Turkiska musiken
Text: Erik & Marta Ronne Illustration: Marta Ronne
Publicerad i Ergo 12-2000
Redan från inledningen av Gunnar Wennerbergs Gluntarna känner vi det något bullersamma men joviala och livsbejakande studentkotteriet som med sina grytlock och visselpipor höll Uppsalaborna vakna om nätterna – Turkiska musiken.
Sällskapet bildades troligen 1828 av nio musikintresserade studenter och gavs ursprungligen det pretentiösa namnet: "Sanct Hillarii Orden". Syftet med sällskapet var att "kasta båll" med idéer och infall och äga sig åt sång och musik. I realiteten blev det dock mer öl och högljudd samvaro. Snart bytte också sällskapet officiellt namn till "Turkiska musiken" eller i mer högtidliga underkunder "Ottomaners Musik Corps.".
Sällskapet var delat i aktiva och passiva medlemmar varav de förra stod för musicerandet och de senare mest för skrål, glädje och öldrickande. En intressant egenhet med sällskapet var att de passiva medlemmarna tilläts uppträda under sina rikta namn, både i protokoll och under möten, medan de aktiva anmodades att så långt det möjligt var försöka förbli anonyma. De musicerande medlemmarna uppträdde därför alltid vid sammankomsterna under pseudonymer eller ordensnamn. Namnen de brukade var till exempel "Dallot", "Buller", "Haij Baba", "Gråskepparen", "Snorre", "Bång", "Sancho" och "Tigris".
Turkiska musikens verksamhet bestod i huvudsak av så kallade "sammanträden" till vilken chefsturken Dallot kallade. Sammankomsterna hölls i regel på Sundbergs krog i korsningen Drottninggatan – Västra Ågatan och undantagsvis på någon annan krog i krokarna. Källarmästaren Sundberg, som själv var gammal avdankad student, invaldes med tiden som hedersmedlem bland Turkarna och förärades titeln "Generalproviantmästare". Vid sammanträdena musicerade man faktiskt ganska anständigt – åtminstone inledningsvis. Turkarna trakterade bland annat piccola, violin, gitarr, fagott, cello, klarinett, trumpet och valthorn, och deras kapellmästare blev med tiden ledamot av Musikaliska Akademin. Man spelade bland annat "Hulda Rosa", "Douce harmonie" eller "Slumra ljuvt". Favoritstycket, som alltid tycktes finnas med vid deras uppträdanden var annars Fra Diavolos aria "Låt oss nu njuta den korta tiden, låt oss njuta den var minut".
En av Turkarnas viktigaste regalier, av vital betydelse på alla sammankoster, var "Turkstånkan". Det var en enorm stånka i enträ försedd med ett brett silverband i vilket var graverat: "Si nolis potare satis, me tangere noli. Semper enim malo plena quiete fruit" ("Om du ej vill dricka nog, så låt då bli att röra mig, ty hellre jag vill njuta av fullelig ro."). Med denna stånka drack man enligt uråldrig plägsed "hopöl", det vill säga stånkan cirkulerade konstant laget runt under spelningarna. Mycket filosofiskt tankearbete och för den delen även dammig nationalromantik fanns bakom denna enroma stånga och drickande av hopöl. Turkiska musikens orator Wetz säger bland annat följande i sitt långa tal vid kannans högtidliga invigning:
"Ölet, mina börder, den gamla ärliga drycken, studenternas primitiva njutningsmedel, var i forna dagar glädjens och någon gång rusets fosterfader. Starkare än nu tömdes det av starkare män, och när den fyllda stånkan gick laget omkring, fingo kinderna högre färg, ögonen brunno livligare, och dammet från luntornas läskammare ruskades bort vid kraftiga karlatag i den skämtande kretsen. Liksom mycket annat har även detta få giva vika för nyare plägseder, och när man nu begagnar det så placerar man det som ett inhyseshjon i små halvkvarterglas, vilka ej äro annat än lumpna fattigstugor för den glade gubben, som i forna dagar livligt porlade och i uppsluppen ungdomsyra fradgade i den skurade kannan."
Som framgått ovan hade öldrickandet en central roll i verksamheten, och man kan anta att Turkarna inte alltid var helt nyktra efter en kvälls musicerande på Sundbergs krog. Efter sammankosten följde nämligen traditionsenlig ett "sammanträdets senare avdelning" som på goda grunder alltid hölls utomhus. Man lämnade sina instrument och försedde sig istället med visselpipor, grytlock, eldgafflar, gonggongar, trianglar, harskranglor, lergökar och portnycklar och gav dig ut på stadens gator för att avsluta sammanträdet med ett bullersamt och disharmoniskt tapto. Man få förstå att de exekverade den senare avdelningen utomhus. Enligt en av medlemmarna ”var denna musik nemligen i rum icke blott olidlig, utan hardt när livsfarlig för musikanterna själva, men utan den kunde de icke leva såsom sällskap”. Det var naturligtvis dessa uppträdande som låg bakom namnet Turkiska musiken och antagligen även bakom det faktum att Turkiska musiken bland många av samtidens studenter snabbt blev populära och stilbildande i den gryende studentromantiken. I det tidiga 1800-talets Uppsala fanns redan ett flertal mer eller mindre obskyra studentkotterier, som i regel var självgoda, navelskådande och pretentiösa sammanslutningar. Mest känt är kanske sällskapet "Zierbenglarna" bestående av en generation självupptagna adelsynglar som studerade i Uppsala. Namnet hade det tagit från en bland dåtidens Uppsalastudenter välkänd nyckelnovell med den något udda titeln: "Studenterna i Utscheu eller Zierbenglarnas historia i China – en tragikomisk berättelse från nittonde århundradet – översättning från mexicanskan". Till Zierbenglarna och andra liknande kotterier kom de levnadsglada, bullrande Turkarna att utgöra en bjärt och mustig kontrast, som slog an tonen för det studentikosa under de kommande decenniernas studentromantik.
Den 6:e maj 1835 spelade Turkiska musiken för sista gången tillsammans och därefter upplöstes sällskapet. Flera källor har velat göra gällande att det var rektorn som till sist hade tröttnat på oväsendet och de nattliga upptågen och förbjudit sällskapet. Detta är förvisso mycket möjligt, men en något mer trist och alldagliga sanningen är snarare att sällskapet sakta förblödde då flertalet Turkar började ta sina examina och lämna Uppsala. Deras historiograf Sanchos blev docent i latin redan 1833 och sedan professor. Dallot blev komminister i Leksand. Buller dog under studierna och Bång emigrerade till USA och blev timmerhuggare. Tigris blev yrkesmilitär. Vissa blev läkare och borgmästare och det stora flertalet blev liksom Dallot präster. Så är livet. Man förblir inte alltid student. Vad tiden lider tystnar musiken.
Juvernalerna som grundades i ungefär samma veva, och delvis av samma personer betraktar sig än i dag som Turkarnas andliga efterträdare. Turkstånkan kom emellertid av en överlevande Turk att doneras till sällskapet "Par Bricoll" 1868, som än i dag förvarar byttan bland sina regalier.
Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.
|