I nöd och lust

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 11-2001

En av frihetstidens stora skandaler och glädjeämnen i den Uppsaliensiska ankdammen var det udda äktenskapet 1726, och den efterföljande processen, mellan akademisekreteraren Anders Norrelius och biskopsdottern Greta Benzelia.

Fröken Benzelia var blott 18 år men trots sin unga ålder och goda börd förde hon ett liv som ett samtida vittne i en härlig underdrift betecknade som ”något yppigt och fritt”. Bland studenterna hade hon ständigt en stor skara beundrare som uppvaktade henne och med dessa var hon ute nätterna igenom och rumlade, söp, spelade kort och hittade på allehanda upptåg. Även om Greta hade gott om eldiga älskare tillhörde knappast Norrelius denna skara. Norrelius var en ungkarl runt 50 år. Han var en skinntorr och dammig pedant med österländska språk som sitt stora intresse och kollegan Linné kallade honom en ”träbock”.

Man kan fråga sig hur det var möjligt att ett så omaka par gick till altaret tillsammans. Även på den tiden ställde sig de flesta frågande till den stora diskrepansen i temperament och ålder. Vad Norrelius bevekelsegrunder anbelangar så tycks dessa i första hand varit av karriärtaktisk natur. Tilldelningen av de fåtaliga och åtråvärda professorstjänsterna gick till stor del på kontakter, och då var det onekligen en tung merit att vara ingift i familjen Benzelius vars kotteri hade den reella makten vid Uppsala universitet. Man kan naturligtvis inte heller utesluta att den intorkade gamle akademisekreteraren närde en förhoppning om att den trettio år yngre hustrun skulle sätta en viss erotisk guldkant på ålderdomen. I sådana fall var det en förhoppning som skulle komma på skam. När det gäller Greta Benzelias bevekelsegrunder så var dessa om möjligt än mer krassa. Att vara ute och rumla på nätterna och kurtisera studenter tycks ha varit själva meningen med livet för fröken Benzelia, men hennes far hade blivit biskop i Göteborg och planerade tråkigt nog att flytta dit med familjen. I ren desperation för att slippa flytta från Uppsala och studenterna bestämde sig Greta för att gifta sig, och det var Greta själv som lade ut sitt garn och lockade Norrelius att fria. Med hennes tonårsperspektiv måste den grånade akademisekreteraren verkat ha stått på gravens rand föga i stånd att tygla henne, och som husfru i eget hem räknade hon med att ha fria händer att fortsätta sitt lössläppta nattliv med studenterna. En komplikation som möjligen var lika oväntat som ovälkommen för Greta Benzelia uppstod redan på bröllopsnatten då det visade sig att Norrelius räknade med att dela säng med henne. I konsistoriets protokoll från den efterföljande rättegången finns en mustig och detaljrik skildring från bröllopsnatten avgiven av Norrelius. Brudens mor biskopinnan Benzelia förde in Greta i kammaren till brudsängen och brudgummen läste välsignelser över sig själv och bruden. När han efter välsignelserna mer handgripligen skulle skrida till verket visade sig bruden ”ej allenast ganska ohjärtlig utan ock fräck, bister och kallsinnig”. Mellan raderna i konsistoriets protokoll framgår att äktenskapen aldrig blev fullbordat, varken bröllopsnatten eller någon senare natt. Även om Greta givit sig in i äktenskapet tämligen tanklöst och naivt, kan man inte låta bli att känna en viss sympati för henne. Inför konsistoriet vittnar hon om att hon redan från början kände vämjelse för Norrelius och denna vämjelse gjorde henne från bröllopsnatten utan säng och sängkammare. De första veckorna efter bröllopet gick hon varje kväll hem till sitt föräldrahem för att sova och därefter sov hon ofta på golvet i pigkammaren, vilket irriterade Norrelius ytterligt. Han klagade över att hon ”vräker sig på i pigsängen [och] på golvet och ligger hos slynor”.

På sätt och vis var dock Gretas strategi framgångsrik. Redan dagen efter bröllopet hade hon åter en svärm av beundrande studenter omkring sig, och trots äktenskapet fortsatte hon till synes helt ogenerat sitt vilda leverne. Var och varannan natt under våren 1727 var hon ute med olika studenter, kurtiserade, spelade kort och söp medan Norrelius låg hemma i den äktenskapliga sängen och gnisslade tänder. Hela tiden tycks Greta ha haft stöd från sin mor biskopinnan som mest ansåg att det handlade om att Greta skulle får ”rasa av sig” lite medan hon ännu var ung.

Inte behövde hon gå särskilt långt heller. Norrelius som hade ett hus som sträckte sig hela vägen från Stora torget ned till Fyrisån hyrde ut rum på andra våningen till studenter, så för Greta var det bara att gå en trappa upp när hon ville förlusta sig. Den första större skandalen av flera inträffade i maj 1727, när de bara hade varit gifta i fem månader:

Mitt i natten vaknar Norrelius av buller från en kammare uthyrd till en student vid namn Ekman, och fattar genast misstanke, då han vet att Ekman för tillfället är bortrest. Han smyger runt i huset och söker efter sin maka, övertyga om att det är hon som är tillsammans med någon i Ekmans rum. För att ha ett vittne på otukten med sig väcker han en kyrkoherdeänka, som bor intill, men hon vägrar att följa med. Inte heller vill änkans piga eller någon annan följa med och tillsist tar Norrelius mod till sig för att, beväpnad med en hammare, själv gå upp och kontrollera vad som händer på Ekmans rum. Klockan har då hunnit bli fyra på morgonen. Det visare sig dock att Ekmans rum är låst med två lås. För att lura de som är i rummet går då Norrelius ned till sin sängkammare och stänger dörren med en ljudlig smäll och strax efter kommer Greta springande ned från Ekmans rum. Norrelius rusar då med hammaren i högsta hugg, och Greta efter sig, upp för trappan mot Ekmans rum. När en student vid namn von Christiersson dyker upp i dörren bankar Norrelius honom rakt i ögat med hammaren. Christiersson drar sin värja och stöter mot Norrelius, men förblindad av hammarslaget missar han och värjan går rakt in i dörrposten varefter studenten flyr.

Greta tyckte händelsen var en bagatell och så även biskopinnan som mest bekymrade sig för den stackars von Christierssons blessyr. Greta fortsatte också oförtrutet under sommaren och hösten med sitt vilda leverne och framåt senhösten kulminerade det i en flera månader lång veritabel orgie. Norrelius var nämligen bortrest till Stockholm från november till januari och Greta ensam hemma. Hon höll hov och levde runt med studenterna. Tillsammans med väninnorna Anna Stierna och Madame Rothof formade Greta ett slags frihetstidens power grrrls. De brukade rida i sporrstreck fram och tillbaka genom staden ”uti fullan fläng med rop och skrik som gemena öltokar” och från fönstren i Norrelius hus avlossade flickorna nattetid bössor och pistoler så att borgmästaren skickade ut stadsfiskalen.

Vill man ha kul underlättar det om man har gott om pengar. Norrelius som var en omvittnad snåljåp hade bara lämnat 20 daler i hushållskassan när han for tre månade till Stockholm. Det hade kanske räckt till en sparsam och dygdig husfru, men knappast till Greta. När Norrelius kom hem i slutet av januari 1728 fann han hela sitt hem helt lagt i spillror. Greta hade inte bara handlat på kredit i Norrelius namn för ansenliga summor utan även sålt en stor del av Norrelius lösöre under vintern. Hans ko var såld liksom stolar, bord och sängar, allt som var av silver, tenn och koppar och merparten av övrigt husgeråd. (Sin vigselring hade Greta redan i september betalat en krognota med.) Norrelius fick åka runt till de olika hemmen i Uppsala och försöka lösa in sina ägodelar, men allt detta blev helt enkelt för mycket för honom och han insjuknade i sotsäng när katastrofen stod klar för honom. Trots att han låg för döden valde Greta att lämna Uppsala för att bege sig till Ribbingebäck med fyra musikanter och tårtor för att roa sig. Under mannens sjukdom lät hon också en guldsmed göra fjorton stycken guldringar som hon ämnade ”skänka åt vackra pojkar”. Under hela detta skede stödde biskopinnan Greta i hennes upptåg, men när ryktena om dotterns vanartiga leverne nådde hennes far i Göteborg beslutade han sig för att hemkalla sin dotter

Vid det här laget var måttet rågat och Norrelius skrev till sin svärfar biskop Benzelius och bad om att få göra upp om en skilsmässa i godo. Detta var både ovanligt och komplicerat. Det krävdes särskilda omständigheter, till exempel äktenskapsbrott, och sedan var det kungen som slutligen skulle godkänna skilsmässan. Detta ville inte biskopen höra talas om, och man kan lätt förstå att det skulle ha varit vanhedrande för honom och hans familj. Istället insisterade han på att makarna Norrelius skulle försöka förlåta varandra och börja om på nytt. Greta skickade verkligen på hösten 1728 ett sockersött brev fullt med ursäkter, som man kan anta att hennes far dikterat. Norrelius var dock oförsonlig och det hjälpte inte att både biskop Benzelius och Gretas morbror biskop Svedberg bad honom att ta tillbaka Greta. När dessa brev kom till Norrelius hade man i Göteborg dock redan skickat Greta till Uppsala utan att invänta Norrelius svar. När Greta några dagar senare bankade på Norrelius port vägrade han att öppna och flydde istället ut genom ett fönster för att hämta akademivakten. När han kom tillbaka med vakten var inte längre Greta kvar, men hon hade brutits sig in och borta var några silverskedar, ett örngott och till och med en av Norrelius skjortor.

Nå, vart skulle då Greta bege sig. Hennes gamla föräldrahem var ombyggt till en ölkrog, och istället begav hon sig till Madame Sahlströms krog som hon våldgästade i åtta veckor trots ägarinnans vilda protester. Nätterna igenom tillbringade hon med studenter och officerare, och festade på sockerkringlor och brännvin, och på dagarna sov hon.

Vad tiden led hann verkligenheten dock ikapp henne. En skilsmässoprocess i konsistoriet inleddes 1729 och den skulle pågå ända fram till 1733. Greta yrkade på skadestånd då hon ansåg att allt var mannens fel, och under flera år såg det ut som om hon tack vare sin inflytelserika familj skulle vinna. Mitt under processen blev hon dock genant nog gravid och med detta yttersta bevis på hennes äktenskapsbrott vann Norrelius processen. Norrelius fick skilja sig och Greta förbjöds att gifta om sig innan Norrelius hade gjort det. Förutom ett mindre bötesstraff dömdes hon till kyrkoplikt tre söndagar i rad, vilket innebar att hon under hela gudstjänsten skulle stå upp på en pliktpall, bli uppläxad av prästen från predikstolen och sedan offentligt be om förlåtelse. Nu verkar aldrig kyrkoplikten ha blivit av för Greta. Ödets slump gjorde att just en av de söndagar Greta skulle ha stått på pliktpallen i Uppsala domkyrka skulle ärkebiskopen viga hennes farbror till biskop i Göteborg, som efterträdde hennes far, som blivit biskop i Linköping. För att avstyra en allt för grotesk släktträff agerade den mäktiga familjen Benzelius i kulisserna så att Greta slapp kyrkplikten.

Gretas far som med tiden blev ärkebiskop, fick många år senare den delikata uppgiften att mellan fyra ögon ta Kung Fredrik I i örat för hans ogenerade förhållande med fröken Taube. Kungen lär då ha svarat att med biskopens familjeförhållanden anstod de honom inte att föra moralens talan.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.