Han målade Uppsala

Den bild vi har av en svunnen tid är ofta fragmentarisk med fokus på stora händelser, stora människor och stora byggnader. När det gäller Uppsala under sent 1700-tal har vi emellertid en utmärkt och ovanligt detaljrik kunskap om stadsbilden, gatunätets dragning, husens utseende och vilka familjer som bodde i de olika husen.

Bevarat på Carolina Rediviva finns flera hundra tuschlaverade akvareller av akademikern och konstnären Johan Gustav Härstedt. De är daterade från 1774 till 1810 föreställande Uppsalas kvarter och gator. Det finns för all del en handfull andra bildkonstnärer som har avbildad 1700-talets Uppsala som till exempel Fredrik Akrel i Bussers berömda Uppsalaskildring. Dessa avbildningar föreställer dock i regel blott domkyrkan, slottet och andra sevärdheter, medan Härstedt är ensam om att avbilda de torftiga kåkarna med husdjur på bakgårdarna, och gränderna utan stenläggning som var den gustavianska Uppsalabons vardag. Det stora antalet bevarade statsmålningar av hans hand gör också att så gott som varenda husknut i det sena 1700-talets Uppsala nu är noggrant dokumenterad. Vad som än mer höjer teckningarnas historiska värde är att de i regel är försedda med långa kommentarer. Härstedt hade för vana att skriva små bokstäver över alla hus och i något hörn av teckningen skriva in en kodnyckel med bokstäverna som talade om vem som bodde i vilket hus. Han brukade också skriva långa utläggningar med sin spretiga handstil tvärs över himlen, som talad om vad man såg på bilden. Tack vara detta har en rad annars helt bortglömda trivialnamn på platser och människor kunnat bevaras. Tack vare noteringen ”Fru Sylvaders hus i Couragebacken” på en akvarell övre S:t Olofsgatan känner vi till exempel till dåtidens namn på backen utanför Skandalhuset. Härstedt gjorde också en värdefull dokumenterande insats i samband med den stora stadsbranden sommaren 1809. Redan innan askan hunnit svalna var Härstedt ute och trampade runt i de rykande ruinerna med papper och penslar för att noggrant avbilda förödelsen. På en akvarell över ruinerna i kvarteret Ånäbben finns till exempel i nedre hörnet en stor sten avbildad, som fungerar som kartusch med följande kommentar: ”Ruinerna af Fjärdingen, eller den del af Upsala stad, hvarest genom i Stadens fattighus i Krokens gård olyckligen upkommen eldsvåda den 18:e Junii 1809 kl. 8 om aftonen, fortfarande till den följande den 19:e kl. 12 middagen, 65 gårdar avbrunno hvaribland 30 voro brandförsäkrade; skada räknad till 91469 Rd. 39 sk. 3 rest. Banco, J. G. Härstedt pt.”

Johan Gustav Härstedt var Värmlänning till börden och född 1755 vid ett av Geijersläkten bruk vid Klarälven där hans fader arbetade som inspektor. Redan 13 år gammal skickades han till Uppsala för att studera där han 1768 skrevs in vid Värmlands nation. Det var inte helt ovanligt att så unga, och ibland ännu yngre pojkar skickades till Uppsala, och då ställdes de i regel under än äldre släktings eller landsmans uppsikt. Det kom att bli Anna Maria Lenngrens fader, Magnus Malmstedt som tog Härstedt under sina vingars skydd. Docent Malmstedt var vid tiden invecklad i en komplicerad strid med inspektor och kuratel på Värmlands nation som handlade om de yngsta studenternas fri- och rättigheter på nationen. Han hade självmant påtagit sig att föra novitiernas, eller recentiorernas, talan och verkar ha fungerat som ett slags fadersgestalt på nationen. I ett nationsprotokoll står det också att ett flertal yngre värmländska studenter ”bodde i docent Malmstedts grannskap och stod under hans lydno”. Johan Gustav Härstedt var jämnårig med Anna Maria Lenngren och kom att växa upp mitt i den stora och brokiga syskonskaran i deras hus i Gropgränd. Livet ut hade han en nära kontakt med kretsen kring familjen Lenngren och Värmlands nation där han bland annat valdes till förstekurator.

I Uppsala studerade Härstedt juridik och kom efter 14 års studier disputera vid den juridiska fakulteten, men därmed var den akademiska karriären över. Redan något år innan disputationen hade han fått en extra ordinarie sekreterartjänst vid landsarkivet i Uppsala, egentligen långt under hans kvalifikationer, och på den tjänsten stannade han resten av sitt liv. Det kan kanske synas oföretagsamt, men det passade nog honom rätt väl. Även om lönen var usel fick han gott om tid över att ägna sig åt sitt egentliga intresse – stadsmåleriet. Kort efter att han hade fått sin sekreterartjänst gifte han sig med Brita Christina Malmstedt, som var Anna Maria Lenngrens yngsta syster. Det nygifta paret flyttade in Malmstedts gård i Gropgränd och kom med tiden att överta gården. Härstedt blev tragiskt nog änkling redan året efter bröllopet då Brita Christina dog i barnsäng efter att ha givit livet åt sonen Johan Magnus. Härstedt gifte aldrig om sig utan levde resten av sitt liv ensam med sonen i svärföräldrarnas gård.

En tid efter det att Härstedt blivit änkling började han dryga ut sin skrala sekreterarlön genom att undervisa studenter och även andra Uppsalabor i teckning och detta blev inledningen till en lång och bitter strid med universitetet. Ända sedan 1600-talet hade universitetet haft ett antal akademimästare som undervisade i bland annat sång, ridning, dans, fäktning och måleri och dessa mästare hade enligt ett gammalt konsistoriebeslut från 1704 ensamrätt på att undervisa i sina speciella discipliner. Ritmästare Johan Fredrik Griese klagade därför hos rektorsämbetet när Härstedt inkräktade på hans skrårättigheter. Bakgrunden var naturligtvis ekonomisk. Ritmästaren tog 6 skilling per lektion av sina elever och var rädd att gå miste om sin inkomst. Härstedt förbjöds vid 3 daler vite att ge någon som helst undervisning i teckning. Han nöjde sig emellertid inte med detta beslut utan överklagade till universitetskanslern, som vid denna tid var kronprinsen Gustav Adolf. Den konstintresserade kronprinsen brydde sig inte så mycket om gamla dammiga konsistoriebeslut utan ansåg att den konstnärligt mest begåvade borde vara ritmästare. Därför begärde han in teckningsprover från Härstedt och Griese och efter att ha sett dessa avslog han Härstedt klagan med en veritabel inkompetensförklaring. Kronprinsen skriver bland annat att Härstedts prov ”var så ganska odugeligt att det overdersägeligen utvisar att han i teckning av människokroppen, som är grunden till all ritkonst, är helt oskickelig”.

Härstedt fortsatte emellertid demonstrativt livet ut att ge lektioner i vad som förefaller vara ren trots och det ledde med tiden till att akademimästarnas ensamrätt de facto bröts. Härstedt rönte också mycket sympati för sin trots från flera forskare. Rektor Boëthius stod på hans sida och lät honom trots ritmästarens tandagnisslan undervisa sin egen dotter. Linnés efterträdare, professor Thunberg, var även han en av Härstedt nära vänner och såg till att Härstedt fick en lång rad av uppdrag att avbilda växter till botaniska planscher och avhandlingar.

Man får anta att Härstedt dock tog kronprinsens förkrossande dom tämligen hårt, för i hela sitt fortsatta konstnärskap avstår han nästan helt från att teckna människor. I sällsynta fall finns en och annan staffagefigur i bakgrunden på hans stadsteckningar och endast en bevarad akvarell av flera hundra skildrar en händelse med fokus på en grupp människor - motivet är inspektor Plisanders födelsedagsfest. Även om kronprinsens utlåtande kan förefalla onödigt hårt, så var det inte helt taget ur luften. Det är alls inte som konstverk som Härstedts stadsmålningar blivit hågkomna utan snarar som topografiska dokument och rent konstnärligt håller de en medioker kvalité. Koloriten är bjärt och onyanserad, konturerna skarpa och ytorna platta ofta utan skuggning. Man kan också se att kvalité försämras dramatiskt i verken från sekelskiftet och framåt samtidigt som de blir ännu mer detaljrika, men det är just i detaljrikedomen och den lätt naiva fakticiteten som målningarnas sanna värde ligger.