Vexationes novitorium

Stormaktstidens brutala och burleska depositionsceremoni med vilken nya studenter, utstyrda i åsneöron, kohorn, galtbetar, säckväv och aska, och plågade med tång och yxa och stränga förhör, mottogs vid akademin är väl känd och har tidigare skildrats i Ergo. När väl depositionen var avklarad, när de stackars delinkventerna hade slagits, skymfats och pressats på pengar, för att slutligen upphöjas till fria akademiska medborgare, så var det dock tyvärr en aning tidigt för dem att dra en suck av lättnad. Att av depositorn döpas till liberi studentiosi innebar inte slutet på pennalismen, inte heller början på slutet, utan blott slutet på början av allt lidande. Mycket blod, svett och tårar, och framförallt pengar återstod att lämna i tribut innan penaltiden, tiden då man skulle pennaliseras, var över.

Efter depositionen blev de nya studenterna förvisso liberi studiosi, men blev tvungna att under några månaders tid bära långa svarta kappor och slokhattar, och förbjudna att bära värja och sporrar. Under penaltiden ålåg de dem dessutom att träget uppvakta sina äldre landsmän och visa dem vördnad och ovillkorlig lydnad, vinnlägga sig om ett nyktert, stadigt och anspråkslöst levnadssätt, avstå från dyrbara dräkter, troget uträtta allehanda ärenden, och med välvilja mottaga tillrättavisningar. Tyngst för de flesta var emellertid alla stora utgifter, alla mutor och dyra krogräkningar förknippade med penaltiden. Redan samma kväll som depositionen hade gått av stapeln förmodades penalerna bjuda hela sin nation på cornutöl. Begreppet kommer från det latinska ordet för horn och syftade på de kohorn delinkventerna tidigare på dagen burit. Man höll vanligen till hos någon av stadens gästgivare och åt och drack så mycket man orkade, och rökte tobak så det bolmade, allt på den stackars penalens räkning.

Vid sidan om cornutölen vidtog en mer systematisk pungslagning, gränsande till rent rått rån, av den nye. Penalen hade nämligen att betala så kallade tvagningspengar (nummos balanares) till den äldre kamraterna; begreppet härstammade möjligen från den vattenbegjutelse av delinkventen, med vilken depositionen avslutades. Det belopp var och en hade rätt att kräva av penalen berodde på hur gammal i gården man var. Nationens juniorer krävde i regel två mark var, men seniorerna krävde efter antal år vid akademin. Långt ifrån alla nykomna hade pengar till detta, och det var inte omöjligt att de redan på cornutölen hade bränd de tillgångar de fått med sig från föräldrahemmet, som var tänkta att räcka läsåret ut. När en penal inte kunde eller ville betala sina tvagningspengar så gastade alla landsmän "Baah, baah, baah, baah!" så fort han dök upp, vare sig det var krogen, på stan, i akademin eller annorstädes. Dessa skränande "baah" gjorde honom inte bara till åtlöje utan tjänade även till att påminna honom om de balanares, han ännu inte betalt.

Efter några månader som penal drog det ihop sig till ytterligare en kostsam drabbning på krogen när penalen skulle bjuda på chophoteria eller penalöl. Den nye landsmannen steg då i graderna något till titulum penalitatis, och då återstod blott ett supargille till för nationen på penalens kostnad i samband med absolutionen, det vill säga upphöjningen från penal till junior vid nationen. Innan penalen kunde absolveras måste han dock från var och en av landsmännen få ett personligt utlåtande om att han verkligen följt de regler som gällde för penaler och därigenom gjorts sig värdig att bli landsman. Här torde det ha varit upplagt för såväl ytterligare utsugning som näps av penaler som inte varit lyiga nog.

Nå, fogade sig verkligen alla novitier i detta grymma och kostsamma penalsystem? Det fanns ett uttryck att "novitien kunde absolvera sig själv", alltså slänga sin kappa, klä sig i sporrar och hatt och beväpna sig med värja, utan nationens goda minne. Det hände också under stundom att modiga och frihetsälskande studenter gjorde detta, men följden blev i regel trakasserier, ren misshandel och utanförskap resten av tiden vid akademin.

Hur såg man då på denna tradition från universitetets och myndigheternas sida? Den juridiska termen vexationes novitiorum är ofta återkommande i akademiska konsistoriets protokoll, och innebar rätt och slätt att äldre landsmän givit penaler stryk. Flertalet medlemmar i konsistoriet hade själva varit studenter i Uppsala, vilket möjligen gjorde dem något benägna att se mellan fingrarna när penaler läxades upp. Ett visst uns av rättspatos hade de dock, och kom därför ofta att stå på novitiernas sida.

Låt oss avsluta med ett belysande utdrag ur protokollet från den 9:e november 1681. Det är de tre novitierna Olai Timell och bröderna Andreas och Asmundus Kekingii från Västgöta nation, som till konsistoriet inkommit med klagomål på de äldre landsmännen Olaus Flavonius och Jonas Fyrman. Novitierna blev kallade en oktoberkväll att infinna sig på en krog vid Islandet med order om att "skänckia i för någre studenter". Om novitierna verkligen hörsammade uppmaningen och bjöd studenterna, framgår inte av protokollet, men det är möjligt att det nekade, för den uppenbarligen något sadistiskt lagde Flavonius ägnade 8 timmar, från klockan 6 på kvällen till 2 på morgonen, till att örfila novitierna så att "näsa och mun stod i blod". Emellanåt tvingade de novitierna att stå på stolar och dricka varandra till och "bäst wij drucko, drogo de stolen undan oss, så att wi föllo i golfvet och slogo oss illa." I sin nit att fostra sina yngre landsmän roade sig Flavonius även med att dra dem runt omkring på golvet i håret. När den stackars Asmundus klagade över "blånadt i ryggen" kommenderade Flavonius honom i ett ögonblick av kreativ ondska att med krita rita en kvinnokropp på golvet, som han sedan tvingade Asmundus att kyssa, omfamna och symboliskt våldta. Här var måttet definitivt rågat för konsistoriet, som dömde Flavonius till 1½ års relegation.