Strindberg dricker rackare

Strindberg vistades några terminer runt 1870 i Uppsala som student utan att ta någon examen. Den bild han senare kom att teckna av universitetet och akademikerna i bland annat Tjänstekvinnans son och Från Fjärdingen och Svartbäcken utgör en synnerligen bitter vidräkning.

Staden som sådan beskrivs som en eländig och hopplös småstad. "Det luktade bondkvarter. Alla professorer voro bönder, ej en enda var stockholmare. […] Och hit var bildningens huvudkvarter förlagt, genom en inkonsekvens av [de] styrande."

Mötet med Stockholms nation blev en stor besvikelse: "När jag hösten 1867 anlände till Uppsala med de vackraste föreställningar om studentlivet som Gluntarna så väl diktat om, ledo mina och kamraternas illusioner ett grymt nederlag. På nationen, där man samlades för att vara student och bjuda på sin unga andes bästa skatter, där dracks endast. Klockan 7 på aftonen lades upp en ankare punsch och en ankare svagdricka och därmed höll man i till morgonen. [Tiden] brukades till en grov visa, en parodisk deklamation av Tegnérs Svea […] senare på natten dans, med varandra, kavallerichoquer på stolar, små slagsmål […] tentamensresonemang, råhet och förfärlig dryckenskap med vidriga scener."

Studierna beskrivs som meningslösa och bottenlöst inskränkta: "Universitetet, som hägrat likt den fria forskningens högskola, var i grund och botten endast examensanstalt, skola, med pensa och förhör." Professorskåren utmålas också som helt inkompetent: "Universitetet i Uppsala 1867 hade icke en enda framstående lärare, som höjde sig över hopen. Några vore gamla och rent av förfallna toddygubbar. Andra voro unga, oprövade dilettanter, som kommit fram genom sina fruar eller småtalanger. […] I stort taget var allt som förelästes, hämtat från utlandet, mest från Tyskland. […] De flesta gradualavhandlingar vore endast dåliga kompilationsarbeten från tyskan, och rena fall av översättningar, med åtföljande skandal, förekommo."

Fylleri, skörlevnad, dobbel och prostitution fyllde vardagen och förvandlade studentens frihet till odrägligt tomrum i Strindbergs romaner: "Krogar hade han ej råd att besöka. Bierstugor slank han med på och såg grymma saker. Ungdomen stod i kö, satt på bord, byråar och drack öl, för att vänta på sin tur. En gång såg han en kvinna som fyllt femtio år taga emot ynglingar, och en annan gång en äkta man, som vände sig mot väggen medan hustrun tog emot, och studenterna sutto på sängkanten och höllo ljuset."

Hur var då Strindbergs egen tid i Uppsala? Vad var det som fick honom att fatta sådant agg till staden och studierna? Dels var han naturligtvis en mycket kreativ och intellektuell människa som antagligen inte fann sig särskilt väl i de tidens stelbenta akademiska studier. Dels var han inte särskilt väl bemedlad, vilket gjorde hans tid som student fattig, på gränsen till eländig. Det finns naturligtvis mängder av vittnesbörd och dokumentation om Strindbergs tid i Uppsala, och hans studenttid beskrivs bland annat i Gustav Meyers memoarer. Skildringen är av anekdotisk natur och av föga vetenskapligt värde, men den är ändå läsvärd. Det innehåller nämligen en samtida beskrivning av det studentrum på Svartbäcken som Strindberg skildrat i flera av sina verk, bland annat i novelletten Sorken.

Den unga, men redan då omtalade författaren, hade bett den gemensamma vännen Arvid Wikström föra honom samman med Meyer, för att stifta närmare bekantskap. En vinterkväll 1870 blev sålunda Wikström och Meyer inbjudna till Strindbergs studentrum i ett litet ruckligt hus i Svartbäcken. Rummet, som "gjorde ett obeskrivligt torftigt intryck" på Meyer var ungefär som en "ångbåtskajuta". Någon riktig säng fanns inte, utan endast en enkel brits som på dagen fick tjänstgöra som soffa. Enda belysningen i rummet var en lite fotogenlampa som "flämtade liksom hade den lidit av astma". Strindberg själv gjorde också ett blekt och solkigt intryck på Meyer, ehuru intelligent och med ett par forskande ögon. Vid ankomsten låg han på den nötta britsen i en trasig nattrock och rökte pipa medan han läste en bok om konsthistoria. Han reste sig dock genast och bjöd Meyer att sitta på "den minst skröpliga av de båda stolarna". Medan Mayer satt där och väntade förde Wikström och Strindberg en viskande konversation vid dörren. Tydligen ville Strindberg gärna bjudna gästerna på punsch, men hade inte tillräckligt mycket pengar. Efter att ha räknat sina slantar skickade han därför iväg Wikström att köpa en kvartsbutelj av den betydligt billigare perukmakarkonjaken. Detta fräna fluidum, mest tänkt för hårvård och utvärtes bruk var studentromantikens krissprit, men Strindberg gjorde ett tappert, och nästan alkemiskt försök att med elden förädla perukmakarkonjaken till drickbart skick. Istället för att ta fram glas lånade han tre fat av värdinnan på vilka han strödde sockerbitar och russin över vilken han sedan hällde perukmakarkonjaken. Slutligen tände han eld på den tre faten och lät spriten flamma upp och karamellisera russina och sockret. Denna lilla "improviserad brylå" som Strindberg kallade anrättningen var populär bland studenterna i Uppsala under sent 1800-tal och gick ofta under namnet "rackare". Strindberg bjöd artigt gästerna att ta var sitt brinnande fat, men Meyer råkade olyckligtvis bränna sig. Fatet for i golvet och rackaren rann ut. Strindberg delade då med sig och hällde över häften av sin rackare på Meyers fat, så att de därefter kunde dricka brorskål med varandra.