Uppsala studentkår 150 år

Den 11:e mars 1849, för jämt 150 år sedan, grundades Uppsala studentkår. Studentkåren har sina rötter i skandinavismen och flera försök gjordes under 1840-talet att ena den kämpande studentrörelsen. Danmarks anspråk på Slesvig och det påföljande kriget med Tyskland kom att bli den händelse som slutligen ledde till grundande av Uppsala studentkår.

Hertigdömena Slesvig och Holstein tillhörde historiskt Danmark, men på ett ganska löst vis, och var dessutom till övervägande del befolkade av tyskar. Påverkade av den nyvaknade tyska nationalismen ville befolkningen i Slesvig och Holstein lösgöra sig från Danmark och istället ansluta sig till Tyska förbundet. Detta gillades naturligtvis inte i övriga Danmark; nationalliberala krafter framförallt vid Köpenhamns universitet lanserade på 1830-talet det s.k. Ejderprogrammet. Det syftade till att göra floden Ejder till Dansk riksgräns, och knyta åtminstone Slesvig betydligt stramare till Danmark genom att pådyvla dem den Danska grundlagen. Man insåg dock nyktert att Danmark skulle stå sig tämligen slätt mot Preussen och det Tyska förbundet i händelse av en väpnad konflikt, och det var bland annat med detta i åtanke som den politiska skandinavismen föddes vid Köpenhamns universitet. Strategin var att vid Nordens övriga universitet lansera Ejder som ett slags sydnordisk gräns och piska upp känsla av urnordisk samhörighet, för att få med sig Sverige-Norge i konflikten, och det mer långsiktiga målet var förening mellan Nordens riken. Det var onekligen en djärv strategi då svensk-danska krigen bedarrat bara något årtionde tidigare, men den lyckades över förväntan.

Uppsala studenterna intog från början, till skillnad från Lundastudenterna, en tämligen kylig hållning till skandinavismens politiska gren och ansåg istället den kulturella och litterära enigheten i Norden var långt viktigare. Den politiska skandinavismen nådde Uppsala med full kraft först ett par år senare i samband med det första studentskandinavistiska mötet som hölls i Uppsala 1843, men nu var hänförelsen å andra sidan total. Det var nu plötsligt såväl en rättighet som en skyldighet för den Uppsaliensiske studenten att få försvara den nordiska kulturen, det nordiska folket och den nordiska gränsen. I den allmänna yran grundades Skandinaviska sällskapet som snart hade 259 studenter som medlemmar. Detta var den första nationsöverskridande studentsammanslutningen med politiska ambitioner sedan Juntas dagar, och i många avseenden kom Skandinaviska sällskapet att bli embryot till dagens studentkår.

Alla var dock inte lika hänförda. C. H. Rundgren, magister vid Västgöta nation och sedermera biskop i Karlstad publicerade samma år en broschyr med titel Reflexioner rörande ett tilltänkt skandinaviskt sällskap samt idéer till en studentförening i Uppsala. Rundgren var i huvudsak kritisk till den politiska skandinavismen, som han ansåg gynnade Danmark, men knappast var till glädje för Uppsalas studenter. Som titeln på skriften antyder lanserade han även idé till en studentkår i Uppsala. Han menade att det var besynnerligt att grunda förment internationella studentföreningar såsom Skandinaviska sällskapet, så länge det knappt fanns någon sammanhållning att prata om mellan nationer och studenter i Uppsala - först borde man grunda en studentförening i Uppsala som var överordnad och oberoende av nationerna. Debatten som följde på Rundgrens broschyr blev både tämligen hätsk och seglivad och fördes bland annat i Ergos föregångare Studentbladet som utgavs en kort tid 1845-6. Invändningarna mot studentföreningen kretsade framförallt kring rädslan för att nationerna skulle tappa i suveränitet och makt om de blev tvungna att inordna sig under en gemensam studentkår. Kritiken till trots grundades i maj 1846 Studentföreningen vars mål var att genom litterär och sociel förbindelse underhålla och befästa det samband mellan Studentcorpsen hvilket utgör ett nödvändigt villkor för det vetenskapliga lifvets utveckling. Det Skandinaviska sällskap som hade givit upphov till Rundgrens broschyr hade mer eller mindre hunnit självdö under debattens gång, och nu kunde den nybildade Studentföreningen triumferande överta dess lokaler i gamla Gillet. Från nationshåll förhöll man sig avogt inställd för att inte säga direkt fientlig. Studentföreningen hade förvisso högtidligt deklarerat att man inte ville rubba nationernas roll, men detta var nog mest en läpparnas bekännelse: Studentföreningen erbjöd kort efter grundandet de enskilda nationerna att ansöka om medlemskap i föreningen, och i praktiken bli som underavdelningar till denna. Bland annat föreslog föreningen att studenterna skulle betala sin terminsavgift till denna istället för till nationerna samt att de enskilda nationernas bibliotek skulle exproprieras av föreningen. Faktum är att en handfull nationer, bland annat Östgöta, Gotlands, Norrlands och Värmlands till slut anslöt sig efter mycket förhandlande. En av de främsta bevekelsegrunderna var att dessa nationer ännu saknade egen lokal, och att de som medlemmar i Studentföreningen erbjöds hålla sina landskap och nationssammankomster i föreningens lokal i Gillet. Studentföreningens framgång blev emellertid kortvarig. Den bekämpades av flera nationer, som mest betraktade den som en konkurrent, och även många inflytelserika personer kritiserade föreningen. Till dessa hörde bland annat Gunnar Wennerberg och Juvenalorden. Redan efter något år var verksamheten i föreningen tynande. Kassan var skral och man tvangs snart lämna den ståtliga lokalen i Gillet, vilket ytterligare minskade föreningens attraktionskraft.

Det nationsöverbryggande studentsammarbetet låg i dödsryckningar, men mycket snart skulle det resa sig som en fågel Fenix ur askan. Revolutionens år 1848 stod för dörren och i kölvattnet på de världspolitiska händelser som stundade skulle Uppsala studentkår bildas.

Studentskandinavismen var i grunden en liberal rörelse som både i Danmark och i Sverige stod i opposition till konungen och etablissemanget, och upphetsningen blev enorm i Uppsala när studenterna på vårvintern 1848 nåddes av budskapet om februarirevolutionen som utbrutit i Paris. Vive la république! Kors och tvärs i staden drog hopar av studenter med trikoloren och sjöng Marseljäsen, och på många nationer avåts revolutionssexor. Mitt i denna revolutionära eufori nåddes Uppsalastudenterna som lök på laxen av de senaste inrikespolitiska nyheterna från Danmark, som än mer spädde på upphetsningen. Den några månader tidigare tillträdde kungen Fredrik VII hade tagit intryck av skandinavismen och låtit sig påverkas av de folkliga stämningarna. En ny liberal grundlag antogs snabbt i Danmark, men viktigast av allt i Uppsala var att Fredrik VII lät sig övertygas om att sjösätta den tio år gamla Ejderplanen. Ett anschluss av Slesvig stod för dörren, krigstrummorna mullrade i Uppsala och stolta skandinavister skulle flytta den nordiska gränsen söderut.

De nästan extatiska glädjeyttringarna i Uppsala kulminerade med den legendariska Skandinaviska festen på Gillet 6:e april 1848. Över 500 studenter var närvarande, vilket antagligen inte dagens brandmyndigheter skulle gilla. Otaliga tal till brödrafolket hölls, man sjöng Marseljäsen och deklamerade nationalistiska dikter, man skålade och hurrade bland annat för Danmark, fosterlandet, Sanningens och Frihetens segrar i Europa, Civilisationens seger över Barbariet och för Polens och Italiens frihet. Mot slutet när allt skålande antagligen börjat ta skruv, skålade man till och med för Påven 1847.

En av talarna, Carl Säve, framhöll vikten av att skapa en enig studentkår. Det var en fråga som kom att flyttas högt upp på dagordningen de kommande dagarna. Saken var den att Uppsalastudenterna gärna på ett eller annat sätt ville demonstrera sin solidaritet med det danska brödrafolket, men då man inte hade en enig studentkår fann man det svårt att uttala sig med kraft på alla Uppsalastudenters vägnar. Den temporära lösningen blev att två gånger i rad kalla till Allmänt studentmöte och två gånger i rad i fullständig konsensus bland närvarande studenter anta en proklamation. I denna lyckönskas det danska broderfolket i sin kamp för friheten och fosterlandet och det talas om den timma då vårt mod kommer att sättas på prof i ett heligt krig mot utländskt barbari. Proklamationen avslutas Lefve Danmark! Lefve Dess folkliga Regering! Lefve Köpenhamns studenter! och är undertecknad Broderligen: Upsala Studentcorps.

Nu höll sig inte Uppsala Studentcorps blott till ord och fraser utan skred omedelbart till handling. En petition skickades till konung Oscar med en hemställan om att Uppsalas studenter skulle få extra vapenövningar, för att som frivilliga ställa upp i Danmarks krig mot Tyskland. För att samla in pengar höll Allmänna sången två konserter i Stockholm med 170 sångare. Merparten av de insamlade medlen överlämnades till den danske ministern i Stockholm, men en del av medlen användes för att utrusta de ca: 15 Uppsalastudenter som slutligen reste ned till Danmark för att anmäla sig som frivilliga i den danska hären.

Händelserna denna aprilvecka 1848 hade visat på behovet av en organisation som med juridisk giltighet kunde representera alla studenter i Uppsala och med kraft bakom orden uttala sig på deras vägnar. Dåvarande ordförande för kuratorskonventet Gunnar Wennerberg (som tidigare varit skeptiskt till Studentföreningen) tog därför initiativet till skapandet av en laglig form för de sammankomster och beslut, som ej rörde Nationerna som sådana, utan som samfäld Corps. Alla nationer tillfrågades om de önskade en sådan sammanslutning och samtliga nationer svarade jakande. En kommitté med representanter från alla nationer tillsattes, och denna höll sedan på hela hösten 1848 och slipade på de nya stadgarna. Slutligen antogs stadgarna den 11:e mars 1849 och Uppsala studentkår grundades. Dessa stadgar är i väsentlig grad samma som kåren än idag följer.