Kung Karl på besök

Uppsalabornas snikenhet och falska gästfrihet gjorde Karl XIV Johan förnärmad, och under lång tid var kungen något mindre blid i sin syn på staden. Med en vårlig picknick lyckades dock studenterna råda bot på detta.

Karl XIV Johan hade alltid en nära och varm relation till Uppsala universitet. Både hans barn och barnbarn blev ju med tiden studenter här. Redan när Jean Baptiste Bernadotte pryade som kung 1809 var han här på besök och fick då fatta beslut om att det nya universitetsbiblioteket Carolina Rediviva skulle ligga där det nu ligger. Den tidens professorer klagade på att biblioteket hamnade långt utanför staden, och att det skulle bli mycket mödosamt att gå uppför backen varje dag. På det lär Bernadotte ha svarat att det blott var bra för professorerna hälsa.

När kungen återigen påannonserade ett besök i Uppsala 1819 utbröt allmän glädjeyra, men denna övergick sakta men säkert i något man närmast skulle kunna kalla för prestationsångest. Man ville naturligtvis göra mottagandet så pompöst och minnesvärt som möjligt, och helst bättre än någon annan stad kunde prestera. Hela staden pyntades och man satte upp allegoriska figurer föreställande bland annat Minerva och Mars. Ett påkostat fyrverkeri anordnades, och inga kostnader skyddes när det gällde mat och underhållning. Eftersom kronprins Oscar den terminen studerade i Uppsala visade kungen studenterna ett särskilt intresse. Tillsammans med alla studenter gick han till fots runt om på gatorna för att se den illuminerade staden. På kvällen var också alla professorer, alla kuratorer och två vanliga studenter från varje nation bjudna på middag med kungen.

Nu fick dock det pompösa mottagandet av kungen 1819 ett snöpligt slut, vilket ledde till att Uppsala närmast föll i kunglig onåd för 15 års tid. Besöket hade naturligtvis kostat ofantliga summor men dessvärre hade man inte innan kommit överens om vem som skulle betala kalaset. Stadens nomenklatura med landshövding Kraemer i spetsens menade att Uppsala stad naturligtvis skulle stå för kostnaderna, eftersom det var staden som kungen besökte. Detta skulle i förlängningen innebära att det blev det vanliga folket och stadens borgare som stod för fiolerna i form av en extra skatt. Mot detta opponerade sig stadens befolkning högljutt. Även om det var staden Uppsala kungen besökt, så var det ju Kraemer och klicken runt honom som beställt all grannlåt och underhållning. Inte hade heller borgarna eller stadens vanliga befolkning fått vara med på någon middag i Riddarsalen. Skulle någon stå för notan, så borde det bli landshövding, ärkebiskop, rektor, professorer och de övriga i Uppsalas maktelit, som verkligen hade smörjt kråset och träffat kungen. Handlare och leverantörer stod på kö för att få betalt, och saken drevs så till sin spets att landhövdingen och staden hamnade i rådhusrätten. Staden förlorade, men saken drevs vidare från instans till instans och när slutligen Svea hovrätts dom överklagades hamnade saken hos kungen själv för avgörande. Man kan föreställa sig att kungen kände sig förgrymmad. Det borde vara en självklar ära att gästfritt ta emot kungen. Nu stod det dock klart för honom att ingen i Uppsala egentligen hade lust att betala för hans besök, och då kände hans sig förmodligen inte längre fullt så välkommen i Uppsala. Han gav också Uppsalaborna en tämligen utstuderad knäpp på näsan. I stället för att besluta att den ena eller andra parten skulle betala, så tog han själv och betalade alla räkningar ur sitt eget apanage.

Efter denna episod var relationen mellan kungen och Uppsala något frostig och det skulle dröja många år innan han åter igen förärade staden ett besök. De som slutligen fick kungen att falla till föga var Uppsalas studenter. Våren 1834 tyckte man bland studenterna att det var skandal att kungen inte varit i Uppsala på 15 år. För att göra slag i saken beslöt man sig för att bedriva lite lobbyverksamhet på Skokloster, där en av kungens närmaste män, hans excellens Brahe årligen firade minisemester över pingsten. En stor skara studenter rustade till picknick och under jubel och sång drog vagnarna iväg i vårvärmen söderut mot Skokloster. Framåt aftonen kunde man sikta det vita slottet, och då stämde man upp i sång och leverop för att hylla den förvånade Brahe. Han hade för en gångs skull tagit av sig sin guldsmidda uniform, var ledigt klädd och hade ställt in sig på att fira en lugn semester, men studenternas hyllningar rörde honom och champagne och punsch kommenderades ut från slottet. I flera timmar festade Brahe med studenterna. Man sjöng sånger i vårkvällen höll tal och utbringade skålar. När det var tid för uppbrott skulle en student vid namn Unonius hålla tal till värden för att tacka för gästfriheten. Mot slutet av talet tog Unionius mod till sig, och bad Brahe, som ju stod kungen mycket nära, att till kungen framföra en försäkran om Uppsalastudenternas underdåniga kärlek och vördnad. Talet kom att ses som en informell inbjudan, och blott några få dagar efter pingst kom underrättelsen från hovet om att kungen hade för avsikt att omgående besöka Uppsala.

Utanför Stureporten hade studentsångarna ställt upp sig för att ta emot kungen. Man skulle sjunga när ekipaget kom längs nuvarande Dag Hammarskölds led och in genom Stureporten mot slottet. Det var en utmärkt placering, men olyckligtvis hade även stora delar av resten av Uppsalas befolkning kommit på detta. När kungens vagnar sågs på långt håll var människosamlingen enorm och fullt kaos rådde. I trängseln trasades studentkören sönder helt och sångarna tappade kontakten med varandra under villervallan. Man gjorde ändå tappra försök att sjunga, men snart tvingades man ge upp när basar och tenorer maldes samman i det allmänna tumultet. Revansch fick man dock senare på kvällen. Under middagen samlades alla sjungande studenter ute på Slottsbacken och ställde upp sig i en stor fyrkant. När middagen var avslutad kom kungen ut på trappan och hälsade på studenterna som stämde upp i sång - säkert sjöngs den då omåttligt populära Svearne fordomdags drucko ur horn.

Kungen var fyra dagar i Uppsala, och det var naturligtvis mycket han skulle hinna med - allt från högmässa i Domkyrkan till mjöddrickande på Uppsala högar. En viktig punkt på programmet var universitetet och studenterna. Hela akademistaten och alla nationer ställde upp vid Gustavianum för presentation. Den färgstarke matematikern och tillika Rector Magnificus Jöns Svanberg höll tal och till mångas förskräckelse var det på svenska. Kungens svenska var skral, och det var kutym att alltid använda franska när an riktade sig till kungen i tal. Detta vägrade dock Svanberg och sade "En svensk rektor som ska presentera sitt universitet talar landets språk!". Därefter presenterades nationernas olika inspektorer för kungen, och dessa presenterade i sin tur alla nationsmedlemmar med namn och titel. En och en defilerade de förbi kungen och bugade.

Vid kungabesöket fyllde naturligtvis studentbeväringen en viktig roll. På den tiden gjorde alla studenter i Uppsala värnplikt i studentbeväringen, för att i framtiden kunna fungera som reservofficerare. Tiden i beväringen blev ofta en sorglös men innehållslös sommar när man marscherade fram och tillbaka över Polacksbacken, idkade kottkrig och hade backanaliska orgier i gräset utanför Eklundshov. Nu fick de dock en verklig uppgift att ta sig an, nämligen att gå högvakt på Slottet, bilda häck vid korteger och stå post utanför tamburen till kungens rum. Detta förefaller de ha skött med all heder, för innan kungen skulle åka från Uppsala beordrade han landshövdingen Kraemer att alla i studentbeväringen skulle dekoreras med en medalj med Hans Maj:t Konungens bröstbild. Vid medaljutdelningen exekverad av Kraemer kom den högtidliga stämningen emellertid att brytas av ett stilla fniss som sakta övergick till kvävda skratt allt medan medaljerna delades ut. På medaljen var nämligen en bild på två oxar, och saken hade en enkel förklaring. Det var visserligen lätt för kungen att kommendera Kraemer att dela ut ett stort antal medaljer med kungens bröstbild, men var skulle Kraemer ta medaljerna ifrån i all hast? Nu råkade han lyckligtvis ha ett större förråd med Svenska Lantbruksakademins medaljer och hellre brödlös än rådlös var det dessa han dekorerade studenterna med.