En trist jul på 1800-talet

Text: Marta & Erik Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 15-2000

Nu när julen återigen står för dörren kan det vara läge att citera en liten Uppsalahistoria berättad av den trogne studentlivsskildraren Johannes Sundblad. I likhet med många andra studenter fick han vid två tillfällen uppleva en tämligen ensam och trist jul i Uppsala.

Att stanna kvar under jullovet var normalt sett inte brukligt, men varje år brukade ett fåtal studenter av olika anledningar skrota runt i staden. Anledningarna till detta var många; en och annan fick offra julhelgen på att råplugga inför en spökande omtenta, ett misslyckande som dessutom gärna fick hållas hemligt för familj och vänner i landsorten. För en del var den ständiga penningbristen orsaken till att de inte kunde unna sig att åka hem över julen, medan andra helt enkelt inte hade någonstans att ta vägen. Många av Uppsalas studentmatlag var därför öppna under julhelgen och de bjöd dessutom på ett enkelt julbord för de få av sina stamgäster som firade julafton i staden.

För Sundblads del förflöt julaftonen under idogt pluggande, vilket intressant nog just skilde den från alla hans andra studiedagar, vilket han ärligt påpekar. Läxläsningen hjälpte honom att glömma "hvad dag det var och hur tråkig det var". Till tristessen bidrog det ovanligt sparsamma middagsmålet hos hans mattant, gumman Söderqvist kallad. Denna bjöd i stället på julspis på kvällen, men någon mera festlig stämning eller meny var det inte tal om. Av ren leda röstade några av de fåtaliga middagsgästerna till och med för något så ovanligt som högläsning vid matbordet. Efter den trista middagen bestämde sig Sundblad för en ensam promenad i staden, för att tjuvtitta i andras fönster och på så sätt stjäla till sig lite julstämning. I skildringen av de olika miljöerna återkommer det för Sundblad så typiska tittskåpsmotivet, där sinsemellan kontrasterande gestalter passerar revy som marionetter på det upplysta fönstrets trånga scen.

På Öfvre Slottsgatan får vi så kika in i självaste professor Geijers generöst upplysta salong, där julaftonen firas på konventionellt borgerliga manér. Först verkar Geijer läxa upp några ynglingar, av allt att döma hans egna söner, medan familjens dotter intagit en förälskad fästmös konventionella pose vid sin kavaljers arm i ett annat hörn av rummet. För dagens läsare verkar interiören måhända stel och närmast arrangerad, även när Geijer börjar spela för den i salongen samlade publiken. Julstämningen i den Geijerska familjen finner Sundblad emellertid så fascinerande, att han glömmer sig kvar i en timmes tid, dock utan att lyckas se vare sig någon julgran eller julklappsutdelning. Ständigt medveten om sin berättarambition kommer han så fram till att det "ej skulle vara så galet att en gång i framtiden kunna berätta, att man sett en julafton äfven hos Atterboms", och han fortsätter därför ner mot Kungsängen, där den andra av romantikens portalgestalter hade sitt hem. Tyvärr finner han "gardinerna noga nedsläpta" och konstaterar att Atterboms är bra på att värna om sitt privatliv. På vägen hem hinner han även beskåda den talrika gästskaran och den livliga stämningen i professor Hwassers bostad samt tjuvtitta in hos den kände målaren Fahlcrantz, Hwassers absoluta motsats på umgängets område. Han finner mycket riktigt "den snillrike enslingen" ensam, vandrande fram och tillbaka bland sina många tavlor i de upplysta rummen. Fascinerad av bilden, tillbringar Sundblad återigen närmast en timme med att beskåda Fahlcrantz. Någon ensamhet verkar målaren inte lida av; "det låg något vackert och tilltalande i att se honom gå så der, och jag stod länge och såg in i rummen", minns den frusne studenten. Sin tittskåpslek avslutar han i fattigkvarteren och styr kosan mot Ladugatan och Rackarnäbben. En bild som mer än alla andra förmår värma hans hjärta är en fattigmannainteriör, svagt upplyst av ett enda ljus. I det skumma ljuset får Sundblad syn på en liten flicka, vars blick uttrycker ohämmad glädje över den nyss erhållna trasdockan och över julstämningen. Sundblad får svårt att slita sig från denna bild och vandrar till sist hem "ledsagad af de lysande barnaögonen", vilka också förblir hans enda julljus denna kväll och följer honom ända in i sömnen.

Även den därpå följande julen tillbringade Sundblad i Uppsala, men denna gång i sällskap med sin bror och en annan nationskamrat. Från denna finns en målande beskrivning av de tre studenternas ytterst torftiga middag på julaftonen. De modesta och oerfarna studenterna kom aldrig på att beställa rum på något av stadens värdshus. I stället valde de en billigare lösning, och beställde julmaten hos krögaren Sundbergs. Lutfisk, revbensspjäll, klenäten och gröt skulle levereras i mathämtare till Sundblads studentrum klockan sju på julaftonen. Herrarna fördrev väntetiden med att inmundiga den skålpund julkonfekt de inhandlat hos Forsen, tills husets städerska, kraftig försenad och synbarligen trumpen, slutligen uppenbarade sig med matkorgen. De tre studenternas glädje över julmaten förbyttes snart i grym besvikelse, när det visade sig att städet, av glömska eller måhända av ren elakhet, inte tagit med några som helst tallrikar eller bestick från värdshuset. Eftersom Sundblad inte lyckades förmå henne att vända om och hämta dessa, var de tre tvungna att avnjuta håvorna med hjälp av fingrarna samt av en enda sked som de turades om. Till råga på allt förlöpte detta torftiga gästabud närmast i totalt mörker, frånsett den ständigt slocknande brasan, eftersom städerskan inte heller hade köpt de ljus Sundblad hade givit henne pengar till. Som värd för kalaset kände sig Sundblad helt misslyckad. Han intygade senare att han hade varit lycklig om han kunnat sälla sig till de interiörbeskrivningar där "upplysningen bestod i ett glåmigt talgljus, uppstickande ur en grön buteljhals". Huruvida några buteljer fanns att tillgå förtäljer han dock inte, utan avslutar sin historia i denna mörka anda, som på sätt och vis för tankarna till Dickens klassiska julberättelse.

För dagens julfirare, som redan vid Allhelgonahelgen drabbas av julmat och julpynt i överflöd kan denna dystra julsaga ha viss charm. Ändå uppmanas Uppsalas studenter att ta bättre vara på sitt jullov än Sundblad. Om inte annars är den årliga Kalle Anka att föredra framför ett ensamt fönstertittande i universitetsstaden.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.