Sagan om herrgården

Frihetstiden var inte alltid så fri som man kanske skulle kunna luras att tro av namnet. Tiden präglades av split och hätskhet mellan de två partierna hattarna och mössorna. Det parti som för tillfället satt vid makten höll ofta det andra i schack med en maktutövning gränsande till förtryck och despotism. Även Uppsala och akademiska konsistoriet genomsyrades av schismen mellan hattar och mössor, och den slog ut i full låga i samband med valet av ny universitetskansler 1747.

I riksdagen var hattarna i majoritet, men i akademiska konsistoriet vägde mössorna över med tolv professorer mot sju, och dessa mössor lanserade nu riksrådet Samuel Åkerhielm som sin kandidat till kanslersposten. Detta uppfattades som en ren provokation av riksdagen och kungen, eftersom Åkerhielm var en av de mest kontroversiella mössorna - han hade ursprungligen varit en av förgrundsgestalterna i hattpartiet, men hade svängt politiskt till att bli den mest rabiate belackaren av hattpartiet. Hattarnas problem var nu att finna en lämplig motkandidat. Det formella kravet var att kandidaten skulle vara ett riksråd, och ur denna snäva krets var det svårt att finna en entusiastisk hattpolitiker som både var lämplig och villig att bli kansler. Ett rykte började då spridas att hattarna i konsistoriet lutade mot att föreslå tronföljaren Adolf Fredrik som sin kandidat. Nu gällde det att agera snabbt för mössorna, som inte alls ville ha Adolf Fredrik som kansler. Under kuppartade former utan någon förevarning alls trumfade mössorna igenom en snabb omröstning innan hattarna hade haft möjlighet att föreslå Adolf Fredrik formellt. Hattminoriteten begärde bordläggning, men detta avslogs raskt, och i stället skrev majoriteten ett anställningsavtal och skickade till Åkerhielm, som förklarades vederbörligen tillsatt.

Nu blev hans majestät konungen mäkta förgrymmad. Dels hade konsistoriet tydligt demonstrerat att man inte gillade Adolf Fredrik, vilket snarast kan betecknas som ett slags sofistikerat självmordsförsök. Dels hade man tagit sig friheten att tillsätta en kansler, trots att detta tillkom konungen, och att konsistoriet bara hade förslagsrätt - man hade alltså djupt inkräktat på den kungliga myndighetsutövningen. Nu var det tid för näps och hattarna hoppade jämnfota av förtjusning. Åkerhielm skyndade sig att uppsöka Adolf Fredrik och bedyra att han alls inte gjorde anspråk på tjänsten, och helt var oskyldig till att konsistoriet försökt utse honom. Redan följande dag utnämndes Adolf Fredrik i stället. Vidare beslöt sekreta utskottet att mössorna i Uppsala skulle ställas inför rätta för bl.a. falsk myndighetsutövning. Nu kröp konsistoriet till korset. En särdeles underdånig böneskrift inkom från konsistoriet i vilken de förbehållslöst erkände allt som lades dem till last, och gjorde avbön. Konungen föll då till föga och mössorna i konsistoriet klarade sig med blotta förskräckelsen och en allvarsam varning.

I och med detta var den formella delen av affären lagd till handlingarna, men ett oväntat efterspel skulle komma. Under sommaren spreds nämligen en smädesskrift av anonym författare i Uppsala och Stockholm, som i fabelns allegoriska form, på ett för 1700-talet mycket tidstypiskt sätt, beskrev det skedda. Fabeln bar titeln "Sagan om herrgården" och herrgården var naturligtvis Uppsala universitet. De sju hattarna i konsistoriet gestaltas av sju visa och ädla hästar och de tolv mössorna av tolv tröga och dumdryga oxar. Alldeles klar är att fabelns anonyme författare hade sina sympatier hos hattarna, och syftet med fabeln var att ytterligare förlöjliga och smutskasta de redan besegrade mössorna.

Huvuddelen av fabeln ägnas åt en mycket mustig beskrivning av de 19 kreaturen i konsistoriet. Detta måste tvivels utan ha varit en mycket underhållande läsning för dåtidens studenter som i de fräna personteckningarna av kreaturens särdrag och egenheter säkert lätt kände igen sina olika professorer.

Till de ädla hästarna hörde "Svarten" (Celsius) som beskrivs som något gammal och nu snarare en stallprydnad än en dragare. "Lissfålen" (Linné) var den häst som herrn alltid brukade åka på långa resor med, och Storgrållen (Berch) "var väl ej precis lat, ty han drog så gott han kunde, men plöjde gärna i samma och samma fåra". Professor Klingestierna hade skapat sig ett rykte såsom den som bara bytte underkläder en gång i månaden och om hans hästgestalt "Norrbaggen" sägs i fabeln att den gärna tumlade sig och sällan var ren, men att den bara tålde att ryktas en gång i månaden.

Skildringen av de dumdryga oxarna var överlag något mindre kärleksfull. "Tjuren" (Mathesius) "förstod inte annat än att äta och dricka, var fet och helt trind, samt plöjde blott när han orkade". "Storåmen" (Frodin) "råmade för all fänad utan att veta varför eller vad han råmade… lat som hin … gick alltid och idislade så att det rann om mulen. Den frusne professor Grönvall var känd för att bära ullvantar året om - även under varmaste högsommaren, och hans oxgestalt Brunte var "ett osnyggt kreatur, snaskig i båset, luden ned på klövarna, och släppte aldrig vinterluggen".

Handlingen i fabeln börjar med att gårdens gamle gode inspektor (förre kanslern Gyllenborg) dör och "rötmånaden kommer i huvudet" på gårdens boskap (akademiska konsistoriet). Då passade den illistiga fähuskatten (den hatade ärkemössan Arckenholtz) på att försöka flytta fram sina positioner. I stallet hos de präktiga och förståndiga hästarna blev katten snabbt utsparkad men i fähuset lyckas han dupera de dumma nötkreaturen. "Han strök Slugsvarten (Ullén) om halsen med sitt huvud och kittlade honom bakom öronen med sina vassa klor", och så gjorde han sedan hela fähuset sin kur. Nu träder käre far (prokanslern) in på scenen och föser ut gårdens boskap ur stall och fähus. Tanken är att de ska se sig om efter en ny inspektor. Hästarna vet vad som är bäst för dem själva och beger sig genast dit i hagen "där allehanda goda ting växte". Oxarna däremot är förblindade av kattens lister och förirrar sig och blir stående "i gyttjan till buken råmande". Då dyker den nye inspektorn (arvfursten Adolf Fredrik) upp. Allt försent inser oxarna sin dumhet och kravlar sig förläget upp ur dyn "ser under lugg och slickar på alla knutar". Hästarna däremot kråmar sig ystert och fabeln avslutas med en sensmoral levererad från hästhagen: "Si - så gick det med den dumma oxdriften, likaså går det för var och en som har starr för ögonen och intet sunt begrepp, ty den som först begynner tala innan han lärt tänka, måste sedan lära att tänka med sin egen skada."