Stormaktstidens studier

Man kan tro att den kunskapens källa stormaktstidens studenter öste ur mest var full av vigvatten. Nästa sju av tio skulle efter sina studier i Uppsala komma att följa prästkallet, och universitetet var under 1600-talet i mångt och mycket ett slags prästseminarium - ändå var det bara ett fåtal som läste teologi.

Det stora flertalet studenter nöjde sig med att studera några år vid filosofiska fakulteten. Grunden för stormaktstidens akademiska bildning vilade på en ofta motsägelsefull blandning av Ciceros klassiska humanism och den medeltida skolastiska filosofin, som utifrån auktoriteter som Aristoteles sökte svaret på alla frågor med logik och dialektik. Det viktigaste lärospånet får nog anses ha varit poetik och vältalighet. Konsten att uttrycka sig väl på latin var själva kärnan i 1600-talets bildningsideal och genomsyrade snart sagt vart ämne. De antika grekiska och latinska författarna lästes ofta en och en så att man en viss termin uteslutande ägnade sig åt t.ex. Vergilius och terminen därpå penetrerade t.ex. Ovidius. Verken höglästes och kommenterades rikligt, och studenterna fick lära sig olika tänkares tolkningar av dem utantill. De kunskapens frukter som skördades vid filosofiska fakulteten utgjorde annars en förvånansvärt allsidig diet. Vid sidan av de klassiska studierna läste man en rad disparata ämnen såsom aritmetik, geometri. algebra, astronomi, optik, botanik, anatomi, historia och geografi.

Efter en tid vid filosofiska fakulteten kunde de som så ville studera vidare vid teologiska, juridiska eller medicinska fakulteten - de tre s.k. högre fakulteterna. Få gjorde emellertid detta. Juridiska och medicinska fakulteterna stod tidvis helt utan studenter och även den teologiska fakulteten hade sällan mer än en handfull studenter. Detta kan verka motsägelsefullt med tanke på att merparten av studenterna var ämnade att bli präster, men studier vid teologiska fakulteten var alls inte något krav för att prästvigas. Majoriteten av prästerna under svensk stormaktstid hade bara studerat vid stifts- och katedralskolor, så i princip var studenterna kompetenta att prästvigas reda när de kom till universitetet. En tids studier vid den grundläggande filosofiska fakulteten var en bra merit för den som sökte ett fett pastorat, men fördjupade studier vid teologiska fakulteten var mest för de studenter som siktade mot de högre tjänsterna i kyrkan eller sökte en karriär inom akademin.

Undervisningen på 1600-talet bestod mest av föreläsningar vid vilka professorn långsamt dikterade sanningarna och studenterna ordagrant skrev av. Normalt höll varje professor fyra offentliga föreläsningar dagligen på måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar; onsdagar och lördagar var däremot av hävd föreläsningsfria och vigda åt disputationer. Parallellt med de offentliga föreläsningarna höll flertalet professorer även privata föreläsningar eller s.k. kollegier, för vilka de tog betalt. Dessa kunde locka uppåt hundra studenter, och blev ofta av stor ekonomisk betydelse för professorn. De privata kollegiernas roll för bildning och vetenskap ska inte undervärderas. De offentliga föreläsningarna var tämligen stelbenta och dogmatiska tillställningar, men vid de privata kollegierna var professorerna friare att själva ge sin syn på tingens ordning i en ledigare atmosfär. Detta ledde till att det just var vid de privata kollegierna som många av tidens nya idéer, som t.ex. de framväxande empiriska naturvetenskaperna först vann insteg.

Vid sidan om föreläsningar och kollegier intog de många disputationerna en viktigt plats i det akademiska livet, vilket var ett arv från den skolastiska medeltidens pedagogik. Flertalet disputationer var "pro exercitio", alltså för övnings skull, och sådana förväntades alla studenter hålla med jämna mellanrum under utbildningen. Respondenten, alltså den student som disputerade, lade fram en tryckt avhandling på latin, med en samling vetenskapliga teser att försvara. Det rörde sig sällan eller aldrig om resultatet av egen forskning och något krav på originalitet fanns ej. Ofta var avhandlingarna i realiteten skrivna av professorn i ämnet, och i de fall respondenten själv var författare rörde det sig mest om en kompilation av äldre auktoriteters redan framlagda teser. Exercisdisputationerna var därför just jämt vad namnet antyder ett slags övningar i vältalighet på latin och i dialektisk och logisk argumentation. Det förekom även disputationer "pro gradu" för vinnandet av filosofie magistergrad, och till dessa gradualdisputationer var respondenten tvungen att själv skriva sin avhandling. Disputationerna hölls vanligen 7 på morgonen, onsdagar och lördagar. Professorn som ledde akten kallades preses och satt vid en kateder symboliskt något högre placerad än respondentens. Efter preses inledning fick opponenterna ta vid och hade fyra timmar till sitt förfogande för att föra fram kritik mot avhandlingens teser. Att disputera innebar för många studenter en stor ekonomisk börda. Respondenten var tvungen att själv bekosta tryckningen av sin avhandling i det tryckeri universitetet hölls sig med för ändamålet. Efter disputationen skulle respondenten dessutom bjuda de närvarande på disputationsöl. Ett stort antal avhandlingar från denna tid finns bevarade, och det rör sig ofta om små häften på en handfull sidor, utrustade med ett pampigt titelblad. Det förefaller ha varit tradition att vänner till respondenten smyckade avhandlingen med handskrivna gratulationer på latin eller grekiska, kanske vid den efterföljande disputationsölen.

Tentamen hölls normalt efter varje termin med förhör på det studenten läst under terminen, men avslutande examen som ledde fram till en titel efter fullbordade studier hörde emellertid till ovanligheten. De allra flesta nöjde sig med att ligga någon eller några terminer i Uppsala och bland adelssöner var det även vanligt att man bara formellt var inskriven ett antal år utan att egentligen studera alls. För den som ville ta en riktig examen var filosofie kandidatexamen den som först kom i fråga. Detta var den i särklass vanligaste examen och fungerade under 1600-talet som den egentliga universitetsexamen. Kraven var tämligen hårda och under tidigt 1600-tal krävdes minst sex års studier. Tre professorer behövdes som gick i borgen för examinandens kunskaper i samtliga fakultetens ämnen. Först hölls en examen som pågick fyra timmar. Såväl dekanus såsom fakultetens samtliga professorer var närvarande och förhörde examinanden i samtliga ämnen. Efter godkänd examen fick examinanden gå upp i en gradualdisputation för vinnandet av filosofie magistergraden. Även vid de tre högre fakulteterna gick det att ta kandidatexamen följd av licentiatexamen och doktorspromotion. Doktorspromotioner var emellertid ytterligt ovanliga under stormaktstiden. Att doktorera krävde minimum nio års studier, men ofta betydligt mer, och faktum var att många av universitetets professorer aldrig hade avlagt doktorsgraden. De gånger det drog ihop sig till doktorspromotion var det verkligen en storstilad händelse med allt vad stormaktstidens Sverige kunde erbjuda i form av pompa och ståt, processioner, offentliga orationer, insigniers överlämnande, klockringning i domkyrkan, körsång och kanonsalut.