Ergo 75 år

På resan genom studenthistorien i vår artikelserie är det nu äntligen dags att ägna en kort betraktelse åt tidningen Ergos egen historia. Det allra första numret såg nämligen dagens ljus för ganska exakt 75 år sedan, den 15 februari 1924. För dagens studenter är det närmast en självklarhet att Ergo dimper ner i brevlådan varannan vecka och att Uppsalastudenterna har ett eget debattforum. Men hur började det hela, vem var Ergos andlige fader och hur såg idén om en studenttidning ut i början?

Som så många andra kulturprojekt hade studenttidningen sin upprinnelse i ett informellt intellektuellt kotteri. En grupp studenter som kände varandra från det lite mer exklusiva Ofvandahlska matlaget hade bland annat litterära intressen och författarambitioner gemensamt. Medlem i matlaget kunde man bli endast efter noga övervägt samtycke från de övriga. Där dryftade man diverse intellektuella spörsmål kring litteratur, religion, filosofi och sociala frågor. Sådana kotterier var det gott om i Uppsala. För tjugotalets studenter var det konsten att diskutera och viljan att tillägna sig den samtida litteraturen som präglade det informella studentumgänget. Intresset för teologiska spörsmål och personligheter som Nathan Söderblom, Einar Billing och Nathanael Beskow var stort. På den litterära fronten hade de intellektuella studentkotterierna inte bara ambitionen att läsa de stora samtida namnen såsom Bo Bergman, Dan Andersson, Sigfrid Siwertz och Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Den tidens studenter levde med och genom skönlitteraturen och lyriken på ett sätt som månne ter sig främmande för dagens akademiska medborgare. Litteraturen var ett allmängods och ett redskap att uttrycka känslor och vardagliga stämningar med; om detta vittnar många memoarer och minnen från det tidiga 1900-talets Uppsala.

Mången student med författarambitioner försökte leva upp till de samtida litterära storheterna. Så var också fallet bland vännerna från Ofvandahlska matlaget, av vilka flera var diktare och lokala uppsaliensiska storheter. En av dem, sanskritforskaren och skalden Bertil Lundquister fick tillsammans med vännen Torsten Eklann så småningom idén att grunda en studenttidning. Kring honom samlades snart en grupp likasinnade. Forskaren och skalden Nils Svanberg hade debuterat med samlingen Drömvers och Arvid Ahlgren var journalist. Einar Malm var en officiell diktarpersonlighet även utanför Uppsala och hans bok Blodets oro hade redan blivit en kultbok i studentkretsar.

Ergo föddes under häftiga diskussioner hemma hos Nils Svanberg, där valet av tidningens namn vållade de fem eldsjälarna mest huvudbry. Odinslund kunde ju tidningen inte heta för att inte framstå som ett plagiat på de Lundensiska studenttidningen Lundagård. Förslagen duggade tätt, från de mest ambitiösa ("Olympen") till de mest otympliga ("Kungsängsliljan", "Gunillaklockan") samt några helt anspråkslösa som "Fyris". I sina minnen från Uppsala berättar Torsten Eklann att det till slut blev slumpen som ledde till att ergo, vilket betyder "alltså" på latin, blev tidningens namn. För att summera den fruktlösa diskussionen sade Nils Svanberg - "Alltså...ergo..." varpå en av de närvarande entusiastiskt ropade att "Ergo" lät som ett utmärkt namn för en studenttidning. Dagen därpå gjorde den unge konstnären Jonas Lindkvist en vinjett till tidningens första nummer och de inblandade blev förvissade om att Ergo hade varit ett utmärkt namnval. Den 15 februari 1924 fanns Ergo att köpa i boklådorna och tidningsstånden. Numret fick några försiktiga lovord, men redaktionen med Lundquister i spetsen vågade knappast hoppas på att tidningen skulle överleva till terminens slut. Som synes lever den än.

Tidningen hade från början en ambitiös karaktär. "Det gaskigt studentikosa" tyckte man passade bättre i nationstidningarna. I stället ville man från början göra Ergo till "ett seriöst forum dels för aktuella diskussioner i kårangelägenheter och i allmänna frågor, dels för artiklar av vetenskaplig och vitter art". I första numret fanns bl.a. flersidiga debattartiklar om den svenska värnplikten och om Ghandis självständighetskamp i Indien. Under hela 20- och 30-talen behöll så Ergo denna seriösa och vetenskapliga prägel och publicerade bidrag av lärare och professorer - något som var unikt bland de nordiska studenttidningarna.

Skönlitteratur fick från början mycket plats i Ergo. De första redaktörerna hade ambitionen att publicera kända författare och lyckades få bidrag från bl.a. den danske litteraturkritikern Georg Brandes och författaren Hjalmar Bergman, som några veckor före sin tragiska död publicerade sin allra sista prosadikt "Ergo Sum" ("alltså finns jag") i tidningen. Ergo upplevde också vad redaktörerna kallade för "den nylitterära perioden" och presenterade verk av kända utländska författare som t.ex. D.H. Lawrence, Marcel Proust, André Gide, Thomas Mann, samt de då aktuella svenska författarna Agnes von Krusenstjerna och Harry Martinson. Samtidigt var tidningen öppen för unga litterära förmågor. En av grundarna Nils Svanberg bidrog med både lyrik och litteraturkritik. Den mest kända bidragsgivaren bland uppsaliensiska studentskalder var onekligen Karin Boye, redan då etablerad poet. Tillsammans med några andra vänner ur kotteriet Poeternas Hörna var hon med när Ergo såg dagens ljus och hon publicerade den välkända dikten "Sköldmön" - 'Rustad rak och pansarsluten...' - i det allra första numret. Många av Boyes dikter kom först i Ergo innan de trycktes i hennes diktsamlingar.

Förutom litteraturkritiken ägnades filmen som ny kostart mycket plats i Ergo under det första decenniet; redaktionen var även med och bildade Studentfilmstudion i Uppsala. Också teaterkritik gavs mycket utrymme. Inte nog med det - det var på Ergos initiativ som studentteatern och Uppsala Studenters Teaterförening bildades som ett alternativ till studentspexet, vilket av många sågs som en trevlig men föga ambitiös och föråldrad konstart.

Trots den starka kulturprägeln fanns det förstås plats för kårpolitik och studentfrågor i tidningen. De som hade varit med om dess grundande mindes emellertid att i tjugotalets Uppsala var studenternas intresse för kårpolitik ljummet jämfört med deras ständiga debatterande av litteratur, konst, filosofi och religion.