Recentior för två sekler sedan

Höstmörkret sänker sig och årets recentiorer börjar finna sig till rätta. Då kan det vara trevligt med en tillbakablick på hur det var att komma till Uppsala som ny student för snart två sekler sedan. I Carolinas samlingar finns det ett handskrivet manus med titeln ”Redogörelse för en lång levnad” i vilket den legendariske professorn i astronomi Gustaf Svanberg bland annat berättar sin tid som recentior och studentlivet på 1820-talet.

Sjutton år gammal, en höstdag 1819, skakade Gustaf Svanberg fram på en hästkärra tillsammans med sex andra djäknar från Linköpings gymnasium. När kärran plötsligt stannade och skjutsbonden pekade ut tornen på Uppsala domkyrka hade sällskapet rest fem dagar i streck. Just vid den plats på landsvägen från Stockholm där man för första gången kunde se tornen i fjärran hade körbönderna för vana att stanna till en stund när det kom med nya studenter. En flaska brännvin plockades fram och man skålade tillsammans för de kommande åren och studierna i Uppsala.

Bland det allra första den tidens recentiorer gjorde när de kommit till Uppsala var att uppsöka sin blivande nation och anmäla sig hos kuratorn. I Svanbergs fall var det Östgöta nation som gällde den var inhyst i det gamla förfallna orangeriet i Linnéträdgården. Efter Svanbergs visit hos Östgötas kurator konstaterar denne att han ”mottagit ett lass drängar från Linköping”.

Nästa punkt på agendan för recentiorn var att avlägga studentexamen. Det kanske kan låta konstigt, men på den tiden avlade man bara så kallad abiturientexamen på gymnasierna. Studentexamen var däremot en inledande examen vid universitetet för att fastslå att recentiorn verkligen hade de kunskaper som fordrades. Senare under 1800-talet blev studentexamen vid Uppsala en ganska fruktad tillställning med korsförhör av sex professorer under en hel dag, och långt ifrån alla klarade den. 1819 var dock studentexamen ännu mest en snabbt överstökad formalitet och Svanberg blev nästan lite besviken över att han aldrig fick möjlighet att briljera med sin goda grekiska – något han hade bespetsat sig på, då examinator för dagen var professorn i orientaliska språk Gustaf Knös.

En viktig del av undervisningen för recentiorerna sköttes av nationen. Seniorerna turades om att hålla föreläsningar för recentiorerna och rätta deras små krior. En gång i veckan hade man också latinska disputationsövningar vid vilka någon av nationens yngre landsmän försvarade en vetenskaplig tes i polemik med en senior. Mot slutet av juniortiden avlade man en så kallad nationsexamen och denna var avsevärt svårare och mer seriös än studentexamen. Nationerna strävade i början av 1800-talet efter att axla en mer formell, officiell del av undervisningen, men det var något universitet aldrig ville acceptera. Rektor var noggrann med att påpeka att nationsexamen helt saknade formell betydelse och i princip var frivillig. Nationerna försökte dock tvinga sina recentiorer till nationsexamen, och man kunde naturligtvis inte räkna med att någonsin bli senior om man inte avlade nationsexamen. Innan någon kunde få ut en slutexamen skulle nationen avge ett betyg om uppförande, flit och kunskap för vederbörande till rektor, och detta blev ett utmärkt påtryckningsmedel. Utan nationsexamen ansågs sig nämligen flera nationer inte i stånd att avge detta betyg.

Att hitta ett trevligt krypin till rimligt pris att bo i var nog lika svårt för den tidens recentiorer som för dagens. Svanberg lyckades dock tillsammans med en kamrat hyra en dubblett hos en skräddare på Dragarbrunnsgatan, för vilken de betalade tretio kronor per termin. Ett typiskt studentrum hade en säng, ett litet bord och en pall. På pallen lade man sina ombyteskläder och ett lakan över för att hålla dem rena. På de flesta studentrum fanns även en kista med mat hem ifrån. Svanberg hyrde dessutom för tre kronor per termin en ranglig gammal soffa, men detta måste betraktas som lyx.

En vanlig dag hos Svanberg började 4 på morgonen när städerskan kom med frukost bestående av kaffe, skorpor, och havresoppa. Hur fattig man än var hade så gott som alla studenter en städerska, gemenligen kallad ”städet” som både städade och lagade frukost. För denna service betalde Svanberg 1/4 skålpund kaffe och 1/2 skålpund socker i veckan. Middagen, som kunde vara fläsk eller sill med rovor och potatis och med en bit bröd och ett glas mjölk, abonnerade man på i en köksinrättning och för detta betalade man runt fyra kronor i månaden. I regel avåt man maten hemma på sitt studentrum och hade då en anställd hämtpojke som sprang och hämtade maten. Många studenter höll sig även med en putspojke, som putsade skor och skötte annan persedelvård. Svanberg klagar i sina memoar över hur torftig och snålt tilltagen maten var och hur han ofta var hungrig. När svälten blev för svår gick han ibland på krog för att äta en riktig kötträtt och dricka ett glas ölost till. Ändå var det inte helt ovanligt att de fattigaste studenterna abonnerade på middag två och två, för att dela kostnaderna – men då bara fick en halv portion var. Svanberg är inte den enda av den tidens memoarförfattare som berör den utbredda hungern bland studenterna, och det vimlar med skämt och anekdoter om mat i den sorts litteratur. När man är hungrig inbillar man sig lätt att man kan äta hur mycket som helst och en vanlig förströelse bland studenterna var att ordna vadslagning om just detta. Man slog vad om att man kunde äta en orimlig mängd av viss rätt och lyckades man betalde kamraterna för maten man just ätit. En gång hade en kamrat till Svanberg slagit vad om att han kunde äta tjugo stycken ägg. När han hade lyckats med detta blev han dock rädd att den som skulle betala äggen skulle bli ledsen, och för att muntra upp honom åt ha ytterligare ett ägg men rått och med skalet på.

Studierna var på denna tid ytterst fria. Professorerna höll i regel föreläsningar i sina ämnen någon gång i veckan, men dessa var helt frivilliga, och ofta inte särskilt besökta. Svanberg påpekar att föreläsningarna sällan var särskilt lyckade och till någon större praktiskt nytta för studenterna och han tillhörde det flertal som oftast satt hemma och läste istället. Den första större egentliga examen, som han som ny student kunde se fram mot var ett förberedande prov kallat ”pro exercitio”. Det innebar att man skrev en liten uppsats man sedan disputerade på. Nu var det emellertid sällan någon student skrev uppsatsen själv, utan istället betalde man någon professor att skriva uppsatsen åt en. Svanberg köpte sin uppsats av professor Knös för tjugo kronor. Knös uppsatser, som i dagligt tal kallades ”kortbyxor” var uppskattade då de var så korta. Studenterna förmodades trycka och ge ut uppsatserna och Knös kortbyxor var de som hade de lägsta tryckkostnaderna. Det kan förefalla underligt för dagens studenter att professornarna spökskrev uppsatser på detta vis, men det ansågs vara en helt legitim inkomstkälla för en lågavlönad professor som kanske bara tjänade 65 tunnor säd om året. (Linnélärjungen Thunberg hann skriva och sälja 293 doktorsavhandlingar åt sina studenter – föredömlig handledning!)

I likhet med dagens studenter tycks Svanberg och hans samtida, hur hungriga och fattiga de än var, alltid haft en liten slant över till sprit och förströelser. Nationssexa ordnades på Östgöta några gånger per termin och denna kostade fem kronor – alltså mer än maten för en hel månad! På sexan serverades i regel sill, oxkött och potatis jämte öl och brännvin. Efter maten ställdes det fram bålar med punsch och nyinköpta kritpipor med tobak. Vid sidan av öl och punsch var ett slags drink kallad ”Uhrbergare”, ofantligt populär på 1820-talet bland studenterna i Uppsala. Den bestod av hälften brännvin och hälften likör och serverades med en bit sockerkaka som tilltugg. Vilken likör man använde växlade och kunde till exempel vara pepparmint, körsbär eller hallon. När man gick ut ett mindre sällskap för att dricka Uhrbergare hörde det till etiketten att var och en bjöd laget runt en gång och för varje runda valde man en ny likör.