Sångarefärden till Paris 1867

Sensommaren 1867 tågluffade 100 studenter från Allmänna sången till Paris, sjöng Wennerberg på Operan, fick ”Prix d’excellence unique” och utsågs till världens bästa kör.

Den något excentriske filantropen baron Taylor hade bestämt sig för att kora världens bästa musiksamfund, kör eller orkester och tävlingen bestämdes gå av stapeln i samband med den storartade världsexpositionen i Paris 1867. Musikidkare, såväl vokala som instrumentella, från alla världens länder bjöds in att mäta sina krafter med varandra. Från Sverige ställde Allmänna sången upp under ledning av den legendariske doktor Oscar Arpi.

Kvällen den 14:e augusti 1867 hölls avskedsfest på Flustret och morgonen efter packade sångarna in sig i tre stycken tredjeklassvagnar dragna av ett ånglok på rasande 60 hk. Att åka tåg med 100 studenter ned till Paris i järnvägens barndom långt före charter och resebyråer, var naturligtvis ett storslaget företag. Än större synes äventyret vara mot bakgrund av att de knappt hade någon reskassa alls när de rullade iväg från Uppsala. Oscar Arpis idé var att de långsamt skulle tuffa ned genom Sverige under någon vecka och uppträda i alla städer de passerade och på det viset tjäna ihop en liten reskassa. Detta gick över förväntan och efter ett antal uppträdanden i olika städer följda av ett lika stort antal sena sittningar på krogar landet igenom hade man sjungit ihop 20.000 riksdaler.

Med ångbåten Halland åkte studenterna sedan från Malmö via Köpenhamn över till Lübeck och därefter med tåg vidare genom Tyskland. På resan genom Ruhr och Westfalen förvånades studenterna mycket över den stora miljöförstöringen i detta ”skorstenarnas land”. ”Ibland sågo vi ingenting alls, ty vi åkte långa stunder i tjockaste rökmoln och rådigast var det då att blunda.” De andades ”orkaner av ammoniak och vätesvavla” och deras kroppar täcktes av ”kolstybb och aska”. ”Våra kupéer voro rökkupéer – icke därför att vi rökte utan vi röktes.”

Detta var ju långt före Schengenavtalet och de hundra studenterna ansattes av ganska griniga tulltjänstemän vid belgiska gränsen som visiterade dem in på bara kroppen. Studenterna tyckte dock att det var en aning märkligt att tulltjänstemännen bara letade i deras fickor och inte i deras bagage, men efter ett tag gick det upp för dem att det helt enkelt berodde på att de inte längre hade något bagage. Alla deras väskor hade avpolletterats från Lübeck med samma tåg, men av misstag hade godsvagnen kopplats av i Lauenburg och sedan spårlöst försvunnit. Så kom då alltså studenterna fram till Paris och hade bara med sig kläderna de gick i. Där inkvarterades de med totalt 3000 andra musiker som skulle delta i tävlingen i den enorma kasernen Compagnie internationale ”med rum som spannmålsmagasin”, och överallt på kasernområdet hängde norska och svenska flaggor för att hälsa studenterna från Uppsala välkomna. De följande dagarna ägnade man sig åt repetition och åt att telegrafera till Europas alla järnvägsstationer för att försöka spåra den förlorade godsvagnen. De flesta hann resignera och köpa nya kläder, men efter några dagar dök faktiskt vagnen upp i Paris till flertalets förvåning och förtjusning.

Tävlingen betraktades intressant nog i första hand som ett fredsprojekt. Människor från hela Europa skulle samlas och strida med instrument och sång istället för med vapen, och detta var ett genomgående tema i alla högstämda tal både i Paris och i Uppsala. Ett uttryck för denna fredstanke var den groteskt pompösa, men enligt alla uppgifter fullkomligt hopplösa ”Hymne à la paix” komponerad av dansken herr Hammerik. Hans fantastiska idé var att alla orkestrar och körer från hela Europa skulle framföra hymnen tillsammans i ett slags fredsgest, så därför samlade han alla deltagare till operan för att öva in den. Där rådde fullkomligt kaos redan utanför. Man delade ut biljetter med platsanvisningar till orkestrarna vilket snart ledde till ren huggsexa. Uppsalastudenten Måns Månsson berättar: ”Pladdrande figurer, somliga försvarligen fulla trängde sig fram som gräshoppor och höggo lapp efter lapp --- jag föste undan en svartskäggig otäcking med cognacsdrypande ögon inte mindre än tre gånger.” Samme otäcking stöter Månsson ihop med en stund senare uppe på operans scen under repetitionen: ”Den svarte fulingen svingade sig i en krigsdans skrikande och fäktande som en torpare i delirium.” Av Hammeriks stolta ”Hymne à la paix” blev det bara ett kakofoniskt dån när alla ”trumpeter och krokhorn blåste krig”.

På aftonen den 25:e augusti var de hundra Uppsalastudenterna jämte alla sångare och musiker från Skandinavien bjudna på middag på Palais Royal där de fick möta tävlingens initiativtagare baron Taylor. Det lät ju ruskigt pampigt, och studenterna som säkert hade något skral kassa sparade sig hela dagen för att riktigt kunna smörja kråset. Det blev dock inte riktigt vad de uthungrade svenskarna hade räknat med. Först tio på kvällen började några få munsbitar med ost, skinkbitar och druvor serveras i ett utstuderat långsamt tempo ackompanjerat av ändlösa långrandiga tal. Desperat hällde studenterna istället i sig butelj efter butelj med Bordeaux och Bourgogne ”åt läckerbitarna att simma och söka varandra uti”. När vinet var slut var även festen från fransk synpunkt slut, men icke från svensk. Svenskarna som hade kommit välförsedda med ”egna varor” fortsatte oförtrutet till 3 på morgonen. Sedan försvann horden med svenskar ut i det nattliga Paris där de gick vilse och irrade runt flera timmar i ett ihållande hällregn.

Morgonen efter denna bejublade fest dök det upp en underlig, vilt viftande, liten figur och väckte de stackars bakfulla studenterna. Det var en fransk kartograf som själv ritat och givit ut en framtida atlas över Europa under det 20:e århundradet och nu ville han hemskt gärna ge några atlaser i present till ”sönerna av frihetens land i Norden”. Dessa sömndruckna söner fick också en packe atlaser med en rad nya fantasistater inritade. Bland annat hade Sverige-Norge fått Danmark och Finland bort till Ladoga och någon gång framåt mitten av 1900-talet blivit ”Skandinaviska kejsardömet”.

Själva tävlingen som gick av stapeln på Salle Vauxhall var mer eller mindre uppgjord på förhand. Körerna och orkestrarna kunde nämligen tävla i en lång rad olika klasser varav den högsta och mest professionella klassen var Kejsarinnan Eugenies ”Prix d’excellence unique”. Flera körer hade anmält sig till denna högsta klass och så hade även Oscar Arpi gjort. Under veckan innan tävlingen hade emellertid de övriga körerna hört Arpi och de hundra studenterna när de övade, och då hade kör efter kör diskret dragit tillbaka sina anmälningar till de högsta klasserna i hopp om att vinna medalj i någon av de lägre klasserna istället. Detta hade studenterna komiskt nog inte klart för sig när de uppträdde och var ganska nervösa när de efter en hel dags väntan uppträdde tio på kvällen som allra sista kör i tävlingen. De hade inte heller klart för sig att arrangörerna hade lagt in de allra bästa körerna och högsta klasserna sist, utan tolkade sin sena placering som ett dåligt omen. När Allmänna sången slutligen fick uppträda gjorde de ett fullkomligt enastående intryck. De var så många att de knappt fick plats på scenen och alla var klädda i frack, sidenhalsduk, vita handskar och studentmössor, vilket gjorde ett mycket exotiskt intryck. Mitt inne i kören bland sångarna stod Arpi med sin legendariska taktpinne i silver och dirigerade Wennerbergs ”Hör oss Svea” och Kjerulfs ”Brudefærd i Hardanger”. Ovationerna saknade motstycke och publiken var extatisk. De ditintills gravallvarliga tävlingsdomarna ställde sig upp och applåderade. Sångare från övriga körer sprang upp på scenen och omfamnade studenterna för att gratulera dem till en seger som tycktes självklar för alla utom möjligen Uppsalastudenterna. Själva tävlingen hade inte riktigt fått den uppmärksamhet som baron Taylor hoppats på och den stora triumfen för Allmänna sången skedde egentligen först några dagar därefter. De uppträdde då på Operan och fick oerhört god publicitet både i Frankrike och i övriga Europa.

Efter segern festade man hela natten på Café Suède och hann knappt i säng innan aktiviteterna fortsatte. Tidigt på morgonen efter segern hade nämligen de franska värdarna festligt nog lagt in två olika studiebesök för den svenska gruppen. Det första gick till kloakerna där de bakfulla studenterna fick traska omkring någon timme i den stinkande sörjan. Det andra studiebesöket en stund senare gick till katakomberna där man besåg skelett från pesten.

Prisutdelning var några dagar senare i Boulogneskogen. Alla körer och orkestrar, och tusentals nyfikna Parisbor åkte ut. I väntan på prisutdelningen började alla musicera och det blev snart ett fruktansvärt oljud. Fullkomligt öronbedövande blev den när 30 olika belgiska och franska mässingsorkestrar samtidigt brakade lös i 30 olika marscher i ett försökt att överrösta varandra. Några pris delades emellertid inte ut. Efter flera timmars väntan började svenskarna, helt vimmelkantiga av allt oväsen, droppa av för att istället åka till Versailles eller S:t Cloud. Då gav tävlingsledningen tillkänna att man tyvärr inte hunnit trycka upp medaljerna. Först dagen därpå skulle medaljerna var klara, men prisutdelning skulle det ändå bli. Baron Taylor, tävlingsledning, domare och en rad andra dignitärer samlades med Oscar Arpi på en tribun byggd för ändamålen, men när alla inblandade hade lyckats klättra upp på tribunen med fladdrande svenska och norska fanor i händerna rasade hela tribunen i ett förskräckligt brak. Baron Taylors hår stod rakt upp då han försvann ned i ett dammoln, men när dammolnet hade skingrats satt han fortfarande stadigt på sin stol i spillrorna.

Den stora uppmärksamhet Uppsalastudenterna hade fått i Paris stod sig dock slätt mot det fullkomligt exstatiska segerruset hemma i Sverige. En försmak av detta fick studenterna redan på tåget upp genom Tyskland. När de mötte södergående tåg från Sverige och Skandinavien hängde folk ut genom fönstren, hurrade och viftade med vita näsdukar för att välkomna segrarna. När de sedan åkte båt från Travemünde till Malmö möttes de av danska kungafamiljen och en rysk fregatt i Öresund som flera gånger i rad strök flagga för att visa studenterna sin aktning. I Malmö hade Svenska staten ställt 1:a klassvagnar till studenternas förfogande och resan upp genom Sverige blev triumfatorisk. I varenda liten köping hälsades de med jubel och blommor och när tåget äntligen rullade in i Stockholm över Liljeholmsbron var hela fjärden full av båtar med stockholmare som jublade och viftade. Kung Karl XV bjöd studenterna först på opera och sedan till Ulriksdals slott där Oscar Arpi fick mottaga Nordstiernerneorden. Kungen, som själv hade studerat i Uppsala och varit bas i Allmänna sången, sällade sig nu till studenterna och stämde upp tillsammans med dem i ”Dånen liksom åskan bröder”. Efter detta vaknades middag med general Hazelius på restaurang Hasselbacken med 1200 middagsgäster från hela Stockholmssocieteten. Ett fullkomligt virrvarr av människor ville framföra sina gratulationer dessa dagar. Bland andra dök en viss herr Tjäder upp med 500 cigarrer.

Det största ögonblicket av alla under hela sångarefärden 1867 var enligt många den högstämda, vördnadsfulla avslutningen i Uppsala, helt väsensskild i sin stilrenhet från det jublande triumftåget upp genom Sverige. Vid ankomsten till Uppsala gick var och en lugnt hem till sig, bytte till högtidsklädsel och sedan samlades alla 100 sångare under tystnad utanför Oscar Arpis bostad. Därefter marscherade man långsamt på tre led under stor värdighet och tystnad genom Uppsala, upp längs Carolinabacken och fram till Botaniska trädgården där resten av Uppsala studenter väntade. På väg in genom grindarna bröt man i ett slag tystnaden och stämde med dånande kraft upp i ”Sjung om studentens lyckliga dagar”.