Valborgsfirandet i Uppsala

Valborgsfirandet bland Uppsalas studenter har en lång och brokig historia. Redan under stormaktstiden och universitetets första guldålder var valborgsmässoafton den största höjdpunkten i studentens almanacka. När nationerna grundandes från 1600-talets mitt och några decennier framöver, blev de tradition för dem att hålla sina årliga högtidslandskap just den sista april.

På högtidslandskapet valde man kuratorer för det kommande läsåret och hade bokslut för det gångna läsåret. Detta var i sin tur ett arv från det medeltida bysamhället i vilket man årligen avhöll valborgsstämma för att välja förtroendevalda och justera byns ekonomi. Nu begränsade man sig ingalunda enbart till dammig formalia på nationernas högtidslandskap. Tvärt om tycktes tillställningarna till stor del varit fokuserade kring taffel, dryck och fest. Ur Södermanlands nations räkenskaper från 1673, framgår t.ex. att det till valborgskonvetet detta år konsumerades motsvarande 1288 flaskor öl och 60 flaskor vin, trots att det vid denna tid blott var en handfull södermanlänningar inskrivna i nationen. Gissningsvis hände det att en och annan student blev något påstruken, och när morgonen grydde den 1:a maj brukade därför nationerna ajournera sina högtidslandskap, för att ta en nypa frisk luft, flanera lite i gryningen på stadens gator och torg och välkomna våren. Ofta bestod dessa vårhälsningar i att slå in fönsterrutor, avlossa pistolskott i luften och prygla upp de fåtal borgare som vågade sig ut. Ungdomlig glädje och uppsluppenhet inför våren kan det tyckas, men universitetets rektor klagade vid ett tillfälle över dessa "fridens och vilans fiender, med sitt dryckenskap, sitt svirrande, skränande och bölande och sitt helvetiska, ja nästan djävulusiska tjutande."

Traditionen att tända valborgseldar, kom som så mycket annat från Tyskland, och spreds under 1700-talets senare del från Stockholm ut över Uppland. I Uppsala blev det snabbt en vana bland studenterna under 1700-talets sista år och det tidiga 1800-talet att ta en paus under högtidslandskapen och promenera upp till Styrbiskop vid Uppsala slott där nu Gunilla klockan står. Där ifrån hade man nämligen en vidsträckt utsikt över Uppsala med omnejd och kunde se alla valborgseldar som tändes runt staden. Det som från början bara var en trevlig aftonpromenad formaliserades snabbt till en studentikos tradition. 1823 avtalade för första gången alla nationer att samlas vid Styrbiskop vid slaget nio på kvällen för att sjunga "Våren är kommen" av Arréhn von Kampelman. Denna sångövning leddes antagligen från allra första början, precis som idag, av Allmänna sången eller dess föregångare. De fick förvisso sina stadgar först 1842, men har sina rötter i 1810-talest manskörer.

Under den klassiska studentromantikens dagar på 1840-talet hade de tidigare ganska lösa sångsammankomsterna antagit fastare former. Nu hade det blivit vana bland nationerna att träffas redan på vid tretiden i sina olika nationssalar eller i förhyrda lokaler för de nationer som ännu ej skaffat sig egna hus. Efter ett ofta tämligen kort och symboliskt högtidslandskap intog man middag, för att sedan halv nio på kvällen marschera bakom nationsfanan ned till Stora Torget. Där kunde över 1000 studenter samlas och under viss tumlut formerade de sig på fyra kolonner och tågade under efter fanborgen med 14 nationsfanor upp längs Drottninggatan. Längs processionsvägen och framförallt uppe vid slottet väntade stadens borgare som publik. Väl framme ställde de olika nationerna upp sig bakom sina fanor och man sjöng ett tiotal vårsånger. Allt avslutades med att man sjöng "Folksången" och därefter utbringade ett trefaldigt leve för konungen, i vilket även publiken deltog.

Den mer solena delen av de musikaliska övningarna var nu över. När leveropen hade bedarrat sprang studenterna ned till Stora Torget igen där ett slags studentromantiskt rave tog vid. Man tog varandra i händerna, ställde upp sig i en vid ring runt torget och dansade en vild slängpolska samtidigt som man skrek allt man förmådde i falsett. Ordningsmakten, som inte fullt ut förstod denna oförställda vårglädje, lyckades vid 1840-talets slut får dessa ringdanser på valborg förbjudna, men hänvisning till att de störde den allmänna ordningen. Något senare, under den smått legendariske och mycket jovialiske polismästaren Raabs tid, dammades denna tradition av igen. När studenterna hade skrikit sig hesa ett tag brukade Raab komma ut från poliskontoret, i nuvarande Rådhuskaféet. Med Svea Rikes Lag patetiskt uppslagen i handen deklamerade han sedan paragraferna rörande folkresning. Därefter brukade han symboliskt arrestera en handfull studenter för folkresning, så de fick sitta i häktet och dricka pilsner till dess folkresningen hade bedarrat.

Framåt morgonen den första maj satte alla nationer upp var sin deputation bestående av kuratorer, ännu inte allt för berusade landsmän och fanborg, som skickades kors och tvärs i staden till den andra nationerna. Alla nationer besökte på så vis varandra för att hålla tal, dricka skålar och utbringa vårhälsningar. Dessa vårhälsningar tenderade ofta att bli ett slags maraton i vältalighet, och det hända att förste kuratorerna höll uppåt 40 tal under natten.

I dagens akademiska Uppsala räknas antagligen mösspåtagningen bland de flesta som valborgsfirandets höjdpunkt. Studentmössan uppfanns i Uppsala 1843 i samband med det första stora studensskandinaviska mötet. Redan från början var betraktades mössan i huvudsak som ett plagg för ferier och resor. Det var när man kom bort från Uppsala, åkte hem till sin hembygd eller besökte andra lärosäten, som det var viktigt att visa att man var student från Uppsala. Eftersom det akademiska året löpte från första oktober till sista april, uppstod redan under studentromantiken en tradition att mössan fick tas på först på eftermiddagen den sista april, innan nationernas vårfirande tog vid. Ännu en bit in på detta sekel förekom inte någon officiell mösspåtagning, men det blev efter sekelskiftet brukligt att flanera längs gågatorna med mössan under armen och invänta slaget tre då alla tog på sig mössorna. Först runt 1920 uppstod dagens mösspåtagning, då dåvarande rektor föredrog att ta på mössan och hälsa våren och studenterna från balkongen på Carolna Rediviva. Den därefter följande Champagnegaloppen är naturligtvis allegorisk. Vårterminen slutade den sista april, och när väl rektorn själv hade önskat studenterna trevlig sommar, sprang man i galoppen bort från rektorn, universitetet och det gångna läsårets slit vid pulpeten.