjälp av sina fruar, systrar och döttrar. Det vardagliga arbetet för astronomen var ett rutinmässigt hantverk med ett nästan oändligt antal observationer, som var och en noggrant skulle journalföras, och tidsödande matematiska beräkningar som skulle göras för hand. Detta hantverk utfördes ofta av kvinnor i astronomens hem. Många kvinnor blev också regelrätta yrkesastronomer och skapade sig en extrainkomst genom att på detta vis hjälpa ett observatorium. I takt med att astronomin under 1700-talet allt mer professionaliserades, knöts hårdare till universitet och institut och allt högre krav på formella universitetsmeriter ställdes, kom de kvinnliga astronomerna dock att marginaliseras och till slut helt trängas undan.