Serenader i romantikens Uppsala

Att efter mörkrets inbrott sjunga serenader under sin älskades fönster har sina rötter i renässansens Italien, men kom i romantikens Uppsala att utvecklas till en ganska säregen studentikos tradition.

Det är få förunnat att födas med en röst som lämpar sig för serenadsång och därför blev det sed i Uppsala att den kärlekskranke inte själv sjöng under sin älskades fönster utan istället anlitade en kvartett för ändamålet. Helst bestod kvartetten av två basar och två tenorer, men då tenorer då liksom nu var något av en bristvara blev uppsättningen i realiteten ofta två basar, en baryton och en tenor. Det fanns under mitten av 1800-talet ett stort antal mer eller mindre professionella studentkvartetter som enbart sysslade med serenaduppdrag. Intressant nog bestod kundkretsen inte i huvudsak av andra studenter utan till stor delen tillfälliga besökare i Uppsala. Serenadsången i Uppsala var känd över hela landet och för välbesuttna resande som kom på besök till Uppsala blev det ett uppskattat turistnöje att ge serenad under sin fästmös, frus eller kusins fönster.

Den som gav serenad skulle dels betala kvartetten en liten summa och dels ordna en sexa innan serenaden, för att sångarna skulle komma i form. Det ansågs att ju mer påkostad sexan var med avseende på både ’vått och torrt’ desto mer passionerad och högstämd blev sången. Under själva serenaden förväntades serenadgivare även undfägna kvartetten med s.k. ’confonium’ vilket utgjordes av en flaska punsch. Det hörde till att basarna brummade missnöjt mellan sångerna och klagade på att ’struparna bestämt började kännas lite rossliga’. Då skyndade serenadgivaren fram ur sitt gömsle med fyra glas confonium för ’att smörja instrumenten’. Detta gav honom samtidigt en osökt anledning att blotta sig för flickan i fönstret, så hon skulle se vem som gav serenaden.

Överraskningen var naturligtvis av stor betydelse. Serenadgivaren lotsade hyschande kvartetten över gårdar, låsta grindar och staket till dess de stod under den tillbeddas fönster. Tysta som möss grupperade de sig under fönstret med tenorerna i mitten och basarna på sidorna och väntade andaktsfullt på nästa jämna kvart. Att använda stämgaffel för att ta ton anstod enligt tradition inte serenadkvartetten. Istället inväntade man att domkyrkoklockan skulle slå kvart i eller kvart över hel timme då denna klocka klämtade i ett synnerligen rent och välklingande ass. Ass-dur jämte ass-moll blev därför de båda tonarter serenadsången oftast gick i.

Serenaden bestod vanligen av 6-7 sånger och följde ett givet mönster. Den första s.k. ’väcksången’ var ämnad att väcka flickan ur sömnen och gick därför i buller och bång i fortissimo. Den mest populära väcksången var ’Vad blixt’ som med sina kraftiga ’Hurra!’-ackord inte blott väckte den hulda, utan även drog till sig nattvandrare från hela Uppsala. Speciellt under de ljusa vårnätterna var det ett omtyckt nöje att flanera runt och lyssna på serenadsång och stora åhörarskaror samlades ofta i en yttre ring runt kvartetten.

När flickan hade vaknat fick hon som ett tecken på sin dygd inte visa sig i fönstret, utan kikade försiktigt och lyssnad på sången bakom fördragna gardiner ” för att visa sin uppskattning tände hon istället ett stearinljus i fönstret. Otaliga är dock historierna om mörka fönster och flickor som aldrig vaknat och lika otaliga är historierna om tända stearinljus i fel fönster i husen runt omkring.

Efter ’Vad blixt’ följde en handfull något mer solenna, högstämda visor såsom ’Till skogs en liten fågel flög’, ’Kristallen den fina’, ’Stjärnorna tindra ren’ och ’Roddare låt åran vila’. Avslutningsvis sjöngs i pianissimo en s.k. ’slummersång’ för att flickan lugnt skulle kunna somna om. ’Slumra i skuggan av natten’ jämte det vackra bassolot ’Sov i ro’ var några av de populäraste slummersångerna. Därefter hörde det till traditionen att kvartetten skulle skingras så tyst och stilla som möjligt och att var och en skulle gå hem till sig utan någon vidare sexa.

Författaren Pelle Ödman skrevs in som student på Värmlands nation 1856 och var under sin tid i Uppsala en mycket aktiv serenadsångare i den ofta anlitade ’Värmlandskvartetten’. Om detta och sången under promotionsnatten 1863 har han berättat i sina självbiografiska ’Student och ungdomsminnen’. Serenadverksamheten kulminerade under promotionshögtiden, som gick av stapel i maj var tredje år. Då fylldes staden av välbesuttna gäster från Stockholm och övriga riket, som gärna betalade för serenadsång. Detta var verkligen bråda dagar. Under den korta högsäsongen gällde det att sjunga allt vad tygen höll och tjäna så mycket pengar som möjligt. Ödman och Värmlandskvartetten lyckades boka in inte mindre än nio serenader enbart till själva promotionsnatten ” med start vid elva på kvällen sjöng de denna natt 50-60 sånger så gott som oavbrutet till långt efter gryningen. Få eller inga sångare har röster som bär för en sådan ansträngning. Lägg till detta att de under natten trakterades med nio flaskor punsch, vilket säkert i sig hade en viss avmattande effekt på stämbanden. Ödman och hans kamrater insåg att det inte skulle hålla och lyckades i sista stund engagera två avbytare ” en 1:e tenor och en 2:e bas ” så att sångarna på de två viktiga och krävande ytterstämmorna skulle kunna avlösa varandra. Till de båda mellanstämmorna fann de inte några villiga avbytare, men antog att dessa skulle kunna hålla natten ut.

Kvällen började på Flustret där den mest välbesuttne och förnämste av alla nio serenadgivare höll en ’splendid sexa’. För att de överhuvudtaget skulle hinna mellan serenaderna hade samme man dessutom hyrt en vagn med två hästar till natten. De fyra första serenaderna gick utmärkt tack vare det ständiga bytet av ytterstämmor, men redan vid den femte serenaden började mellanstämmorna bli allt mer hesa och utsjungna. Framåt gryningen efter sjunde serenaden förklarade 1:e basen och den ene 1:e tenoren att de omöjligen kunde ta en enda ton till och bara ville gå hem och sova. Tenorer fanns det tillräckligt av i reserven så denne skickades hem efter viss diskussion, men basen skulle de inte kunna klara sig utan. Mot hans hesa men vilda protester tvingades han in i vagnen som rullade vidare mot serenad åtta. Problemet med basen skulle dock lösa sig på ett oväntat sätt. När vagnen rullade genom Odinslund fick de i den uppgående solen syn på Göteborgs nations 1:e bas som spankulerade omkring barhuvad i blommig morgonrock och rökte en lång pipa. Han hade själv varit ute och sjungit hela natten men nu ämnade han gå och lägga sig och sova. Han hade precis bytt till morgonrock på sin kammare när han hade ändrat sig och bestämt sig för att ta en kort promenad, en nypa frisk luft och en god pipa innan han kröp till kojs.

Värmlandskvartetten såg i honom räddaren i nöden. Han var själv utsjungen, full och trött och dessutom i en löjlig kostymering som knappast lämpade sig för serenadsång. Inga protester hjälpte dock. Med förenade krafter övermannade Värmlandskvartetten den stackars Göteborgsbasen och lyfte upp honom på en av hästarna som drog vagnen och när ekipaget rullade iväg övergick den godmodige basens protester i ett muntert skratt. Så fortsatte de till Rundelsgränd med den ridande basen i morgonrock som både bolmade på sin pipa och skrattade åt upptåget. Framme och färdiga för den näst sista serenaden hade Göteborgsbasen veknat och kunde tänka sig hjälpa Värmlandskvartetten, men då det nu hade hunnit bli helt ljust ville han omöjligen göra sig till åtlöje genom att sjunga barhuvad i morgonrock. Detta löstes lika enkelt som genialt. Fönstret de skulle sjunga under låg på bottenvåningen och precis under fönstret var en djup och mörk trappa ned till källaren. Längst ned i källartrappan placerade de basen. Där stod han först knäpp tyst men stämde sedan upp och sjöng solot ’Sov i ro’ från källartrappans mörker. Den väna mön bakom gardinen i fönstret kunde bara se de fyra sångarna stå tysta under fönstret. Solosången föreföll henne komma från underjorden, och efter serenaden smög Göteborgsbasen bort under från källartrappen tätt tryckt mot väggen. När de kom fram till platsen för den nionde och sista serenaden vid Sysslomansgatan, fanns det dock ingen passande källartrapp och Göteborgsbasen vägrade bestämt att ställa sig i morgonrock och utan studentmössa bland sångarna. Efter en del parlamenterande slutade det med att han och Pelle Ödman bytte kläder under fönstret. Det rörde sig ändå bara om en hövlighetsserenad för en trettioårig ungmö, varför Ödman inte tyckte det var värt att vara särskilt hjärtängslig. ’Mamsell F. fick undra över färgprakten i min kostym så mycket hon ville ” jag sökte istället med den lilla röst jag hade kvar sjunga så känslosamt som möjligt.’

Om serenadsång i Uppsala kan du även läsa på Nils Sjölanders webbsida.