Israël Hwasser

Ingen var likgiltig till Israël Hwasser, professor i medicin under studentromantikens glansdagar. Somliga avskydde honom, flertalet vördade och beundrade honom, och hans studenter i medicin högaktade, ja nästan avgudade honom.

Israël Hwasser började sin karriär som professor i medicin i Helsingfors, men kom till Uppsala 1827. Av vissa anses han vara den svenska medicinens fader. Av andra anses han tvärt om vara den siste som energiskt kämpade mot den nya vetenskapliga, empiriska medicinens genombrott. En sak är dock tämligen säker – vi har Israël Hwasser att tacka för att vi fortfarande har en medicinarutbildning vid Uppsala universitet. På 1820-talet växte Karolinska institutet under ledning av Berzelius fram som en allvarlig konkurrent till Uppsala universitet. Det fördes en högröstad debatt om att flytta hela universitetet till Stockholm och i vart fall flytta medicinarutbildningen till Karolinska, som stod för något helt nytt i Sverige, nämligen empirisk forskning i medicin och en praktisk, nästan hantverkarmässig utbildning, med patienten i centrum. I Uppsala sågs medicinen mer som en naturfilosofisk visionär kunskap om livets innersta väsen, och patienterna snarare störde möjligheten till kontemplation. Med näbbar och klor försvarade Hwasser denna åsikt och lyckades rädda kvar medicinarutbildningen i Uppsala.

Till Hwassers främsta meriter hörde annars att han var en utomordentligt god och uppskattad lärare och åtskilliga studenter har talat varmt om hans föreläsningar som rena underhållningen. Till den positiva bild studenterna hade av professor Hwasser bidrog möjligen även det faktum att han aldrig någonsin underkände en student i tentamen. Det berättades att han som ung professor i Helsingfors hade underkänt en student, som tog det så hårt att han blev sinnessjuk. Detta lär ha gripit Hwasser så djupt att han från och med detta bestämde sig att aldrig mer kugga en elev. Nu ska man dock inte inbilla sig att den dåligt påläste kom särskilt lindrigt undan. Kunde man inte sin läxa expedierade Hwasser en lång och synnerligen svavelosande utskällning, men när han väl fått skälla en stund, lugnade han sig alltid och godkände till sist studenten.

Israël Hwassers dygnsrytm beskrivs som något ”bizarr” av en samtida källa. I regel vaknade han inte förrän vid tiotiden på morgon. Pigg och ännu nykter började han dagen med att gå rond på sjukhuset, vilket tog en timme. Därefter satt han och läste och rökte i sitt bibliotek till kl. ett, då han intog en ”stark middag” med ”grundlig aptitsup ur ett gammaldags särdeles vederhäftigt brännvinsglas”. Antagligen tog aptitsupen skruv, för efter middagen hade han för vana att byta till nattkläder och ta en två timmars ”grundlig middagslur”. När folk ställde sig frågande till denna vana svarade Hwasser ”Ser du inte korna – när de väl är mätta så lägger de sig!”. Först fem på eftermiddagen hade han helt kommit in i matchen och drog igång dagens föreläsningar i medicin. Därefter, vid en tid då vanligt folk kröp till kojs, vidtog Hwassers mest kreativa tid under dygnet. Han tände sin opiumpipa, låg på divanen eller i sin säng till fyra på morgonen och både läste och skrev medan han bolmade. Att röka opium var ett måste för hans kreativitet. Denna stimulus fick honom att må ”förträffligt” och ”både tänka och skriva klarare”. Man kan möjligen ana en rent medicinsk förklaring till att han alltid var så svårpurrad på morgonen.

Israël Hwasser hade tre samtalsämnen han nästan alltid höll sig till: Carl Johan Bernadotte, Napoleon och Walter Scott. Vad som än diskuterades i sällskapet lyckades han alltid föra in diskussionen på ett av dessa tre ämnen. Bernadotte, som han avgudade, talde han gärna om när han var på gott humör. Napoleon, som han skydde som pesten, fick bli ämnet när han ville krydda samtalet med lite äkta och oförställt befriande vrede. Scott slutligen, som han höll för att vara en den bäste bland författare, gled han över på så snart det estetiska, konstnärliga kom på tal. Helst föredrog han att diskutera med ”sina gummor”, det vill säga fru Silverstolpe och grevinnan Claëson. Dessa tanter var nämligen väluppfostrade nog att alltid hålla med och aldrig avbryta. I sin bostad vid Riddartorget hade han tre porträtt föreställande tre personer han sannerligen avskydde och också gärna pratade om, nämligen Byron, Rousseau och Goethe. Det kanske kan synas märkligt, och salongsprofilen Thekla Knös frågade en gång varför Hwasser envisades med att ha porträtt på personer han så starkt ogillade. ”Jo ser du, svarade Hwasser, jag behöver liksom andra påminna mig om mina andliga fiender, och då går jag hit in och betraktar dem.”

Politiskt sett var Hwasser milt sagt stockkonservativ, även med sin samtids mått mätt. Vid sidan av Napoleon och Goethe höll han liberalismen och demokratin för tidens värsta styggelse. ”Intet tyranni är värre än en stor majoritet” sade han ofta och framhöll diktaturen som det idealiska styrelseskicket. Inrikespolitiskt tillhörde Aftonbladet, Karolinska institutet och Fredrika Bremer de största hatobjekten som understundom kunde försätta honom i ett fullkomligt ursinnigt raseri. Sina politiska idéer brukade han förmedla till alla som ville lyssna i en samling komiska men uttjatade aforismer, som han berättade så ofta att snart alla i Uppsala kunde dem utantill. Eftersom det var stående historier kallades de ”Hwassers ståndare”. En av hans favoritståndare var denna: ”Vi läsa i bibeln huru djävulen for in i svinahjorden och huru svinen rusade i havet. Nu föreställer man sig vanligen att svinen drunknade, men detta är ett misstag, för svinen summo och summo till dess de landstego i Sverige. Och det är intressant att erinra sig huru traditionen bevarat denna tilldragelse uti i sagan om Asarnas invandring under Oden.”

Hwassers vurm för huset Bernadotte var känd över hela landet. Den gränsade nästan till det patetiska, och många samtida gjorde narr av honom för detta. Stamfadern Carl XIV Johan symboliserade för Hwasser allt gott och riktigt. Under prinsarnas tid vid Uppsala universitet odlade Hwasser också ett nära vänskapsförhållande till kronprinsen, sedermera Karl XV och till sångarprinsen Gustav. De var mer som söner i familjen Hwasser, och Israël Hwasser blev också med tiden den ende svensk Karl XV kallade sin ”farbror” och lade bort titlarna med. Den brorskål Karl XV drack i sin ungdom med Hwasser är legendarisk. På en middag skickade han en betjänt till Hwasser med en talrik och på talriken låg en sötmandel. Betjänten meddelade att kronprinsen vill skåla med Hwasser och när Hwasser tittade på sötmandeln såg han att kronprisen med en nål ristat in ”farbror” i mandeln. Hwasser tittade frågande på kronprinsen som nickade tillbaka och skrattade för att bekräfta att det var en brorskål han bjöd Hwasser att dricka.

Israël Hwassers hustru dog tyvärr i förtid och mot slutet av Hwassers liv blev hans enda passion att ligga vaken nätterna igenom i sin säng, röka opium och läsa böcker. Fler och fler böcker började han läsa, med få avslutade han, och allt fler böcker samlades därför i sängen. Mot slutet låg det så många böcker i bädden att han inte själv fick plats. Ofta under nattens opiumrus hände det att det ”kom stora tankar” över honom – geniala idéer av allehanda slag – som han bearbetade genom att vilt springa omkring i nattskjortan i huset, tala för sig själv och gestikulera. De största tankarna krävde rimligen sin publik, och det var i regel systerdottern Augusta som yrvaket mitt i natten fick äran att vara den första som tog del av dem. Denna nattliga tankeexercis blev emellertid Israël Hwassers bane. En natt när han barfota hastade fram över trägolvet med en strålande idé fick han nämligen en stor sticka i foten och dog en tid därefter i ålderdomsbrand.