Vigilansen

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 10-1999

I alla tider har studenter haft skralt med pengar men när vi idag rent reflexmässigt klagar på CSN är vi emellertid tämligen lyckligt lottade. Studenter under 1800-talets andra hälft var ofta hänvisade till att finansiera sina studier via vigilansen - en fullkomligt bissar låneform som mest för tankarna till pyramidspel.

Vigilansen var en hel lånekultur som växte fram bland studenterna i Uppsala vid 1800-talets mitt. Det rörde sig om små lån med korta löptider studenter emellan för ren konsumtion och framförallt för att betala av andra små lån inom vigilansen. Många började vigilera eller vigga direkt vid ankomsten till Uppsala, och det ansågs i många kretsar som ett fullt legitimt sätt att finansiera sina studier. En lagom levnadsglad lätt slösaktig student behövde c:a 50 rdr i månaden vid seklets mitt. Då lånade han 50 rdr första månaden, men nästa månad var han tvungen att låna100 rdr - dels 50 för att betala av de gamla lånen och dels 50 till ny konsumtion. Tredje månaden lånade han 150 och fjärde 200. Snart var han skyldig hundratals riksdaler och det hörde inte till ovanligheten att studenter lämnade Uppsala efter avslutade studier med lån på många tusen riksdaler.

Händelsernas centrum under vigilansen var postkontoret på Övre Slottsgatan. När studenterna fick penningförsträckning från hemmet, så kom pengarna i regel i rekommenderade brev till just detta postkontor. Varje dag vid en viss tid anslogs på tabula nigra - en svart tavla i förstugan - namnen på alla som den dagen fått rekommenderade brev. Vid tabula nigra stod alla som behövde vigga pengar och väntade. När namnen kom upp spanade man ivrigt efter landsmän, kamrater eller åtminstone avlägset bekanta som fått nya friska pengar från hemmet, och sedan vidtog bokstavligen en kapplöpning. Den som först kunde hitta den lycklige adressaten i hemmet, på föreläsningen eller på krogen och meddela honom kunde i regel räkna med att få låna en del av beloppet. Att neka just budbäraren ett mindre lån var inom vigilansen ett rent etikettsbrott.

De enskilda lånen var ofta på små summor och med korta löptider på några veckor eller månader, ja ibland till och med på några få dagar eller timmar. Det innebar att de tyngst skuldsatta ofta hade ett stort antal olika lån och fordringsägare att hålla reda på, vilket också komplicerades av att reverserna kunde byta ägare. De som hade gått ned sig i vigilansträsket hade ständigt lån som skulle omsättas. De fick ägna allt mer av sin vardag till att vigga nya pengar varvid studierna blev lidande. Det fanns studenter i Uppsala som konstant omsatte löpande lån på tusentals rdr flera gånger i veckan vilket blev till ett heltidsarbete.

Blev de som dragits in i vigilansen då någonsin skuldfria? En samlad styver var ett begrepp inom studentvärlden och vigilansen, som alla med skulder gick och väntade på. Det var en engångssumma på några hundra eller några tusen, med vilken de kunde göra sig skuldfria. Det kunde vara ett stipendium eller ett arv, men många gånger var det familjen som till slut kom till undsättning och löste skulderna. De som aldrig fick någon samlad styver omsatte ibland efter studierna sina lån i vigilansen till vanliga banklån eller fördelaktiga lån hos någon rik släkting.

Inte alla klarade sig emellertid ur skuldfällan. I början av 1800-talet ledde lån till studenter bara till en handfull ärenden per år hos kronofogden. Under studentromantiken vid seklets mitt ökade dock snabbt antal ärenden till över 200 per år, och 1837 blev man tvungen att inrätta ett särskilt bysättningshäkte i studentfängelset Proban, för dem som inte hade utmätningsbar egendom. En och annan föredrog att hellre fly från Uppsala än att sitta i bysättningshäktet. 1843 rymde en av Juvenalernas främste tenorer från skulder om sammanlagt 20.000 rdr. De ärenden som gick till kronofogden var annars sällan reverser studenter emellan inom vigilansen. I stället rörde det sig om obetalda krediter hos handlare, hantverkare och källarmästare i Uppsala, hos vilka studenterna ofta konsumerade på kredit. En skräddare som verkar ha ekiperat halva studentkåren på krita klagade på att han hade upplupna fordringar om 30.000 rdr enbart på studenter.

Vid sidan av vigilansen fanns det även andra möjligheter till studielån. Nationerna hade ända sedan de grundades på 1600-talet givit handlån till sina landsmän. På 1820-talet började dessutom flertalet nationer spara pengar i byggnadsfonder, för att bygga egna hus. Dessa byggnadsfonder var mycket aktiva kreditgivare på den Uppsaliensiska lånemarknaden och placerade sina tillgångar bl.a. i räntebärande studielån till landsmännen. Vidare fanns det möjlighet att ta regelrätta banklån för att finansiera sina studier. Mälarbanken grundades 1847 och nischade sig snabbt som givare av studielån. Redan tre år efter grundandet hade banken lånat ut sammanlagt 50.000 rdr till 150 studenter i Uppsala och i samtida Gluntarna hyllas banken:

Slå i den sista skvätten nu
Och skål för Mälarbanken
Som hjälper tu och stjälper sju
Se så nu slocknar danken.


Slutligen fanns en kader regelrätta procentare som med räntor på flera procent per dag kunde bistå den mest förtvivlade.

Man kan fråga sig varför de studenter som för tillfället hade fått sig tillsända en mindre summa pengar genast lånade ut merparten av den. Fordringar inom vigilansen ansågs förvånansvärt säkra. Det var en självklar hederssak att alltid lösa sina reverser på utsatt tid och låntagarna gjorde alltid sitt yttersta för att låna nya pengar till omsättningsdagen. Detta var i sig en konsekvens av hur vigilansen fungerade. Om inte långivarna kunde känna sig säkra på att få igen sina pengar skulle hela grunden för vigilansen rämna. De studenter som slarvade med sina amorteringar råkade i stor vanheder och hade sedan svårt att få nya lån. Reverser utställda på blott några timmar vittnar om hur allvarligt man betraktade ordhålligheten. En student som förbundit sig att lösa en revers klocka 12.00 en viss dag, men misslyckat att vigga nya pengar kunde ta ett separat lån på tre timmar hos en procentare för att lösa reversen. På det viset fick han under eftermiddagen ytterligare en liten frist för att vigga.

Vigilansen blev vidare för många studenter ett praktiskt sätt att administrera sin ekonomi. Ofta fick man från hemmet rekommenderade brev med några hundra riksdaler åt gången som skulle räcka 2-3 månader. Då delade man upp dem i mindre belopp och lånade ut dem på olika löptider jämt spridda under den tid pengarna var tänkta att räcka. Dels var pengarna ofta säkrare inom vigilansen än i byrålådan och dels kunde man ofta ta en liten men skälig ränta.

Carl Fredrik Lunkan Lundquist har i sina memoarer skrivit en hel del om vigilansen och tabula nigra. I synnerhet hans första år i Uppsala 1858 var ytterligt magert. Han väntade förgäves på en penningförsträckning från hemmet som aldrig dök upp, och genast efter sin ankomst blev han tvungen att börja vigga. Hans skapade sig snart ett försprång i jakten på pengar att låna, eftersom han stiftade bekantskap med postskrivaren. Via denne kunde nämligen Lunkan få se listan på rekommenderade brev inne på kontoret flera minuter innan den anslogs på tabula nigra. Under sitt första läsår ägnade han allt mer av sin tid åt att vigga pengar. Han hade svårt att ständigt få ihop det han behövde och hans studier gick i kras då viggandet och penningbekymren inte gav honom någon studiero. Till sist drabbades han av misströstan och gav upp. Han lade sig på sin soffa och började läsa Cicero, fast besluten om att bara invänta den långsamma hungersdöden och slutet på sin bedrövliga tillvaro. De två första dagarna voro förskräckliga och hungern anfäktade mig svårligen, men på tredje dagen kändes plågan mindre. Mot tredje dagens afton blev han dock räddad av oroliga kamrater från Göteborgs nation, som inte stillatigande kunde se honom svälta ihjäl.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.