Uppsala universitet – ett hastverk

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 2-2000

Att Uppsala universitet är Nordens äldsta torde vara allom bekant, men hur gick det till när det grundades? Vad var bakgrunden och varför blev det plötsligt så bråttom?

I äldre tider, ända sedan tidigt 1200-tal, var det brukligt att de begåvade svenska ynglingar och präster som ville göra karriär inom kyrkan kompletterade sin grundläggande prästutbildning från katedralskolan med några år vid ett utländskt universitet. Uppskattningsvis flera tusen svenskar hann under medeltiden göra den långa, dyra och farliga resan ned genom Europa till Paris och Bologna och senare Prag, Leipzig och Greifswald, för att bilda sig i skolastisk filosofi, teologi och romersk rätt.

Med ett svenskt universitet skulle mycket möda, tid och pengar sparas, och platsen för ett sådant var självklar. Universitet var i första hand kyrkans utbildningsanstalt och angelägenhet, och då föll det sig naturligt att universitetet skulle placeras i samma stad som ärkebiskopen och rikshelgedomen. Tanken på ett universitet i Uppsala hade förts fram flera gånger under medeltiden. Redan på kyrkomötet i Arboga 1417 klagade dåvarande ärkebiskopen över de svenska prästernas stora okunnighet. Man beslöt därför att uppdra åt de svenska delegaterna som skulle till det stora kyrkomötet i Konstans samma år att hemföra några lärda män från Tyskland vilka för hederlig lön skulle undervisa den svenska ungdomen. Det förefaller dock inte som om man lyckades särskilt bra med värvningsförsöken. Två år senare, 1419, är det dags igen. Erik av Pommern sneglar avundsjukt på Rostock som just fått påvens tillstånd att anlägga ett universitet och lyckas samma år tjata till sig ett tillstånd för ett första nordiskt dito. Detta hugskott rann emellertid ut i sanden när Erik kort därefter fick den schlesvigska striden på halsen, som höll honom minst sagt sysselsatt. På 1440-talet anställde domkapitlet i Uppsala en magister Andreas Bondonis, som vid sidan av den gamla katedralskolan förmedlade vad vi idag skulle kalla eftergymnasial undervisning, men något egentligt universitet med påvlig välsignelse rörde det sig naturligt inte om; snarare ett slags provinsiell högskola.

Det som slutligen skulle få universitetsplanerna att ta fart igen var ett danskt stadsbesök hos Sixtus IV i Vatikanen 1475, vid vilket Kristian I lyckades utverka ett tillstånd att anlägga ett universitet i Köpenhamn. Det hade blott gått 4 år sedan slaget vid Brunkeberg och Kalmarunionens upplösning och läget mellan Danmark och Sverige var spänt till bristningsgränsen. För den nyblivna nationalstaten Sverige var det en viktig symbol att få ett eget universitet, och rent prestigemässigt var det naturligtvis önskvärt att hinna före Köpenhamn, och därigenom få det första och äldsta universitetet i Norden. Nu gällde det att handla raskt! På det allmänna kyrkomötet 1475, när man fått nys om de danska planerna, bestämde man sig för att handla så snabbt som möjligt. I synnerhet ärkebiskopen Jacob Ulvsson var en av tillskyndarna och han skulle sedan grunda och ömt vårda universitetet under dess första tid. En doktor Ragnvald Ingemundsson skickades nu i ilfart ned till Vatikanen för att försöka förmå Sixtus IV att så kvickt som möjligt ge även Uppsala tillstånd att grunda universitet.

Denne Sixtus IV är kanske mer känd som ”Papa Sisto” - en tämligen slem figur som beskrivits som en ”nattsvart förrädisk kanalje med ormtunga”. Som son till en fattig fiskare i Genua hade han gjort blixtkarriär inom Franciskanerorden, med en strategi bestående av en väl avvägd kombination av lönnmord och mutor, och det påveval 1471 i vilket han slutligen köpte sig påvestolen är antagligen det mest korrumperade i kyrklig historia; efter valet var Roms annars tämligen avtrubbade populas så upprörda att de bombarderade den påvliga bärstolen med stenar. Bliven påve fortsatte han i samma hjulspår och utsåg 34 personer i sin familj och bland sina närmaste vänner till kardinaler. Papa Sisto levde i ett incestuöst förhållande med sin syster, med vilken han hade två söner. Dessa fortsatte i sin faders fotspår i en ändlös ständigt pågående backanalisk orgie fylld av horeri, skörlevnad, hasardspel och svinerier, men tydligen var de inte av lika hårt virke som deras helige fadern. De dog båda två i unga år i allmän utmattning och en olycklig kombination av alla då kända veneriska sjukdomar.

Allt detta oaktat bör vi hålla i minne att det är Papa Sisto vi har att tacka för vårt stolta universitet och det var ju faktiskt även han som lät bygga Sixtinska kapellet. Hur Ragnvald Ingemundssons audiens hos Sixtus IV avlöpte vet vi föga. Kvar i Vatikanens arkiv finns dock en kort anteckning från kung Kristians besök något tidigare i vilken Sixtus IV lakoniskt konstaterar att Danmark antagligen ligger långt upp i norr och att det antagligen finns många björnar där. Man får förmoda att han efter Ragnvald Ingemundssons besök hade klart för sig att Sverige antagligen låg ännu längre norrut och antagligen hade ännu fler björnar. Sixtus IV gav sitt samtycke till ett uppsaliensiskt universitet redan i juli 1476, kort efter Ragnvalds ankomst, men den ständigt lika korrupte påven krävde en större penningsumma innan han satte sin namnteckning på bullan. Det tog Ragnvald Ingemundsson mer än ett halvår att ordna fram nödvändiga mutor och först 27:e februari 1477 utfärdades bullan. I denna beviljas Sveriges prästerskap och stormän att grundlägga ett ”studium generale” i Uppsala efter mönster i Bologna, och med samma företräden, friheter och privilegier som i Bologna.

Med andan i halsen red Ragnvald Ingemundsson i sporrsträck och följde våren upp genom Europa och var framme i Uppsala någon gång på försommaren 1477 med det värdefulla dokumentet. Nu gällde det att handla snabbt för att hinna före Köpenhamn. Mitt under rådande semestertider lyckades Jacob Ulvsson kalla samman ett möte i Strängnäs med riksföreståndaren Sten Sture och riksrådet. Redan någon dag senare den 2:a juli hade man stadfäst Uppsala universitets tillblivelse och undertecknat universitetets privilegiebrev. Av dokumentet, som ännu finns bevarat i Uppsala universitets arkiv, framgår det att det tillkommit under stor hast. Det är påfallande korthugget och skrivet på svenska i stället för på latin vilket annars var brukligt. I privilegiebrevet tar riksrådet i evig tid universitetet, dess lärare och studenter i hägn och försvar. Universitetet får redan i detta första privilegiebrev rätt att döma i alla uppkomna rättsaker utom mål rörande kyrkans inkomster och jordagods, och med detta stadfästes den akademiska jurisdiktionen som skulle komma att gälla i Uppsala i flera hundra år. Att det gick undan när privilegiebrevet skrevs framgår även av att man vid detta tillfälle inte hann utarbeta några speciella stadgar för universitetet. Istället skriver man helt kort att samma privilegier och friheter som den franske kungen beviljat universitetet i Paris även ska gälla för Uppsala universitet.

Ärkebiskop Jacob Ulvsson var självskriven som universitetets förste kansler och rektor, och så snart universitetet hade grundats var det han som tog itu med de rent praktiska detaljerna, som t.ex. reklam. Han författade ett öppet brev som lästes upp i alla kyrkor i Sverige i vilket han framhåller fördelen med att studera i Uppsala. Han omtalar vårt land såsom liggande vid världens ände och omgivet av hednafolk och kättare. De begåvade ynglingar som vill resa till annat land för att studera löper enligt Ulvsson stora risker till liv och egendom och varnas i brevet för både krig och sjörövare. Lösningen för dem som inte vill underkasta sig dessa risker är naturligtvis det fridfulla Uppsala, till vilket alla som vill studera, undervisa eller forska inbjöds till hösten. Det är nog enda gången vi har haft platsgaranti till samtliga kurser.

Den högtidliga invigningen skedde slutligen på den heliga Birgittas dag den 7:e oktober 1477. Först arrangerades enligt urgammal universitetstradition en ”introductio”, d.v.s. en procession som förde påvens bulla och riksrådets privilegiebrev in i staden. Därefter höll Jacob Ulvsson själv den allra första föreläsningen och ämnet var kanonisk rätt. Den staty över Jacob Ulvsson som i modern tid rests mellan Domkyrkan och Riddartorget har fått sin placering där man tror att hans kateder stod denna första föreläsning.

Hur gick det då i Köpenhamn? Jo, där var de inte lika snabba i vändningarna och deras universitet kom efter en hel del trassel att grundas först 1479. Jacob Ulvsson och uppsaliensarna vann alltså med god marginal på spurten.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.