Nationernas äldsta räkenskaper

När nationerna i Uppsala grundades under andra hälften av 1600-talet så fungerade de framförallt som ett slags kombination av pantbank och försäkringsbolag. Man lånade ut pengar mot ränta och pant och för förtjänsten betalde man sjukvård och begravningar för landsmännen.

I centrum för den tidiga nationen stod fiscus – kassakistan. Ordet fiscus kommer ursprungligen från en flätad korg att plocka oliver i, men i Uppsala var det en rejält tilltagen kista med dubbla lås, och kurator och inspektor bar var sin nyckel. Detta var ju långt innan såväl postgiro som Internet, så kistan innehöll nationens samlade medel i kontanter och panter. Stadigvarande nationslokal skaffade man sig först flera hundra år senare och fiskus fick därför i regel stå hemma hos nationens inspektor.

De ursprungliga syftena med nationskassan var de bästa. Man samlade pengar för att kunna hjälpa de landsmän som var sjuka och fattiga, och då studenter dog under studierna var det nationen som sörjde för begravningen; att frakta kroppen åter till hembygden var alldeles för dyrt och tidskrävande. Nationskassan var även till för de studenter som på ett eller annat sätt råkat i ekonomiskt trångmål. Mot pant kunde man snabbt och enkelt få låna mindre summor ur nationskassan för att hanka sig fram. Nationernas kassaböcker från den här tiden är också fulla sida upp och sida ned med noteringar om olika panter för mindre lån, som lämnas i fiscus – det är kläder, böcker, tenntallrikar, ljusstakar, sablar, en grön klänning, smycken, ja allt möjligt lösöre. I regel skulle lån mot pant inlösas inom sex månader men det kunde ofta vara svårt för nationen att driva in sina fordringar. Värmlands nations kassör konstaterar uppgivet 1680 att nationen har fordringar på 291 daler som man helt saknar hopp om att återfå och att dessa därför är "fåfängt att sättiat [sätta det] i raderna". När inte lånen kunde återbetalas såldes naturligtvis panten. Om pengarna försäljning gav då inte täckte lånet så var det nationens kurator som fick stå för mellanskillnaden – det var ytterst han som var ansvarig för att panttagandet hade skett till rätt värde. Då försäljningen gav mer pengar än vad som lånats på panten gick dock överskottet tillbaka till låntagaren. Mot slutet av 1600-talet kom det faktiskt en kunglig förordning som sade att studenterna i Uppsala inte fick pantsätta sina gångkläder och läroböcker, om syftet var att köpa rusdrycker.

Att låna ut mot pant och viss ränta var naturligtvis ett sätt för nationen att dryga ut kassan, men man såg ändå till att ha en rejäl soliditet, för att vara rustad när det verkligen behövdes. Värmlands nation hade till exempel skrivet i sina stadgar att summan kontanter i fiscus aldrig fick gå under 100 daler kopparmynt. Altruismen sträckte sig även utanför skaran av egna landsmän. Man donerade pengar till allebhanda nödlidande och fattiga i Uppsala, till blinda och till brandoffer. Rörande var den oegennytta och människokärlek Gotlands nation visade 1697. Trots att nationen för tillfället var helt pank, spottade Gotlänningarna i nävarna och beslutade donera medel till "liivs upphälle" åt fattiga i Uppland, och i brist på pengar lånade nationen själv mot pant för att kunna bistå.

Människor är dock människor, och där det finns socker, dit kommer flugorna. Den kamerala friheten i bokföringen skulle antagligen ha fått en moden revisor att förvånat höja på ögonbrynen, och helt klart tycks det ha varit legio att de seniora landsmännen, stundom helt ogenerat, berikade sig på nationskassan. Otaliga är berättelserna om hur hela nationskassor försvunnit efter några rejält blöta krogrundor. 1656 klagade Västmanlands nations junior till och med till rektor på att deras seniora landsmän supit upp eller förskingrat nationskassan. På Värmlands nation upphörde man helt att föra kassabok under 1680- och 90-talen och lät pengarna strömma mellan hand och mun, mer på känsla.

Med kassaboken har man annars uppenbarligen varit mycket aktsam, ty då andra dokument och ägodelar från nationerna första tid sedan länge är förkomna finns i regel kassaboken kvar. Kassaboken blir därför den urkund för många nationer som allena vittnar om den allra äldsta tiden. Ett sådant vittnesbörd kan tyckas både torrt och magert, men ur kolumnerna med debet och kredit, får vi ändå en god inblick i nationernas allra äldsta tid. Vi ser hur många betalande medlemmar man hade och hur det gick framåt för dem i studierna. Vi läser mellan raderna om det armod som rådde och hur man hankade sig fram på magra lån. Vi kan även följa nationen verksamhet under läsåret med landskap, konvent och andra sammankomster. Då nationskassan vanligen bestred utgifterna för konvent får vi även en värdefull och intressant inblick i kosthåll och alkoholkonsumtion på stormaktstidens nationsfester. I Västmanland-Dala nations kassabok kan vi till exempel läsa om konventet 1689 då man kalasade på bland annat 1100 liter öl, 150 liter vin, 200 citroner, 1380 valnötter, lax och sillsallad. Räkenskaperna lämnar även andra spännande upplysningar om detta konvent som möjligen kan låta oss ana något av den uppsluppna stämning som måste ha rått – bland övriga expenser på konventet bokförs bland annat 141 sönderslagna glas. På ett samtida konvent i Södermanland nations regi tar man även upp sönderslagna slagbord, pinnstolar och fönster som en fullt naturlig kringkostnad vid konvent.

När det gällde att taxera nationens egna medlemmar, och då i synnerhet de yngre av dessa, uppvisade man en fiskal uppfinningsrikedom som hade fått en modern finansminister att häpna förtjust. Inskrivningsavgiften var naturligtvis den första i en lång rad avgifter som drabbade den nye studenten, och den låg i regel på runt 10 daler kopparmynt, vilket alls inte var någon struntsumma. Vissa nationer till exempel Smålands hade en progressiv inskrivningsavgift som började vid 2 daler för fattiga bondsöner och sedan ökade i takt med studentens välstånd och samhällsställning. Den nyinskrivne var sedan under penaltiden tvungen att betala olika avgifter till sina äldre landsmän för att inte bli alltför trakasserad, och när studierna sedan kom i gång på allvar började avgifterna till nationen att dugga tätt. Det var "pro disputatione", "pro discipules", "pro conditione", "pro honoribus academicis" och "pro honore magisterii" – alla olika avgifter kopplade till olika steg i utbildningen. För att ytterligare dryga ut nationskassan betalade studenterna ett otal olika bötesstraff, till exempel när de väsnades allt för mycket på nationssammankomsterna, vilket enligt bokföringen understundom hände. De gånger man reste hem till sin hembygd blev man tvungen att betala "pro felici reditut" vid återkomsten till Uppsala, och när studierna slutligen var klara betalade man en sista avgift "in memoriam" när man lämnade nationen. Det skulle vara "en liten penning allt efter personens egenskap", men gissningsvis hade studenten vid det här laget redan hunnit trötta på alla avgifter, för noteringarna i kassaböckerna om denna avskedsgåva är påfallande få.

Den största innovationskraften när det gällde att dryga ut nationskassan visade emellertid Gotlands nation. "Som det var klent ställt med kassan" beslöt nationen efter förslag från kurator att spela på lotteri. Man skrapade på kistbotten och inköpte 22 lottsedlar för 33 daler kopparmynt i Lazarets Lotteri i Stockholm. 21 av lotterna var nitlotter, men den 22:a utföll med en vinst på 6 daler. För denna vinst köpte man ytterliga fyra nitlotter, så att man till slut hade förlorat allt. Året därpå föreslog samme kurator att Gotlands nation återigen skulle göra ett försök att mångfaldiga sin nationskassa med benäget bistånd från fru Fortuna, men denna gång tycks han inte ha fått landskapets gehör.