Harald Hjärne

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 3-1999

Harald Hjärne (1848-1922) var en av de mer färgstarka personligheterna i Uppsala universitets historia - både intellektuellt och politiskt. Han var professor i historia men även akademiledamot och riksdagsman, och en förgrundsgestalt i det offentliga samtalet kring sekelskiftet.

Harald Hjärnes mest kännetecknande drag intellektuellt var att han närde ett djupt förakt för floskler och fraser. Han vägrade att låta binda sig dogmatiskt för en viss ideologi eller uppfattning: "Det är med åsikter som med böcker - båda blir föråldrade". Han levde också verkligen som han lärde. Livet igenom förde han ett bildstormeri mot etablerade vetenskapliga "skolor" och färdiga system som blott klavband den fria tanken. Naturligtvis fick han många fiender bland de övriga professorerna, vilkas undervisning ofta kretsade kring just utantilläxor.

Politiskt var Harald Hjärne också mycket radikal och kontroversiell. 1880 och 90-talen var en intellektuell brytningstid i det akademiska Uppsala. De var en tid av yrvaken politisk aktivitet då en rad ideella föreningar såsom Verdandi, Studenter och arbetare och nykterhetsföreningar bildades. Under detta skede kom den unga professorn att vara en förgrundsgestalt som i mängder av föredrag och offentliga möten bidrog till att forma studenternas moderna och ofta radikala syn på utrikespolitik, Norgefrågan och försvaret. Intressant nog var Hjärne respekterad i alla politiska läger. Även om han ofta var kontroversiell var han vidsynt och lyssnade alltid på motståndarens argument. Han levde dessutom som han lärde och såg det inte som någon prestigeförlust att överge en ståndpunkt om motståndarens argument var bra nog. Själv engagerade han sig politiskt både för liberalerna och högern vid olika tidpunkter. Icke desto mindre var han känd, trots sin vidsynthet, att föra sina argument till torgs med stor emfas. Klassisk är debatten mellan honom och dr Nyström gällande vissa ateisters nästan vulgära kristendomshat. Hjärne yttrade orden "Jag avser att bekämpa Dr. Nyström med det fria ordet, som jag tror fullt ut tillräckliga vapen" varpå han slog med sin knutna näve så hårt i pulpeten att den bröt ihop.

I den smältdegel av olika politiska grupperingar och ideologier som akademin utgjorde vid sekelskiftet, vinnlade sig Hjärne ofta om att ena snarare än att splittra. Ett lysande exempel på detta var när Fosterländska studentförbundet, den tidens akademiska skinheads, inbjöd till den sedvanliga hyllningen av Gustav Adolf den 6:e november. De hade anmodat Hjärne att hålla ett föredrag vid firandet, och Hjärne lyckades då i sin tur trumfa igenom att en lång rad andra föreningar med annan politisk bakgrund som t.ex. Verdandi och Studenter och arbetare skulle inbjudas som medarrangörer. Det var nämligen Hjärnes uppfattning att fosterländska minnen, firade på rätt sätt, borde verka förenande och inte splittrande. Verdandi tackade emellertid nej för att inte förlora i förtroende i arbetarklassen.

Hjärne försvarande varmt arbetarnas rätt att bilda och verka i fackföreningar - något som då i princip var olagligt. Saken drevs till sin spets 1899, då en bitter och segsliten konflikt hade utbrutit mellan fackligt anslutna arbetare på ett norrländsk sågverk och sågverkets ägare. Radikalt sinnade studenter i Uppsala startade då en insamling till en strejkkassa åt de norrländska sågverksarbetarna. Detta ledde till att de företag i Norrland som lovat donera pengar till uppförande av Norrlands nation hotade med att dra tillbaka sina bidrag. Hjärne som vid tiden var inspektor vid Norrlands nation avsade sig då inspektoratet i protest och räddade nationshuset.

Utrikespolitiken var egentligen det som intresserade Hjärne allra mest, och ofta kunde ett stänk av pragmatik spåras i hans ståndpunkter. Det av tsaren förslavade Ryssland behövde t.ex. enligt Hjärne inte i första hand demokrati och frihet av västerländskt snitt. Snarare ansåg han att de vore mer behjälpta av ett hundratal brittiska kolonialämbetsmän som kunde bringa lite ordning och reda och ge landet en god förvaltning.

Harald Hjärnes insatser som historiker var i många avseenden banbrytande. Han var den första historikern i Sverige som betonade vikten av källkritik och började på ett mer vetenskapligt sätt rensa upp i tidigare seklers ofta ganska fantastiska historieskrivning. Han ivrade även mot den strikta uppdelningen i svensk historia respektive världshistoria, och lanserade en sammanhållen syn på de olika ländernas och kulturernas utveckling. Tidigare historieskrivning hade ofta lyft fram enskilda "hjältar" såsom Caesar, Napoleon och Bismarck. Hjärne däremot föredrog ofta att framhålla dessa "hjältar" som vanliga människor med vanliga incitament och drifter, men som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att gå till historien. Om Bismarck sade han bl.a. att om han bara hade lämnats i fred, hade han aldrig enat Tyskland, utan nog levt ett behagligt liv som en något excentrisk lantjunkare, som möjligen stundom skulle ha varit lite svår att ha att göra med.

Även pedagogiskt var Hjärne en stor pionjär. Han var den som introducerade seminariet som undervisningsform. Fram till dess hade så gott som all undervisning skett i form av föreläsningar, men på Hjärnes seminarier förväntades plötsligt studenterna själva hålla föredragningar och argumentera. Han opponerade sig kraftfullt mot den gängse beteckningen på professorerna såsom "lärofäder" då detta enligt honom kunde tolkas som att studenterna vore "barn" uppfostrade av dessa fäder. Enligt Hjärne var studenterna istället unga män och kvinnor, vars skyldighet det var att uppfostra sig själva. Till seminarierna i universitetshusets sal 8 var Hjärne nästan alltid försenad. Han småsprang uppför universitetsparken från sin bostad vid Österplan och kom alltid inramlande andfådd och rödmosig precis då Domkyrkoklockan slog. Under seminarierna föreföll han oftast mycket disträ och som om hans inte alls hörde på den som var föredragande. När det sedan blev dags för diskussioner visade det sig emellertid att han hade ett utmärkt minne för vad var och en hade sagt och kunde upprepa långa citat.

Läroböcker, och då framförallt i historia, var Hjärne ofta skeptiskt till. Han ansåg att det genomgående problemet med läroböcker var att det alltid tycktes vara 20 år föråldrade eftersom de som ägnade sig åt att författa dem sällan fick tid till riktigt vetenskapligt arbete. Dessutom befrämjade de tryckta läroböckerna rabblandet av satser och dogmer utantill på bekostnad av den fria kritiska tanken.

Som examinator var han mycket mild och han hade även en ganska pragmatisk syn på universitetsutbildning och examina. "Examina äro lika nödvändiga som fängelser och dårhus, men de skola lika lite missbrukas som dessa." Meningen var enligt honom inte att man skulle ligga i Uppsala år efter år; det fanns knappast något egenvärde med studierna. I stället borde man så snabbt som möjligt ta sin examen och komma ut i verkliga livet, för att dra nytta av sin kunskap. En gång försvarade han godkännande av en avhandling om Karl XII, som allmänt sett betraktades som undermålig med orden: "Slutsatserna äro riktiga men man får inte bara döma efter det, och jag gav cum laude. Jag tyckte att författaren förtjänade det eftersom han förtjänstfullt dragit fram mycket nytt material."

Hjärne var helt oberörd av materiella värden och egen glans och ståt. På ett samtidigt respektlöst och något blygt sätt viftade han bort all beröm. När han gratulerades efter att ha blivit invald i Svenska akademin svarade han bara torrt "Asch - vad betyder det mot östasiatiska frågan". Det låg också ett drag av ständig ungdom över honom, även då hans yttre gestalt åldrades.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.