Promotionen

För någon vecka sedan vaknade säkert många av Ergos läsare av kanonskott sju på morgonen. Det var kungliga Kopparbergs artilleriregemente som sköt salut vid Slottet. Saluten utgjorde inledningen på promotionshögtiden då drygt 90 nyblivna doktorer fick mottaga sina diplom efter avslutad forskarutbildning.

Det är vid promotionen man får rätt att titulera sig doktor och bära hatt och ring. Sedan flera årtionden har dock inte längre promotionen någon formel betydelse. Den som av en eller annan obskyr anledning inte vill promoveras har rätt ansöka om att få bli så kallad promotionsvägrare. Man har då samma formella meriter efter avlagd doktorsexamen som en promoverad doktor, men ingen titel, hatt och ring.

Promotionen är universitets viktigaste och mest traditionstyngda högtid, och sker än idag till stora delar på samma vis, med samma ritualer och insignier som under 1600-talet. Redan Linné klagade på att promotionen var en föråldrad företeelse, som borde dammas av och moderniseras.

För promovendi, alltså de blivande doktorerna, börjar festligheterna kvällen innan med en kransbindningsfest. Man går igenom ritualen, provar lagerkransar och tar ett glas sherry. På promotionsdagens morgon skjuts salut och klocka tolv inleds högtiden i aulan. Processionen in i aulan är ett pampigt skådespel med rötter i 1600-talet. Den handlade ursprungligen om att manifestera makt och rangordning. Först kommer studenternas marskalk, nationernas fanbärare och kuratel och därefter promotionsövermarskalken som leder in promotorer och promovendi. Därefter kommer kursor och pedeller, som ursprungligen fungerade som ett slags ordningsvakt – numer är det dock bara beväpnade med två silversprior från tidigt 1600-tal. En bit efter i en andra avdelning kommer sedan rektor, professorer och övrig akademistat. Själva promotionen sker fakultetsvis och ända fram till 1935 hade de olika fakulteterna helt enskilda promotioner. Varje fakultet har en egen promotor som utför promoveringarna. Promovendus, alltså den som ska promoveras, leds symboliskt upp i en kateder som ska symbolisera Parnassen, för att där mottaga hatt eller krans av promotorn. Den nypromoverade doktorn leds sedan "över Parnassen" ned på andra sidan för att få sitt diplom.

Om promotionerna under universitetets allra äldsta historia vet vi föga, men möjligen skulle en teologie doktorspromotion kunnat ha ägt rum så tidigt som 1488. Den fösta kända, väl dokumenterade promotionen gick av stapeln den 22:a januari 1600, några få år efter universitets återuppståndelse. Man höll till i den stora salen i den så kallade Academia Carolina – det långa stenhus längs Domkyrkans sydsida som under tidigt 1600-talet fungerade som universitetets huvudbyggnad. Detta var i ett avseende en tämligen märklig tillställning, nämligen den första och enda dubbelpromotionen i universitets historia. Professor Gothus, som var promotor, promoverade först 15 kandidater till baccalaurei, genom att kröna dem med kransar. Tyvärr var det för kallt i januari, för att det skulle vara möjligt att ordna fram riktiga kransar av lagerblad, så man använde istället den vintergröna örten vinruta. Omedelbart därefter anhöll promotor om tillstånd från prokanslern, tillika ärkebiskopen att få gå vidare i ceremonin med sju av de nyss utnämna baccalaurei och promovera dessa till magistrar, varefter kransarna kompletterades med lilafärgade hattar.

I äldre tider skiljde man mellan den filosofiska fakulteten och de tre så kallade högre fakulteterna vilka var den juridiska, den medicinska och, finast av dem alla, den teologiska. Efter sex års studier kunde man promoveras till magister vid filosofiska fakulteten och fick då formell rätt att undervisa vid universitetet. Därefter kunde man gå vidare och promoveras till doktor vid de högre fakulteterna, men detta var ytterst ovanligt. Det är värt att notera att professorerna sällan själva uppnådde doktorsgraden, och i de fall de gjorde det avlades den ofta vid något utländskt universitet. Under 1600- och 1700-talen hölls bara ett fåtal promotioner vid de högre fakulteterna. Mest känd är den högtidliga teologiska promotionen 1617. Hela promotionen var en renodlad statsakt i samband med Gustav II Adolfs kröning och det var också kungen som hade rätt att föreslå vilka som skulle upphöjas till doktorsvärdighet. Ända fram till 1900-talets början hade för övrigt kungen rätt att själv utse doktorer i teologi. Det var inte heller en professor utan rikskanslern själv som agerade promotor, och de som promoverades 1617 var två biskopar och två hovpredikanter utan egentlig anknytning till Uppsala. Först 1872 promoverades den första filosofie doktorn, och den titeln kom med tiden att ersätta den gamla magistergraden. Skillnaden mellan fakulteterna avspeglar sig än idag i det att filosoferna promoveras med lagerkransar, medan doktorerna vid de högre fakulteterna promoveras med hattar – sedan 1935 har dock filosoferna rätt att bära doktorshatt efter promotionen. Den ursprungligen lilafärgade doktorshatten har med tiden ersatts med svart.

I äldre tider fanns en för dagens läsare kanske något udda tradition att rangordna promovendi. Den etablerades redan vid de allra första promotionerna på 1600-talet och kom delvis att överleva enda till 1875. Fakultetens professorer hade en omröstning om vilken av de blivande doktorerna som var den mest begåvade och denne fick titeln "primus" och fick gå först bland promovendi. Den näst bäste fick titeln "ultimus" och fick gå sist i processionen. Sedan rangordnades alla promovendi genom fortsatt omröstning så att den tredje bästa kom efter primus och den sämsta av alla kom näst sist före ultimus. Primus och ultimus sades hamna i "hedersrummet" medan den stackare som kom näst sist och var allra sämst sades hamna i "åsnerummet". Stormaktstidens bullriga, råbankade studenter var tvivels utan av ett härdigare släkte än dagens ungdomar, men det kunde ändå bli ganska tungt att hamna i åsnerummet. I början av 1670-talet begick faktiskt en nybliven magister, som utsetts till den allra sämsta, självmord strax efter promotionen. Detta ledde 1679 till en av de märkligaste promotionerna i universitets historia. För att slippa utpeka vem som var sämst intågade promovendi i två cirklar med enbart primus och ultimus utmärkta. Därefter stod promotorn inne i cirklarna och promoverade lite slumpmässigt åt höger och vänster, för att ingen skulle känna sig särskilt utpekad. Sedan dess har inga fler självmord inträffat i samband med doktorspromotionen och idag ses denna högtid som en ljus och högtidlig avslutning på unga forskares doktorandstudier.