Gerald De Geer som student

När smälte den senaste inlandsisen? Varenda skolunge vet att det skedde för sisådär 10.000 år sedan, men hur sjutton har man kommit fram till detta? Mannen bakom den absoluta tidsskalan för isens avsmältning var Gerald De Geer, och detta pionjärarbete inom kvartärgeologi påbörjade han redan som student vid Uppsala universitet kring 1880.

Som nyinskriven student 1877 var det hans vilja att skaffa sig en bred naturvetenskaplig utbildning och han började därför med kemi. Detta var en spännande tid inom kemin. Mendelejevs periodiska system hade ännu många luckor som successivt fylldes ut under de Geers studietid. Allt fler organiska substanser syntetiserades på konstgjord väg utan hjälp av någon levande organism. Den moderna kemin stod för dörren.

Laborationskursen i kemi var på denna tid, liksom långt fram i detta sekel, tämligen fri och oreglerad med avseende på schemaläggningen. Studenterna hade ett visst antal laborationer som skulle klaras av innan de fick gå upp i tentamen, men hur och när laborationerna gjordes var upp till studenterna själva. Kemikums kurslaboratorier stod till deras förfogande, och dit var de välkomna att göra sina laborationer när helst de hade tid och lust. Det kan låta som en skön tillvaro för dagens studenter att kunna labba lite då och då när andan faller på, men denna frihet var mest en chimär. I själva verket var laborationskursen mycket omfattande och de enstaka laborationerna hade rykte om sig att ofta vara mycket segdragna tillställningar. Det fanns därför inte särskilt stora möjligheter att ta några dagar ledigt i labkursen, och inte heller sågs sådana tilltag med särskilt blida ögon av institutionens docenter och lärare. Gerald De Geer berättar emellertid i sina nedtecknade studentminnen om en kurskamrat, som under stundom brukade ta någon veckas bondpermis i förhoppning om att inget skulle märkas. Tricket var att lämnade det rörigt nog på sin laborationsbänk, så att det såg ut som viss aktivitet pågick. Vid ett sådant tillfälle beslöt sig studentens kamrater för att skämta med honom. De lade ut blött gråpapper över hans laborationsbänk, över alla täckglas med prover och över kolvar och utrustning och sedan sådde de gräsfrö i gråpappret. Odlingen sköttes omsorgsfullt och vattnades dagligen och började snart ymnigt gro till en spirande gräsmatta. När studenten äntligen behagade komma tillbaka hoppades han att det skulle ske så diskret och obemärkt som möjligt. Då hade dock vegetationen på hans laborationsbänk hunnit bli tämligen vildvuxen och grönskade som ett ojävigt vittne på hans lathet.

Studierna i botanik och zoologi präglades vid denna tid bland annat av den då högst aktuella debatten om Darwin och arternas uppkomst. Zoologen Tullberg väckte uppseende i Uppsala genom att redan i sin introduktionsföreläsning för de nya studenterna helt uppehålla sig vid hästen utveckling från rävstora flertåiga urhästar till dagens högresta entåiga hästar. För den geologiskt intresserade De Geer var hästfosilen självklara bevis för den då ännu något kontroversiella utvecklingsläran.

Det var också inom geologin som De Geer skulle skapa sig sitt livsverk och ett internationellt namn. Den geologiska vetenskapen i Uppsala under denna tid var något avdomnad. Den ende professorn var långtidssjukskriven och ingen undervisning i egentlig mening förmedlades. För en ambitiös elev hade detta emellertid det goda med sig att det framtvingade en hög grad av självstudier, eget tänkande och egna initiativ. För att påskynda sina studier i geologi sökte därför De Geer anställning på Sveriges Geologiska Undersökning. Detta var verkligen en utpräglad form av vad dagens pedagoger kallar "problembaserad inlärning". Han sattes bland annat att helt på egen hand genomföra en större undersökning av geologin runt Ronneby hälsobrunn, och tvangs då under arbetets gång inhämta nödvändiga geologiska grundkunskaper.

Att De Geer kom att intressera sig för istidens avlagringar hängde bland annat samman med den "vidsträckta vattendruckna lerslätten" kring Uppsala som under vårvintrarna "obarmhärtigt belastade vandrarens fötter med väldiga lerklumpar". Denna omständighet gjorde nämligen att De Geer av bekvämlighetsskäl föredrog att förlägga sina vårpromenader till den höglänta och torra Uppsalaåsen. Där roade han sig med att i detalj kartlägga höjdkurvorna och undersöka sedimentlagren som han snart förstod var årsvarviga, precis som årsringarna i ett träd. Det arbete han här ensam påbörjade med att fastställa den absoluta tidsskalan för inlandsisens avsmältning kom att avslutas först 30 år senare då som professor ledde studenter från Uppsala universitet och Stockholms högskola som tillsammans grävde sig kilometer efter kilometer genom hela Uppland för att följa sedimentlagren.

Statistik var vid denna tid en vetenskap i tillblivelse och man började allt mer att använde det som ett verktyg inom andra vetenskaper - inte minst inom geologin. Bland annat professor Hampus von Post vid lantbrukshögskolan var en av de tidiga förespråkarna av statistiken som verktyg. Genom att titta på representativa urval av en större population eller ett jordlager skulle man kunna yttra sig om hela populationen eller jordlagret. Gerald De Geer intresserades sig för detta och demonstrerade redan som student vid Uppsala hur metoden kunde användas för att skatta antalet skogsmyror både i enskilda stackar och i hela lokaler med en viss slags terräng. Han berättar bland annat hur han en tidig vår då myrorna fortfarande var vinterduvna passade på att gräva upp en hel stack med hela dess befolkning på 101 liter i en stor säck. För att lugna ned myrorna något och därmed göra det lättare att räkna dem, doppades hela säcken som en jättelik tepåse i en brygghuskittel med kokande vatten. Sedan hälldes samhället ut på ett stort bord. Materialet blandades omsorgsfullt, ett antal representativa prover togs ut, och i dessa räknades myrorna omsorgsfullt med pincett. Sålunda kunde De Geer skatta det totala antalet myror i samhället till 45.000. Han kunde även i en underbar och tidstypisk sexism notera att myrorna uppdelades i två kaster nämligen "bruna utomhusmyror med stora käkar och smärre gråaktiga barnskötare med mildare utseende". I studentkretsar i Uppsala spreds missförståndet att De Geer var i färd med att räkna Sveriges samliga myror!