Studentfabriken

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 14-2000

Med glasklar systematik, drill och mycket stryk kan man lära ut nästan vad som helst. Man kan lära en cirkushund att klappa händerna, en apa att gå på lina eller en obotligt dum student att passera den tuffaste examen. Den pedagog i Uppsala universitets historia som kanske allra hårdast drivit denna tes är Jan Jacob Svartengren som grundade "Studentfabriken" 1859.

Efter avlagt fil. mag. examen 1836 ägnade Jan Jacob Svartengren hela sitt liv åt undervisning av andra studenter. Han gav privatlektioner, arbetade som lärare på Uppsala privatgymnasium och blev med tiden även rektor där. Som grundare av Studentfabriken skapade han sig ett rykte över hela Sverige om att kunna banka in en ansenlig kunskap i vem som helst, med en lagom avvägd blandning av rått våld och briljant pedagogik.

Svartengren var redan med 1840-talets mått mätt en tämligen kuriös person med ett mustigt språk och en osnygg hygien. Han var starkt byggd och undersätsig och hastade fram i galoscher längs Uppsalas gator i en vårdslös, snubblande gångstil med ett par kraftiga glasögon i silverbågar. Över de kraftiga skuldrorna hade han en medfaren blå rock fodrad med sibiriskt lammskinn och på huvudet en mössa som tycktes glida runt så att den ibland hängde på näsan och ibland på nacken.

Svartengren hade en omvittnad och mycket ovanlig förmåga att hjälpa studenter att på kortast möjliga tid ta sig igenom vilken examen som helst, hur hopplöst fallet än verkade vara. Hans naturbegåvning låg både i att fokusera och systematisera. Han såg genom kurslitteratur och föreläsningsprogram som om de vore av glas, förstod genast vari det centrala bestod, och begrep rent intuitivt hur frågorna på tentamen skulle lyda. På detta och icke på något annat fokuserade han. Aldrig tillät han sig några utvikningar eller någon överkurs, utan drillen koncentrerades enbart till det som skulle bli avgörande för ett godkännande eller ej på tentamen. Att ha målet klart för sig är gott, men icke nog – man måste också nå dit, och här var Svartengren en pedagogisk mästare. Ur digra luntor på tyska eller latin kunde han som ingen annan systematisera kunskapen, extrahera ut det viktiga och formulera om till enkla tumregler och schematiska översikter på några få meningar som vem som helst kunde lära sig utantill.

Ryktet om hans förmåga att klara vem som helst genom vilken examen som helst spreds i allt vidare kretsar och till sist över hela landet, och tillströmningen av "hjälpbehövande" blev allt större. Framförallt specialiserade han sig på att klara ynglar genom studentexamen, som på den tiden var en angelägenhet för Universitetet. När de nya studenterna kom till staden genomgick de först en studentexamen under fem timmar med korsförhör av sex professorer. Detta var långt ifrån en formalitet och de ynglar som bara sovit sig igenom sina katedral- och stiftsskolor blev ofelbart kuggade. Några veckors hårt, systematiserat och målfokuserat plugg hos Svartengren gjorde då ofta susen och han fick rykte omsig att vara något av en "trollkarl" i detta avseende.

1859 fick han efter en tids sjukdom rådet av sin läkare att flytta ut på landet och köpte Ärna gård en halvmil från centrum ute vid Gamla Uppsala. På Ärna drev han sin brutalpedagogik till perfektion och inrättade den första "Studentfabriken", ett internat och föredöme för en lång rad andra s.k. "studentfabriker" runt Uppsala och Lund senare i historien. I Studentfabriken koncentrerade han sig enbart på vanartiga och försoffade ynglar till adel och rika borgare vars föräldrar nästan var beredda att betala vad som helst för att klara dem genom studentexamen. Betalt kunde också Svartengren ta. Han fakturerade 1000 kronor per avklarad studentexamen, vilket var en hiskelig summa på den tiden, men å andra sidan höll han vad han lovade. I folkmun kallades hans inrättning "Räddningsinstitutet på Ärna".

Trots att Svartengren blev en rik man på sin speciella talang präglades Studentfabriken på Ärna av en utstuderad enkelhet på gränsen till tarvlighet. Detta var nämligen en del av Svartengrens pedagogiska filosofi. Precis som krigarna i Sparta skulle hans studenter härdas ända till det orimliga och hans valspråk för var också: "Det gör pojkarna så satans gott att försaka." Undervisningen bedrevs i ett stort rum i mangårdsbyggnadens västra gavel, som kallades "salongen". Den var påvert inredd med endast två riktiga möbler. Den ena var en byrå köpt på auktion som var så risig att lådorna saknade botten. Drog man ut lådorna var det bara gapande hål där pinaler huller om buller lagrades. Den andra möbeln var en mycket enkel hemgjord soffa, förfärdigad av några slanor och ohyvlade bräder. På den soffan brukade Svartengren ligga med ansiktet mot väggen och ryggen mot sina elever när han undervisade. Under lektionerna rökte han på en gammal ciggarstump och spottade oupphörligen på väggen. Någon gång ibland bytte han sida och vände sig mot sina elever, men slutade dock inte att spotta; eleverna föredrog därför att han låg med ansiktet på väggen.

Eleverna på Ärna, som i regel var uppväxta på slott och herresäten, inkvarterades på enklaste möjliga sätt. I en statarstuga intill Ärna fanns en obrukbar vind som inte ens statarna använde och där "inpackades" studenterna. Det fanns inte ens någon trappa upp till den lilla vinden, så Svartengren reste upp en trästolpe som han slagit i pinnar i, som studenterna kunde använda för att krångla sig upp i de små "hönsburarna". Nu gick det inte alltid som Svartengren hade tänkt sig. Det hände att pojkarna smugglade upp en flaska punsch för att festa i sina små hönsburar, och när det väl hade ålat sig upp tog det ut pinnarna ur trästolpen så att deras magister inte skulle kunna komma upp och inspektera.

Ett viktigt fundament som Svartengrens pedagogik vilade på var "Stryk över lag". Denna formulering som var inskriven i Studentfabrikens stadgar tycks ha inneburit dels att stryk gavs presumtivt för säkerhets skull ifall några hyss skulle begås i framtiden, och dels att alla studenter av rent rationella skäl fick stryk på en gång när något hade hänt, istället för att öda tid på att försöka utreda vem som var skyldig. Även med den tidens syn på aga var Svartengren allmänt ökänd för sin brutalitet. Vid ett tillfälle hade studenterna på Ärna olovandes besökt gästgivargården Högsta, vars gästgivare på grund av sin bullrighet kallades "Högsta väsendet". När detta uppdagades beordrades alla studenter fram på ett led för att få stryk. En stackars pojke som anlänt till Ärna dagen innan, och alls inte varit med på Högsta, påpekade detta för Svartengren, och menade på att han borde slippa stryk. "Det ger jag fan i!" blev Svartengrens svar innan han började örfila den nykomne.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.