Bröderna Kurckarnes valete 1642

Under stormaktstiden var det vanligt att högadeln lät sina söner studera några terminer vid Uppsala universitet, vanligtvis tillsammans med en äldre preceptor – ett slags kombination av informator och barnvakt, som tog hand om dem i Uppsala. Nu var det inte den vanliga skolastiken och teologien som stod på schemat för dessa adelsynglingar, utan de studerade i huvudsak fäktning, ridning och dans, och de seriösa hann även med lite politik och latin.

Ynglingarna från högadeln kom att utgöra ett intrikat problem vid akademien. De stod nämligen långt över professorer och rektor i rang och krävde att bli bemötta med en respekt som måste ha kostat på för den akademiska staten. I processioner ägde adelsynglingarna rätt att gå före och i domkyrkan bänkade de sig framför professorerna. Detta var naturligtvis nog så irriterande, men ett större problem rent praktiskt var den oklara lagstiftningen. Ända sedan grundandet 1477 hade Uppsala universitet haft sin egen jurisdiktion, med en egen ordningsvakt, eget fängelse och egen domstolsrätt, som utövades av konsistoriet. När nya studenter skrevs in fick de högtidligt svära att underordna sig den akademiska jurisdiktionen, och detta gjorde även de adliga studenterna. I konflikt med detta hade adelsmän en urgammal hävdvunnen rätt att bara dömas av likar, det vill säga enbart av Svea hovrätt. Detta försatte konsistoriet i en brydsam situation. Å ena sidan måste man ha möjligheten att ta adelsynglingarna i öronen, för annars skulle anarki utbryta. Å andra sidan ville man inte stöta sig med de familjer som styrde landet. Konsistoriet hade till och med en korrespondens med drottning Kristina om hur man skulle förhålla sig till adelsstudenterna, men inte ens hon kunde ge något klart besked.

Ett belysande exempel på hur de unga adelssönerna helt kunde ignorera ordningsmakten är Kurckarnes avskedsfest 1642. Bröderna Kurck hade tillbringat några terminer i Uppsala, lärt sig fäkta, dansa och prata lite latin, och säkert även lärt sig supa som män. Nu var de färdiga med sina studier, och beredda att dra vidare i livet, antagligen för att göra en militär karriär. Den 13:e juni 1642, då de redan var klara med sina sista examina, ämnade de ha ett valete, det vill säga ett sista avskedsgästabud med gamla studiekamrater. Av någon anledning, som inte framkommer i konsistoriets protokoll, torde Gustaf Kurck ha haft ett horn i sidan till universitetets vaktmästare, d.v.s. chefen för ordningsvakten, som han höll för att vara en ”homo infamis”. Kvällen började nämligen innan avskedsfesten med att Gustaf Kurck slog vaktmästaren i huvudet med en sten. Utifrån denna ickeverbala kommunikation drog vaktmästaren den helt korrekta slutsatsen att aftonens valete inte skulle bli ett helt lugnt samkväm. Med svansen mellan benen uppsökte han rektor magnificus och anhöll dels om att universitetsvakten skulle slippa patrullera just denna natt och dels om att konungens fred skulle utlysas över vaktmästarens bostad, för att således göra det till ett grövre brott att anfalla bostaden.

Bland de nobla gästerna på valetet fanns förutom Kurckarna söner till Sparre, Turesson, Posse, Rethe och Göder samt en tysk adelsyngling vid namn Carolus Böhnhart. Man får anta att festen gick ganska vilt till och att adelsynglingarna blev tämligen påstrukna. Framåt elvatiden på kvällen, när festen och stämningen hade nått sin kulmen, bestämde de sig sålunda för att gå och hälsa på universitetets vaktmästare. De samlades utanför hans hus, och trots att konungens fred var lyst över huset, började de kasta sten mot dörren och väggarna. Snart kastade de även sten genom fönstren. Akademivaktmästaren, som hade ett litet barn sovande i en vagga direkt under ett fönster, var övertygad om att de skulle slå ihjäl barnet. Stenkastningen upphörde dock, men istället drog de sina pistoler och började beskjuta huset, och detta höll de på med en bra stund ända till dess allt krut var slut. Här fick den stackars akademivaktmästaren en kort respit medan Rethe drog ut på stan för att försöka få tag på mer krut. Mitt i natten väckte han stadens apotekare och lyckades förmå denna, att mot en pant på en riksdaler försträcka studenterna med det krut som tarvades för att lyckligt avsluta avskedsfesten. Medan Rethe raggade krut hade de övriga kaxat upp sig en del och nu avancerat fram mot det belägrade huset. De forcerade gärdesgården runt huset, slog ett ämbar i spillror och lyfte gårdens grind av dess hakar. Framme vid husväggen, och nu försedda med nytt krut, stack de in sina pistolpipor genom de krossade fönstren och avlossade skott efter skott. Mellan skotten dansade de vilt omkring, gratulerade varandra och omfamnade Rethe som ordnat fram krutet. Detta skojfriska upptåg fortsatte i inte mindre än sex timmar innan studenterna lomhörda av skottlossningen och något druckna traskade hem vid femtiden på morgonen. Akademivaktmästarens hus såg då ut som en schweizerost, och det var något av ett mirakel att inte en enda i huset hade skadats.

Söndagen därefter, direkt efter högmässan, sammanträdde akademiska konsistoriet rörande nattens festligheter. Under 1600-talet var det förövrigt mycket vanligt att konsistoriet sammanträdde under högst informella former i ett kor i domkyrkan efter högmässan. Denna affär var synnerligen delikat, för man kunde ju inte hur som helst arrestera sönerna till de som styrde landet. Att ynglingarna hade gått betydligt över gränsen denna gång stod dock klart och efter mycket vånda beslöt man dock att skicka universitetets cursor att arrestera dem. Rektor magnificus Sidenius, som bar det största ansvaret, kommenderade dock cursorn bakom ryggen på det övriga konsistoriet att inte arrestera adelsynglingarna utan istället deras preceptorer som substitut – en viss logik låg väl i detta, då det var preceptorernas ansvar att uppfostra och se efter adelsynglingarna i Uppsala. En kort men bitter strid uppstod i konsistoriet och rektorn anklagades för feghet och undfallenhet. Allt verkar emellertid ha löst sig till belåtenhet, när man briljant nog kom på att det var sitt valete Kurckarne firade, och att de således som utexaminerade från universitetet inte längre föll under den akademiska jurisdiktionen. I slutända arresterades dock de något mindre ädla Rethe, Gödler och Böhnhart, medan de högadliga Sparre och Posse tycks ha åtnjutit Kurckarnes valeteamnesti.