Medeltidens universitet i Uppsala

Från 1477 och fyra decennier framöver blomstrade verksamheten vid världens nordligaste universitet innan Gustav Wasa tvingade in akademin i reformationens törnrosasömn. Hur var den allra första tiden vid det senmedeltida universitetet? Hur var undervisningen under 1400-talet, vad läste man och vad hette lärarna?

Genom en lycklig tillfällighet vet vi förvånansvärt mycket om undervisningen under universitetets första nio år. När Vadstena kloster stängdes av Karl IX 1595 skövlades biblioteket och merparten av klostrets värdefulla handskriftssamling på 1500 volymer gick till spillo. En mindre del av bokskatten räddas dock och kom senare att hamna på Carolina Rediviva. Bland dessa böcker återfinns hela sju volymer med mer eller mindre kompletta föreläsningsanteckningar från Uppsala universitets första årtionde. De är förda av en ugn Gotlänning vid namn Olaus Johannis Gutho, som skrev in sig redan den allra första hösten 1477 och kom att bli kvar i Uppsala i nio år till 1486. Dessa föreläsningsanteckningar är en av de få skriftliga källor som finns kvar från universitetets första tid. De ger oss en oerhört värdefull och detaljrik inblick i akademiska vardagen tiden efter grundandet.

I det medeltida universitetet och långt fram i tiden var den filosofiska fakulteten, eller ”artes-fakulteten” som den också kallades ett slags grundläggande fakultet där man måste studera några år innan man kunde påbörja studierna i någon av de tre ”högre” fakulteterna för teologi, medicin och juridik. Förhållandet mellan den grundläggande fakulteten och de tre högre avspeglar sig än i dag i det att doktorer från filosofiska fakulteten promoveras med kransar, medan doktorer från de tre högre fakulteterna får doktorshattar. Även Olaus Johannis påbörjade sina studier vid den filosofiska fakulteten hösten 1477 vid vilken fyra lärare undervisade: Johannes från Mechelen, Andreas Brusen, Petrus Olai och den i reformationsstriden senare så bekante Peder Galle. Enligt Olaus Johannis anteckningar följde undervisningen ganska väl den gängse läroplanen vid europeiska universitet, som mot medeltidens slut hunnit bli tämligen standardiserad. Det nav som allt akademiskt tänkande kretsade kring var den skolastiska filosofin med rötterna i Aristoteles logik. En efter en av hans skrifter om sofismer, kategorier och slutledning betades av på föreläsningarna. Även de medeltida skolastiska tänkarna såsom Thomas ab Aquino och Alberto Magnus studerades. Från andra universitetet vet vi att lärarna till stor del högläste ur skrifterna och emellanåt tryfferade dem med egna kommentarer och utvikningar. Studenterna lyssnade och memorerade, och de som hade råd med papper och bläck gjorde anteckningar; det har påpekats av moderna universitetshistoriker att Olaus Johannis måste ha kommit från en rik familj, eftersom han hade råd att göra så detaljerade anteckningar.

Vid sidan om filosofin läste Olaus Johannis även Euklides matematik, naturlära, fysik och astronomi. Utifrån Johannis anteckningar står det klart att filosofiska fakulteten redan från starten var kapabelt att leverera en fullgod undervisning i nivå med andra europeiska universitet.

Hur var det då bevänt med de högre fakulteterna? Sixtus IV:s bulla hade ju givit Uppsala universitet tillstånd att undervisa i samtliga fyra fakulteter. Ensam lärare vid teologiska fakulteten var Ericus Olai – författare till rimkrönikan och den svenska historieskrivningens fader. Intressant nog följde Olaus Johannis de teologiska föreläsningarna redan från hösten 1477, trots att han ännu inte hade någon examen från den grundläggande filosofiska fakulteten. Man får anta att professor Olai såg mellan fingrarna de första åren, då den ännu inte fanns några som hunnit avlägga baccaluarexamen. Att undervisning också förekom vid den juridiska fakulteten vet vi även om vi inte känner till några detaljer. 1486 anbefallde nämligen rektor Jacob Ulvsson de studenter som ännu inte hunnit studera kanonisk rätt att gå en extra kurs i detta på tre år. Den medicinska fakulteten vet vi däremot ingenting om. Varken något skriftligt material eller ens namnet på någon medicine professor finns bevarat, och det är högst osäkert om det överhuvudtaget förekom någon undervisning i medicin under universitetets första tid.

Olaus Johannis sista föreläsningsanteckning anteckning är från 1486. Han låg tillräckligt länge i Uppsala för att hinna gradueras till doktor. Det troliga är dock att han bara blev magister, och efter fullbordade studier gick han sedan i kloster i Vadstena. Från det att Olaus Johannis lämnar Uppsala höljs våra kunskaper om Uppsala universitet i dunkel. Vi känner namnen på några få professorer – namn som fanns på nu försvunna, men av Peringskiöld på 1600-talet avbildade gravstenar. Det finns även några enstaka brev och dokument som lämnar en högst fragmentarisk bild. En av de akademiker som skymtar förbi och som vi vet något mer om är Petrus Astronomus, munk från Vadstena, som hösten 1508 höll en föreläsningsserie på temat ”sphera materialis” det vill säga himmelslärans element. På klostret i Vadstena förfasade man sig och var rädda för att Astronomus skulle häda i detta så känsliga ämne, men ärkebiskop Jacob Ulvsson lugnade Vadstena med att Astronomus hade hans välsignelse. Denna Astronomus byggde även ett stort astronomiskt ur i Domkyrkan som visade ej blott timmar och dagar utan även månens och planeternas gång under året, men detta ur förstördes under branden 1702.

Var höll man då till i Uppsala? Vart låg universitetet? Även på dessa frågor blir svaren tyvärr blott gissningar. Vad vi vet är att när Erik XIV på 1560-talet gjorde ett försök att blåsa nytt liv i universitetet, så höll man till i en länga stenhus söder om domkyrkan, vid nuvarande riddartorget. Där bedrevs sedan undervisning fram till 1770-talet då huslängan revs. Dessa föreläsningslokaler som från Karl X:s tid benämndes ”Academica Carolina”, kallades även ”Gamla akademin” vilket ger en fingervisning om deras ålder. Det är nog en god gissning att anta att universitetet redan på 1400-talet höll till just i dessa lokaler. Det förefaller också rimligt att universitetet, som under medeltiden var en kyrkans utbildningsanstalt och angelägenhet, inhystes i direkt anslutning till domkyrkan.

Med mönster från nationerna i Paris och kollegierna i Oxford var det brukligt vid meddeltidens universitet att studenterna hade egna lokaler i vilka de kunde bo, inta sina måltider och ha olika former av undervisning. Även i Uppsala fanns det ett så kallat ”kommunitet” för studenterna. Antagligen låg detta på Kvarnholmen där Upplandsmuseet nu ligger. Denna holme, som då var en ö i Fyrisån snarare än en halvö benämndes nämligen ”Studentholmen” redan på 1500-talet. Dess historia är emellertid betydligt äldre. På 1290-talet studerade en ung man från Uppsala vid namn Anders And vid universitetet i Paris, och där var han med om att grundlägga Uppsala nation. Efter studierna kom han med tiden att bli domprost i Uppsala, och som sådan involverad i Katedralskolan. Antagligen inspirerad från sitt arbete med Uppsala nation i Paris donerade han 1316 nuvarande Kvarholmen till Katedralskolan och lät där uppföra ett slags nation för de unga djäknarna som i läste Uppsala. Det förefaller som om denna Studentholme övergick i universitetets ägo vid dess grundade och kom att bli det medeltida kommunitetet i Uppsala.

Om 1400-talets studentliv vet vi annars överhuvudtaget ingenting. En enda bevarad skriftlig källa snuddar vid det liv en senmedeltida uppsalastudent förde. Det är ett brev till munken och studenten Clemens Martini som 1482 har begivit sig från Vadstena till Uppsala för att studera. Avsändaren är den något bekymrade och orolige klosterbrodern Clemens Petri. Han skriver bland annat att en viss Kristina skulle skriva till sin morbror Sven i Uppsala och höra efter om inte Martini skulle kunna få bo hos honom under studierna. Petri ber även sin klosterbroder i en för uppsalastudenten så tidlös och än i dag giltig bön att ”undvika dåligt sällskap”.