Matematikpoeten Seseman

Den lika ansedde matematikern som hånade pekoralisten Hans Jacob Seseman var ett av de största originalen i Uppsala under Gustaviansk tid. Som överliggare hankade han sig fram på att sälja egenproducerade räkneläror och matematiska tabeller samt brudverser, filosofiska friarbrev och annan kärlekspoesi. Hans räkneläror ansågs vara geniala, medan poesin var skrattretande pekoral och ”utgjorde en sällsynt onjutbar och menlös läsning”.

Han växte upp i djupaste fattigdom i Jönköping och lyckades klara sig igenom trivialskolan, som bäddade vägen för högre studier, tack vare sin enastående begåvning i matematik - redan som småskoleelev livnärde han sig på att undervisa kamraterna i räkning. Till Uppsala kom han 1774 för att studera och blev sedan kvar i staden i två decennier utan att komma i närheten av någon examen. Hans problem tycks ha varit att matematiken var det enda ämne som intresserade honom, och att han därför struntade blankt i de övriga ämnena. Examen eller ej, så började han med tiden kalla sig ”Aritmethices Magister”, och det är också så han kallar sig själv i alla sina publikationer. Titeln är helt påhittad och en gång lär Gustav III ha frågat Seseman vem som promoverat honom till Aritmethices Magister. ”Det har Gud själv gjort” blev svaret. Seseman sökte till och med en docentur i aritmetik - helt utan examen - men trots att en professor i ämnet gick i god för han kunskaper fick han naturligtvis inte tjänsten. I stället gick den till en av Sesemans elever som enligt alla uppgifter var sämre på aritmetik.

Det har sagts om Seseman att hans yttre uppenbarelse var ett ännu större pekoral än hans poesi och en samtida källa beskriver honom som ”envis, vurmig och snaskig”. Han väckte alltid stort uppseende när han spankulerade omkring på stadens gator och försökte sälja sina matematiska böcker till förbipasserande studenter. Han var oerhört storväxt och gick alltid i samma gamla rock stor som ett tält. Rocken var försedd med ett stort antal kolossala säckliknande fickor som alltid var fyllda med böcker, smörgåsar och allehanda praktiska ting. Även i ärmarnas uppslag hade Seseman för vana att förvara böcker och smörgåsar, och likaså i ett stort hopfällt paraply. På det hela taget påminde han om en ambulerande antikvarisk loppmarknad när han vaggade fram i sin rock. På huvudet hade han en bredbrättad hatt sommar som vinter och på fötterna hade han kolossala och groteskt breda becksömsskor.

Seseman utgav ett flertal matematiska problemsamlingar och tabellverk, som han sålde direkt ur rockfickan till hågade studenter. Till utformningen tycks de i första hand ha varit ämnade för självstudier - till varje problem följer en mönsterlösning av författaren. Den matematik som behandlas i problemsamlingarna är i första hand den gängse skolmatematiken såsom bråkräkning, regula de tri, trigonometri, logaritmer och algebra, men Seseman berör i sina böcker även mer avancerad matematik, såsom lösandet av fjärdegradsekvationer och komplexa tal.

En lustig detalj är det självporträtt i träsnitt den föge konstnärlige Seseman mycket valhänt karvat för egen hand, och som pryder titelsidan i hans ”Arthimetica eller räknekonst”. Han poserar i profil på en lagerkransprydd medaljong med en kerub ovan huvudet som håller upp ett exemplar av problemsamlingen. En lika lustig detalj är att vissa upplagor av hans problemsamlingar är tryfferade med hans poesi och brudverser. De är instuckna lite här och lite där mellan kvadratrötter och logaritmer; till glädje och avkoppling för studenten får man förmoda.

Även om han betraktades som ett original redan av sin samtid åtnjöt han en stor respekt, inte minst från det lärda etablissemanget. Han stod på god fot med flera digniteter vid akademin och sågs ofta som gäst hos bl.a. Thunberg. Denne som var professor i botanik och Linnés efterträdare tillägnade Seseman ett speciellt äppelträd på sin tomt. Varje höst kom Seseman, plockade äpplena och bar iväg all frukt i fickorna på sin stora rock.

Vid sidan om sina matematiska verk producerade Seseman en ansenlig mängd kärlekspoesi som han sedermera lät publicera i samlingsverket ”Brudeskrifter med mera af och öfver samt utgivna af arithmeticus magistern och apologisten Hans Jacob Seseman”. I huvudsak rör det sig om brudverser tänkta att läsas som lyckönskningar på bröllop. I regel är hans poesi platt, talanglös och långtrådig, han blandar högt och lågt, och intar vid sidan om Ofvandahls en särställning inom det Uppsaliensiska pekoralet. En av hans mer kända krior är denna obviösa sanning:

Man bör ej äta krita
Allt uppå denna jord,
Men städse sig beflita
Att hålla sina ord.

En annan underbar kria han skrev i samband med freden i Kiel 1814 är ganska signifikativ i det att han gärna bakade in sitt eget namn i dikten:

Store prins och krigsmagister
Störste statsman och minister
O, att Sverige dig ej mister
Önskar den som önska kan
Med Hans Jacob Seseman.

Som pekoralist fick Seseman naturligtvis utstå mycket spott och spe från så kallade ”seriösa” poeter och författare. Stridberg blev upprörd när Seseman togs upp i verket ”Översikt af Svenska Vitterheten” och ansåg Seseman med sina nonsensverser ”icke rolig i sin dårskap”. För Carl Jonas Love Almquist kom Seseman däremot märkligt nog att bli en inspirationskälla och ett föredöme. Under sin långa landsflykt i USA fördrev Almquist tiden på ålderns höst med att skriva en av den svenska poesins märkligaste och mest omfattande verk: ”Om svenska rim”. Det är mer än 1400 foliosidor med nonsensvers snuddande nära pekoral. En av huvudfigurerna i opuset är Seseman och hela diktsamlingen gavs för första gången ut 1983 - mer än ett sekel efter Almquists död - under titeln ”Sesemana”.

Den i Uppsala så legendariske författaren av kärleksdikter hade ironiskt nog själv ett ganska udda förhållande till det täcka könet. Han hade nämligen satt i system att alltid fria till alla ogifta damer som kom i hans väg, för att sedan få korgen. Det fanns knappt någon fröken i Uppsala han inte hade friat till, och med tiden utvecklades det nästan till en sällskapslek att driva med den stackars Seseman. En fröken i taget förbarmade sig och lät sig uppvaktas någon tid med kärlekspekoral innan hon tackade nej till frieriet och lät Seseman vandra vidare till nästa ungmö i sällskapskretsen. Att han alltid fick korgen sades bero på att han hade satt upp ett ovillkorligt krav på sin tilltänkta, nämligen att hon från och med bröllopet helt skulle avstå från den skadliga och dyrbara kaffedrycken. En tragikomisk omständlighet var att Seseman i regel själv hade friat och blivit försmådd av bruden på de många olika bröllop han brukade skriva brudverser till, och att han inte drog sig för att påpeka denna omständighet i sina lyckönskningsverser. Vid ett tillfälle läste han upp en nästan oändligt lång brudvers på ett bröllop i vilken han på varannan rad dikten igenom klagade på att bruden hade försmått eller ”förtryckt” honom. Oförtrutet fortsatte Seseman att fria och en dag fick han faktiskt ja till allas förvåning. Det var en barndomsvän vid namn Susanna Comstedt som föll för honom. Landshövdingen hade tidigare många gånger drivit ganska grovt med den stackars skalden och roat sig på hans bekostnad, men nu ställde han upp för den utfattige Seseman och stod för alla kostnader i samband med bröllopet, som gick av stapeln i Slottsträdgårdens salong. Säg dock den lycka som varar. Efter bara två år dog Susanna, och Seseman var åter ute på friarstråt. Tio år senare skulle han gifta sig igen med Helena Kihlman, men även hon dog mycket kort efter bröllopet.

En av Sesemans dikter lever än i dag och har i generation efter generation lärts ut till skolbarn:

30 dagar har november april, juni och september 28 en allen men de andra 31