En upptäcktsresande i Uppsala

Edward Daniel Clarke var en av det brittiska imperiets klassiska upptäcktsresande som drog genom väglöst land, utforskade världsatlasens vita fläckar och beskrev folk och kulturer ingen europé tidigare sett. 1799-1800 företog han tillsammans med tre andra vetenskapsmän från Cambridge, bland dem den än idag berömde nationalekonomen Malthus, en forskningsresa upp genom Sverige för att bese midnattssolen. På vägen passerade de Uppsala två gången där de gjorde bekantskap med såväl professorer såsom studenter, gick på föreläsningar, besökte studentrum och deltog i diverse upptåg på stadens krogar. I monumentalverket ”Travels in various countries of Europe, Asia and Africa” finns därför studenterna och universitetslivet i Uppsala runt år 1800 utförligt och fackmässigt skildrade av en kulturetnograf sida vid sida med negerstammar i Afrika och nomadfolk i det inre av Asien.

Resan påbörjades i Göteborg och gick sedan upp över Stockholm till Uppsala. Precis som sin tidigare kollega Blomfield konstaterar han att man kan färdas veckor genom Sverige ”without encountering one being who appeared civilized, one place which could remind us of the character of an ingenious and intelligent people”. Samtidigt har han mycket gott att säga om Sverige och svenskarna. Vägnätets kvalité överträffar allt annat han har sett, och han är också imponerad att det över hela Sverige längs de allmänna vägarna finns snöplogar uppställda. De är triangelformade och lika breda som en riksväg, så att hela vägen kan plogas på en enda gång. Vidare talar han mycket varmt om svenskarnas gästvänlighet och ärlighet. Han förvånas över att man kan skicka en olåst koffert eller väska ”from Upsal to Torneå without missing a single article, when it has reached it’s destination”.

I Stockholm stannade han några dagar, bland annat för att se Drottningholm, Slottet, Livrustkammaren och Operan där Gustav III några år tidigare hade mördats. Han fick även se Gustav IV öva exercis med sina trupper. Sedan gick färden vidare över Rotebro till Skokloster. Där träffade han för första gången en Uppsalastudent, med vilken han diskuterade etymologin bakom det udda namnet Skokloster – ”Cloister Shoe”.

Vid sin första ankomst till Uppsala har han höga tankar om det anrika universitetet. Han drar sig till minnes namnkunniga vetenskapsmän såsom Celsius, Linné, Wallerius, Cronstedt, Bergman med fler och talar varmt om Uppsala universitets bidrag till vetenskapshistorien. Om Linnés och hans lärjungars insatser säger han att ”since the day of Aristotle and of Theophrastus the light of Natural History had become dim, until it beamed like a star from the North”. Även för de svenska kemisternas bidrag hyser han vördnad och låter sig bl.a. imponeras av hur forskaren Hjelm vid Vetenskapsakademins kungliga laboratorium kan framställa kolsyrat s.k. Spa vatten genom att samla upp den kolsyra som bildades när man löser upp kalksten i svavelsyra och sedan leda ned gasen i brunnsvattnet. Svavelsyran i sin tur framställdes genom att rosta mineralet vitriol i en retort och bubbla den bildade svaveltrioxiden genom vatten.

Mr. Clarkes höga tankar om Uppsala och svensk vetenskap kom emellertid att grumlas något under hans några dagar långa vistelse vid universitetet. Han förfasar sig mycket över de sjaskigt klädda, ouppfostrade och ofta handlöst berusade studenterna, som har föga gemensamt med den studenttyp han själv känner från Cambridge: ”Deras sjabbiga kläder och uppförande var så väsensskilt från studenters vid engelska universitet, att det var omöjligt att betrakta dem som gentlemän.” Han beskriver vidare de typiska Uppsala studenterna i följande ordalag: ”Läsaren må själv tänka sig ett par smutsiga lakejtyper som driver omkring i vita slokhattar med en vid kappa kastad över axlarna och en ärm tomt hängande vid sidan; stövlarna av militärt snitt är höga och går högt över knäna. Deras hår är oklippt, ofriserat och oordnat, lika långt framtill och baktill, med bena över pannan, så att långa fula lockar faller över ögon, kinder och öron.

I Uppsala skaffar han sig en lokal guide som hjälper honom att se det uppsaliensiska studentlivet. Det är en student bördig från Hälsingland som studerar botanik, men hans namn är tyvärr inte bevarat. I sällskap med sin ciceron får Mr. Clarke se typiska studentrum som han finner vara synnerligen torftiga kontraster till den typen av rum Cambridgestudenter är vana att bo i. Vidare tar ciceronen från Hälsigland med Mr. Clarke på en rad föreläsningar hos professorerna Thunberg och Afzelius. Något chockerad kan Clarke konstatera att studenterna i Uppsala nästan helt tycks sakna intresse för vetenskapen som sådan, samt att deras disciplin och vördnad för de föreläsande professorerna helt lyser med sin frånvaro.

Som ett trevligt komplement till föreläsningarna tar ciceronen även med Mr. Clarkes följe på ett studiebesök på en av stadens studentkrogar: ”Vi besökte en av dessa källare och där fanns ungefär tjugo studenter som var alldeles insvepta av tobaksrök. Vissa sov på stolarna och andra vräkte ut sig på bänkarna. Vår vän som introducerade oss tillkännagav att vi kom från universitetet i Cambridge. Detta föranledde större delen av dem att resa sig till vår ära. De samlades i en ring runt oss och frågade åtskilligt om vår resa och varför vi hade kommit till Sverige. Vi var just på väg att svara när en Bacchusdyrkare dök upp och med en hjärtlig dunk i skuldrorna påminde oss om att vi såsom främlingar borde dricka en välkomstskål. Vi fick några glas dålig Malaga och tömde dem i botten för Uppsala universitets välgång.”

För att inte låta allt för negativ är dock Clarke mån om att påpeka att den Uppsaliensiska studenten trots allt har en rad värdefulla dygder såsom sanningskärlek, hederlighet, gästfrihet, mod och karaktärsstyrka. ”Det finns emellertid en dygd som vi är tvungna att stryka från listan: Vi kan inte lägga till nykterhet, när vi talar om studenter i Uppsala.”