Den akademiska salongen

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 5-2000

Uppsala har alltid varit en något provinsiell stad, i vilken den akademiska världen har utgjort en än mindre societet. Av hävd har också akademikerna i staden fjärmat sig från borgare och andra umgängeskretsar och bildat en egen navelskådande enklav. Under 1880- och 90-talen ledde detta till en långt driven akademisk salongskultur i Uppsala med sina egna särdrag och oskrivna regler.

Antalet professorer vid Uppsala universietet var vid 1800-talets slut inte större än att alla kände varandra och i regel var du och bror. Utbudet på nöjen i Uppsala var begränsat och det föll sig naturligt att professorsfamiljerna nästan efter ett rullande schema höll bjudningar eller så kallade supéer för varandra. Dessa supéer präglades av en ganska säregen karaktär och var med den tidens mått påfallande lediga och anspråkslösa tillställningar. Visst var frack tidens gängse klädkod på middagsbjudningar, men på supé hos en nära professorkollega var man välkommen mer ledigt utstyrd i bonjour och en färgglad kravatt. Någon gång emellanåt bjöds det på elegantare middagar i professorshemmen, som tarvade en mer formell klädsel. Dessa kallades middagsbjudningar till skillnad från supéerna. Det gängse sättet bland professorerna att meddela umgängeskretsen att det rörde sig om en middagsbjudning snarare än en vanlig enkel supé var att hälsa dem välkomna till klocka 4 e.m. Supéerna gick nämligen alltid av stapeln klockan 3 e.m. och senareläggandet med en timme var liktydigt med att samkvämet blivit upphöjt till en mer formell middagsbjudning.

Vare sig det serverades mat 3 eller 4 e.m. började middagsgästerna redan droppa in vid 12-tiden. Man umgicks några timmar innan supén och drack kaffe med dopp och en outsagd tävling rådde mellan professorskorna om vem som kunde prestera de mest delikata kakorna och småbröden. Innan man satte sig till bords ägnade man några timmar åt sällskapsspel, konversation och musikaliska övningar.

Vid de mer familjära supéerna var det i regel husets jungfru eller kokerska som serverade maten. Vid de mer exklusiva middagsbjudningarna passade det sig naturligtvis bättre med manlig betjäning, och under slutet av 1800-talet var det i huvudsak Smålands nations vaktmästare, den fryntlige Sandberg, som brukade städslas av professorerna som servitör.

Den mat man åt vid de vanligare supéerna bestod av en lång rad smårätter, som snarast för tankarna till ett nutida julbord. Det böjds på inlagd sill och strömmingslåda, kotletter och oxrullader, blodpudding och lammsadel. En stående och omtalad delikatess vid professor Rabenius supéer var husets hemlagade fiskfärs. Kosthållet var på intet vis särdeles exklusivt utan det rörde sig snarare om rustik husmanskost. Under sent 1800-tal hade annars exklusiva läckerheter såsom hummer, tryffel och färsk sparris nått ned i befolkningslagren och serverades på den välbärgade brogarnes bord, men icke i den akademiska salongen i Uppsala. Samma gällde måltidsdrycken. Ännu vid sekelskiftet var öl eller svagdricka, gärna sekunderad av en snapps, den gängse måltidsdrycken, och vin drack man endast undantagsvis. Till efterrätten däremot bjöds det i regel på ett starkvin såsom Malaga eller portvin. Även om man åt supé så åt man inte dessert utan efterrätt. Dessert var ett ord som kom i allmänt bruk först några decennier senare och fick också en något annorlunda och mer lättsmält betydelse. De efterrätter som åts i de akademiska hemmen på 80-talet utgjordes av mer stabbiga puddingar och kakor. Sydfrukter såsom druvor och persikor hörde till sällsyntheterna och vållade ofta problem för studenter och andra gäster som inte stött på dem tidigare. En student på lärarseminariet hemmahörig i Jämtland som bjudits på en finare middag trakterades för första gången i sitt liv med melon. Villrådig doppade han melonklyftan i kaffet och bet av med skal och allt. När han märkte att de övriga gästerna tittade på honom med förvåning sade han självsäkert ”Jaa... så här äter vi alltid melon hemma i Strömsund”.

Efter supén tog många av gästerna - särskilt de äldre - gärna en tupplur. Att ligga och dåsa en timme efter maten ansågs vara en viktig och hälsosam del av dieten. Professor Rydin till exempel fordrade alltid att få en soffa eller säng till sitt förfogande att sova middag i.

Mätta och väl utsövda var gästerna framåt kvällen redo för underhållning av ett eller annat slag. En stående punkt på programmet var högläsning. Ofta fick någon yngre student i sällskapet läsa poesi eller pjäser av Ibsen som var mycket på modet. Vid enstaka tillfällen roades gästerna även med laterna magica. I vissa professorshem trakterades de inbjudna med musik efter middagen. Det kunde vara solosång eller pianospel av någon av husets döttrar, men ibland uppträdde en hel sångarkvartet eller stråkensemble. I regel var det gästerna själva som spelade, så därför förärades musikaliska studenter oftare än andra inbjudningar till den akademiska salongen. Speciellt känd bland professorernas salonger för att alltid bjuda på god musik var det Nyblomska hemmet. Professor Nyblom hade själv sjungit i Allmänna sången på Wennerbergs tid och även hans söner delade hans sångintresse. Nybloms fru, som kom från Danmark och alltid var något av en främmande fågel i Uppsala, hann tröttna helt på de uttjatade gluntarna och studentromantiken och vid en middag på Gillet slängde hon i ursinne ett glas rödvin över Gunnar Wennerbergs gula väst, när denne kalade henne för ”blåstrumpa”.

Dans förekom naturligtvis, speciellt på lite större tillställningar. Vanliga sällskapsdanser vid tiden var vals, poka, hambo och någon gång i bland även en schottis. En något speciell, långsam och graciös dans man gärna dansade i den akademiska salongen var pas de quatre. Ett annat udda inslag var kotiljongen - en dans som bestod i att man skulle smycka sin partner med pappersrotsetter, stjärnor och färglada halsband och annan grannlåt. De unga damerna hade vid dessa dansövningar alltid ett förkläde som först formellt presenterade damen och kavaljeren för varandra och sedan höll ett vakande öga på paret. Vid ett visst klockslag - alltid lite väl tidigt enligt kavaljererna - kom också husets jungfru in för hämta damerna när det var läggdags.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.