Thomas Fehman

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 13-2000

I en handfull något mer udda aktstycken från akademiska konsistoriets protokoll, daterade under sent 1680-tal får vi följa göteborgaren Thomas Fehmans öden och äventyr, vilket ger oss en intressant men egenartad inblick i studentens vardag för drygt trehundra år sedan.

Denna berättelse har sin upprinnelse i att Thomas Fehman den 11:e januari 1688 skulle skicka ett brev till häradshövding Granberg. Fehmans springpojke den 16-årige Anders Olsson hade även han ett brev som han av okänd anledningen gärna ville skicka till någon i Granbergs hushåll. För att spara porto bad han därför Fehman om att få lägga med sitt kuvert inne i sin husbondes kuvert, och det tycke väl Fehman lät rimligt, så länge portot inte blev det dubbla. Anders Olsson stegade så iväg till postkontoret i Uppsala med det dubbla kuvertet, men när kuvertet där hamnade på vågen befanns det väga mer än ett lod, vilket betydde dubbelt porto. Snopen sprättade då Anders Olsson upp sidan på kuvertet och plockade ut sitt eget brev, varefter han ånyo lade det på vågen. Här går de inblandade parternas berättelser isär något. Enligt stadssekreterare Upmarcks hantlangare postpojken Johan vägde brevet fortfarande över 1 lod varför dubbel porto krävdes. Enligt Thomas Fehman och hans hantlangare Anders hade en extra metalltråd i lönndom lagts över vågen för att höja vikten på försändelsen och lura Fehman på pengar. Hur det nu än var med detta så lämnade Anders Olsson såväl brevet som pengar för enkelt porto på posten och gick hem till sin husbonde för att be om mer pengar. En stund senare kom Fehman själv in på postkontoret, tämligen upprörd. Han hade inte skrivit mer än 3/4 ark till häradshövdingen och var helt förvissad om att brevet omöjligen kunde väga så mycket som 1 lod. Mot den stackars postpojken var han synnerligen "spotsk" och frågade "du sacramenske hunswott – hwadh har du förtient?" Pojken blev så rädd att han sprang från disken in på statssekreterare Upmarcks kammare. Upmarck som inte riktigt visste vad saken rödes sig om, och inte heller kände igen Thomas Fehman, fick för sig att det var baron Flemming som stod vid disken och en lång, förvirrad diskussion utbröt i vilken stadssekreteraren hela tiden titulerad Fehman "herr Baron". Till sist måste Fehman förklara för honom att han inte alls var baron Flemming utan bara "en efaldig student", och Upmarck konstaterade att "om iag wettat honom warit een student skulle iag hafwa mött honom annorledes". Nå, brevet vägdes igen under statssekreterarens överinseende och befanns naturligtvis väga under ett lod. Det är klart att Fehman blev purken, men brevet tycks ha gått iväg efter detta.

Utagerad var dock ej saken – fyra dagar senare den 15:e januari 1688 tycks Fehman i raseri ha gått till motanfall och "åthskillige gånger föröfwat otijdigheeter på posthuset". Utanför posthus i Sverige på den här tiden hade man "kartor" som var ett slags anslagstavlor på vilka man utannonserade vilka som hade fått brev. När en postiljon hade kommit och kartan sattes upp var det naturligtvis stor trängsel, och så var det även denna dag. Först bankade Fehman hårt på dörren och uppträdde hotfullt och sedan knackade en viss Carl Person på. Denne Person frågade försynt statsekreterare Upmarck hur en "ärlig karl" skulle kunna vet om han hade fått brev när halva kartan var avriven och befanns sig nere på Stora Torget. Upmarck tittade ut och konstaterade mycket riktigt att kartan var vandaliserad och sprang sedan ned till Stora Torget. Där träffade han på Fehman som hade halva kartan i sin hand, och en tämligen upprörd diskussion utbröt. Fehman kallade Upmarck "slyngel" och "näspärla" och utanför en remmakares stånd brakade de samman. Fehman fick tag på en piska som hängde i ståndet och tänkte klå upp Upmarck, men möjligen var det inte särskilt genomtänkt. Upmarck tycks ha varit betydligt större och starkare, och tog snabbt piskan från Fehman och spöade upp honom rejält. Fehman försvarade sig senare inför konsistoriet med att han hade tagit till piskan just för att han var ugn och inte "wahn att taga någon karl i kragen än". Statssekreterare Upmarck tycks emellertid möjligen varit något mera van "att ta en karl i kragen". Fehmans peruk åkte all världens värd, och så gjorde även hans halsduk, hatt och kragknappar och sedan släpade Upmarck Fehman i håret tillbaka till postkontoret.

Båda parterna kallade in ett stort antal vittnen under flera rättegångar under våren, men tillslut förlikades de den 21:a juni 1688 med Rektor Magnificus Lundio, professor Spole och professor Goeding som gode men.

Nåväl, hur gick det då för Thomas Fehman under hans fortsatta studier? Av och till figurerar han i kulisserna i olika konsistorieprotokoll som när herr Wassen blev nedhuggen på kyrkogården eller när en dräng blev nedhuggen i baron Flemmings kök. Huvudperson i dramat är Thomas Fehman åter igen natten mellan den 21:a och 22:a december 1689. Kärande är en viss Nicolas Malmstedt som har varit på bjudning hos Fehman tillsammans med Forswall och Nordstedt. Den sistnämnde hade med sig en fiol han trakterade, som Malmstedt tydligen fattad intresse för. När han ville låna den av Nordstedt fick Fehman fnatt, tog hon i kragen, tryckte upp honom mot en vägg och frågade om Malmstedt "wille föra krakel?" Om någon ville föra krakel så var det snarare Fehman själv för tillsammans med sin dräng eskorterade han Malmstedt ned till porten där han fattade tag i Malmstedt halsduk och drog sönder den. Malmstedt, som gärna villa ha resterna åter av sin halsduk sprang till akademivakten och beklagade sig. Framför allt ville ha hjälp med facklor så att han kunde leta efter sin halsduk utanför Fehmans port, och akademivakten rykte ut med drängar under buller och bång för att skipa rättvisa. Väl framme vid huset Fehman hyrde rum i vid Gamla torget stötte de dock på hårdare motstånd än väntat. Genom fönstret från Fehmans rum avlossades två skott med bössa över huvudena på den hukande akademivakten och skotten slog in i en närbelägen skola. Nu var den tidens bössor ganska tidsödande makapärer att ladda om, så när eldgivningen upphörde såg akademivakten sin möjlighet och stormade lägenheten. Där inne fann den Fehman, Nordstedt och Forswall samt två bössor som de konfiskerade.

I den rättegång som följde i akademiska konsistoriet lyckades Fehman elegant vända på rollerna. Fehman sade sig inte alls skjutit med några bössor utan att bara för skojs skull "allenast ett par poffertar skiutets af i spisen", och nu anklagade han akademivakten för att orätt "rånat" honom på hans bössor. Trots flera vittnesmål, bland anat om mynningsflammor genom fönstret lyckades det aldrig bevisas att det var just Fehmans bössor som hade avfyrats, och det slutade med att målet ogillades och Fehman fick sina bössor åter. Helt övertygad var väl kanske inte Rektor Magnificus, som i förhöret av Fehman frågade han om han "icke litjtet tillförende förmant honom att hålla sig wackert?" på vilket Fehman uppriktigt svarade "ja".

Jaha, vad hände då med den hale Thomas Fehman? Jo först disputerade han för doktorsexamen i juridik efter åtta års studier. Därefter blev han efter en lång men rak juridisk karriär Sveriges justitieminister under den gryende frihetstiden.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.